Bland vargar och björnar

Många av Fotosidans medlemmar har besökt den finsk-ryska gränsen för att fotografera björnar och vargar. Det har även jag gjort och då besökt flera av de många gömslearrangörer som är verksamma längs gränsen. I november 2025 kommer jag att leda en fotoresa hit för Wild Nature Fotoresor (www.wildnaturefotoresor.se), för att i första hand fotografera vargarna i vinterpäls med den kommande vintern synlig i terrängen. Eftersom det gömsleområde som kommer att användas under resan är nytt sedan cirka 8 månader tillbaka (gömslearrangören tvingades då flytta de gömslen som tidigare legat i s.k. "ingenmansland"), ville jag göra en rekognoseringsresa och testa den nya gömsleterrängen innan jag tar med resedeltagare dit. Därför besöktes östra Finland ännu en gång nu i slutet av juni.

Trots att jag vid detta laget tillbringat tusentals timmar i olika gömslen för att fotografera örnar, björnar, vargar, järv, m.m., är det lika spännande varje gång jag kommer till ett nytt gömsleområde. Vad erbjuder detta området för möjligheter och framförallt, vilka arbetsvillkor (ljusförhållanden och möjliga brännvidder) kommer de kommande timmarna att bjuda mig på?

Tidigare har jag under 40 år ägnat mig åt sportfotografering världen över (där 6 OS + mer än 50 EM, VM och WC-finaler finns i mitt CV). Jag fick min lärlingsutbildning till fotograf i en tidsålder när långt ifrån alla kameror hade inbyggd exponeringsmätare. Istället användes en lös handhållen ljusmätare, vars värden manuellt överfördes till kameran. På den tiden var finesser som exponeringsautomatik och autofokus något ingen eller väldigt få hade hört talas om. Då gällde att den ljusmängd som fanns där motivet uppehöll sig resulterade i ett ljusvärde/exponeringsvärde som betecknades som ett EV-tal. Detta EV skulle jag som fotograf omvandla och fördela mellan slutartid, bländare och ISO-tal, där det ISO-talet jag valde resulterade i vilken film jag valde att arbeta med. Idag kan vi ändra ISO-tal, slutare och bländare mellan varje bild vi tar och såväl arbetet som möjligheterna har underlättats avsevärt. Men odiskutabelt har jag stor nytta av mina gamla erfarenheter från att snabbt besluta om och omfördela slutartid, bländare och ISO-tal när ljuset börjar försvinna... Hur mycket skärpedjup behöver jag? Vilken slutartid är den längsta jag kan använda för att med hyfsad sannolikhet kunna frysa en rörelse eller uppnå de slutartidskopplade effekter jag önskar åstadkomma? Och var går min kameras "smärt-tröskel" vad gäller ISO...??

En annan intressant reflektion slår mig medan jag sitter i gömslet. Det finns stora likheter mellan sport- och naturfoto. Man anländer till fotoområdet i god tid innan det kommer att bli action och försöker hitta/få bästa möjliga position att arbeta ifrån. Sedan förbereder jag mig och mina kameror, väljer objektiv och gör grundinställningar på kamerorna utifrån rådande ljussituation. Sedan sitter jag vaken och uppmärksam på allt som händer i området, gör nödvändiga justeringar om och när ljuset ändrar sig. Kommer något tänkbart motiv in i gömsleområdet, bestämmer jag mig för vilken brännvidd jag vill börja jobba med och har fingret på avtryckaren. Händer det något vill jag ju inte missa detta...

I detta avseende är också natur och sportfoto väldigt lika. Långa tider kan det som händer framför kameran vara "mindre intressant", men så plötsligt och ibland väldigt snabbt, börjar det hända saker och då gäller det att vara med. Då är det inte läge att börja vrida på bländar-, ISO och slutartidsrattarna... Som ung fotolärling fick jag en gammal pressfoto-klyscha noga inpräntad i mitt undermedvetna; "Tillfället kommer som en snigel och försvinner som en blixt!" och i likhet med scouternas valspråk gäller det att "alltid vara redo"...

Under mitt senaste besök i Finland hade jag turen och förmånen att vargar, björnar och ljusförhållandena agerade i symbios med varandra. En sen kväll kom en björnhona med tre ungar till gömsleområdet ungefär samtidigt med vargflockens alfahane, som hade tre årsgamla vargar med sig. Ett antal fantastiska minuter följde i ett ganska svagt men samtidigt mjukt och fint ljus, där djuren interagerade med varandra. Jag bjöds på nyfikna djur, björnar och vargar som omväxlande uppvisade lekinviter och aggression mot varandra, osäkerhet och rädsla, flyktstarter och avståndsregleringar, djur som av olika anledning hela tiden hade mycket hög uppmärksamhet mot omgivningen för att inte överraskas av något hotande, hungriga djur som ville äta och/eller försökte stjäla mat från varandra. Under några fantastiska minuter förevisades det högskolans elever i etologi får lära sig under flera terminer, i praktiken framför mina ögon. Ibland funderade jag på om jag kanske rent av skulle lägga kamerorna åt sidan och enbart sitta och njuta av föreställningen...

Jag fortsatte dock att fotografera och det blev en del bilder som jag nu så här efteråt känner en viss glädje över att ha, som påminnelse om denna härliga kväll och natt. Till alla er som tidigare besökt området där vargflocken och björnarna håller till, men ännu inte hunnit besöka de nya gömsleområdena efter att de flyttats, kan jag lämna denna recension; Det nya gömsleområdet med myrmark är enligt min uppfattning avsevärt bättre än det tidigare. Det är större ytor som det är bra att fotografera djuren i, där det nu finns fler möjligheter att få vettiga bilder när något händer. Här finns också en del mindre träd jämnt fördelade i terrängen som ger en trevlig miljökänsla. Enligt min uppfattning blev den påtvingade flytten av gömslena definitivt inte till det sämre och jag ser fram mot att få komma tillbaka i november.

/Jan Gyllensten

Instagram:  photogyllensten

Vitt mot vitt - att plåta isbjörnar på snö och is

Vissa motiv har av olika skäl alltid varit svårare än andra att fotografera…

När jag började min fotografiska bana i början av 70-talet hade precis inbyggda ljusmätare i systemkamerorna blivit vanliga. Programautomatik och tids- eller bländarförval fanns inte på den tiden. Några referensbilder eller att utrusta kamerans ljusmätare med mikroprocessor som kunde kompensera mot sådana, var det ingen som hade tänkt på. Det var bara enkla inbyggda ljusmätare kalibrerade mot s.k. gråkort som gällde på den tiden eller externa exponeringsmäatre som Lunasix.

Detta innebar att om man exponerade enligt ljusmätaren blev motiv som var ljusare än gråkortet, mörkare än det var meningen och mörka motiv blev omvänt för ljusa. För oss som stod bakom kameran gällde det alltså att öppna bländaren ett eller två steg om motiven var ljusa och tvärtom när motivet var mörkt. Man fick lära sig knep som att gällde det fåglar, flygplan eller fallskärmshoppare mot himlen, så mätte man exponeringen mot himlen och öppnade bländaren två bländarsteg…

På senare år har kamerorna utrustats med olika exponeringsprogram och mikro-processorer av allehanda slag, som kompenserar ljusa och mörka motiv mot en mängd inprogrammerade referensbilder. Allt för att vi fotografer egentligen bara ska behöva rikta kameran mot motivet och trycka av medan kamerorna fixar allt tekniskt…

Så långt är ju allt bra. Vi kan koncentrera oss på motiven och lämna det tekniska som att ställa in skärpa och exponering till kameran. Och för det mesta fungerar detta...

MEN…

Ännu har jag inte haft en kamera som fixar alla ljussituationer som dyker upp…

Ibland räcker inte alla inlagda referensbilder till, utan bilderna blir ljusare eller mörkare än vad vi önskar, OCH NU BÖRJAR PROBLEMEN KOMMA…

Är ljuset konstant kan vi välja att jobba med helt manuella inställningar och en separat manuell ljusmätare, vilket i vissa ljussituationer kan vara en fördel. Varierar däremot ljuset med moln som kommer och går, kan tids- eller bländarförval vara fördelaktigare. Men nu måste jag istället för att öppna/minska bländaren, bestämma mig för hur mycket jag ska tala om för kamerans ljusmätare att den ska kompensera de värden den mäter upp.

Förr i tiden var detta enklare när jag VISSTE att ljusmätaren var kalibrerad enbart mot ett gråkort. Idag är kamerans ljusmätare kalibrerad både mot gråkort och referensbilder. Problemet är bara att jag inte i förväg kan vara säker på att kameran väljer rätt referensbilder att väga av exponeringen mot. Ofta blir det ganska bra, men ibland blir det inte så bra…

I lugna och fasta situationer där bilden kan tas om gång på gång till dess jag är nöjd är detta inget problem. Men i snabba actionsituationer där tillfället kommer som en snigel och försvinner som en blixt, blir det problem om inte exponeringen blir rätt direkt.

Som väl är finns idag nya fantastiska möjligheter, som inte fanns på 1970-talet.

Redan på den ”analoga filmtiden” kom AEB (Automatic Exposure Bracketing), där kameran kan ställas in att ta flera exponeringar efter varandra med olika exponeringsvärden. De digitala kamerorna har gett oss både displayer och histogram som gör det möjligt att snabbt ta en provbild och bilda oss en uppfattning om hur exponeringen blir. Finns det utrymme att ta en provbild innan ”den riktiga plåtningen” väljer jag kanske detta. Kommer jag inte att hinna det eller om ljuset varierar snabbt, väljer jag kanske AEB-varianten istället. Med RAW-filernas tillkomst har ju dessutom möjligheterna att i efterhand justera felexponeringar ökat högst väsentligt.

Möjligheterna är idag betydligt fler än på 70-talet, det gäller bara att välja rätt alternativ för varje situation…!

För ett par veckor sedan ställdes jag inför denna problematik när jag fotograferade isbjörnar på snö och is kring Svalbard och uppe i isen vid nordpolen. Jag hade tur med relativt konstant ljus i de flesta isbjörns-mötena och valde att snabbt ta någon provbild när jag trodde nallarna var på gång och sedan ha möjligheten att finjustera RAW-filerna i efterhand som extra trygghet.

Tack vare samarbetsvilliga modeller och bra kameror blev det en del trevliga bilder.

P.S.  Eftersom jag ofta får frågan – isbjörnar kan vara allt från kritvita till ganska gula i sin pälsfärg...

Near the bear...

Efter att ha fotograferat björnar från gömslen på finsk-ryska gränsen, ville jag gärna också plåta björn i Alaska. Reste därför till Katmais nationalpark  som ligger på fastlandet innanför ön Kodiak. Här finns en stor population av det man kallar Coastal Bear, vilken precis som grizzlyn är en underart av brunbjörnen. Grizzlyn lever vanligtvis längre in i landet, är lite mindre storleksmässigt än "kustbjörnen" och är köttätare. Kustbjörnarna i Katmai lever huvudsakligen på gräs och lax, där fiskens proteinrikedom gör att de växer sig större än grizzlyn. Nationalparken i Katmai är sannolikt också ganska unik då björnarna som vistas här är ganska vana vid naturfotografer och andra naturälskare som under sommarhalvåret ofta besöker området med björnguider.

Guiderna ser till att björnarnas integritet respekteras på ett omdömesgillt sätt, hela tiden på djurens villkor. Detta ger möjlighet till fina fototillfällen då människan inte uppfattas som ett hot av björnarna. Med lite tur kan man få vara med både när björnungarna diar och leker.

Naturen är fantastisk med en mosaik av gröna ängar, skogsdungar, branta berg med snöklädda toppar och glaciärer. Utanför ligger havet med rejäla tidvattenskillnader som gör att laxen stortrivs i åarnas strömmande vattenföring.

För den som huvudsakligen vill fotografera björnarnas laxfiske, är augusti-september den optimala tidsperioden eftersom laxen då går upp i åarna. I juli blir fotograferingen en kombination av gräsbetande björnar som också ägnar sig åt en del havsfiske, när laxen börjar söka sig in mot åarnas mynningar.

För den som vill besöka Katmais nationalpark finns flera alternativ. Det går att göra dagsutflykter med sjöflygplan från Kodiak. Ett annat alternativ är att bo i tältläger i nationalparken och dessutom finns det mindre kryssningsbåtar, vilka fungerar som "båthotell" från vilka man gör landstigningar in i nationalparken varje dag. Väljer man det sistnämnda båtalternativet finns möjligheten att även kunna fotografera exempelvis den hotade havsuttern som fortfarande finns utanför Katmai.

Innan hemresan från Kodiak hade jag också turen att kunna fotografera sjölejon som ibland söker sig in mot hamnen i öns huvudort.

Fler bilder finns på Instagram;   photogyllensten

Snok-a lönar sig

Steg upp tidigt igår (10/6) för att försöka plåta en havsörn i Ronnebys skärgård. Dagen innan satt den på stranden på en liten ö och flög upp bara 20 meter framför min kajak när jag kom paddlande utan kamera. Hoppades att den kanske skulle finnas på samma plats även morgonen efter... Det gjorde den, men nu lyfte den på 100 meters avstånd och bilderna blev inget vi ska prata om i detta forum... :-))

Väl iland igen satt jag på stranden vid Ekenäs badplats i Ronneby och avnjöt min frukost när jag ser något som bryter den spegelblanka vattenytan. Det liknar ett kortare periskop och efterföljs av någonting cirka 1,5 meter långt som glider efter "periskopet" och skapar en lite mindre svalvåg. Kan det vara en blekinge-variant av Loch Ness-odjuret...??

Nyfiken som jag är tar jag fram kameran och med hjälp av 640 mm brännvidd kan jag konstatera att det är en orm som är ute och simmar. Går ända ner till vattenbrynet och kan ta ett par trevliga närbilder när den kommer simmande in mot mig.

Ser på ormens form och pupiller att det är en snok och att detta måste vara den längsta som jag har sett, då den absolut inte är kortare än 1,5 meter. Att snoken ska vara en skygg orm visar sig även detta exemplar "ha lärt sig i skolan". Trots att jag knappt rör mig på stranden upptäcker den mig och vinklar av parallellt med stranden. Tacksamt för mig då detta ger mig ännu en bildvinkel med nytt ljus och vacker spegelbild i den spegelblanka vattenytan.

Som naturfotograf kan det ha sina fördelar att vara nyfiken. Kom inte och säg att det inte lönar sig att snok-a...!!!  :-))

Nya naturbilder läggs efterhand ut på Instagram under:  photogyllensten

När fåglarna inte vill...

Gav mig ut i den skånska naturen för att om möjligt kunna ta lite fågelbilder... Men efter en stunds väntan utan att någon pippi lyckats "få mig på avtryckar-humör", upptäckte jag att det fanns ganska gott om sländor runt omkring mig. Började försöka följa deras rörelser genom kameran och upptäckte att detta var lättare sagt än gjort...

Väldigt snabbt kom dagens fokus att flyttas från fåglar till Blå Jungfrusländor och att försöka få dem skarpa på bild. En inte helt enkel uppgift då deras vingar rör sig så fort när de flyger att dessa inte kan ses med blotta ögat... Men skam den som ger sig och efter ett tag kunde jag bocka av att bilden på en stillasittande individ var avklarad. Återstod att om möjligt också lyckas fånga en flygande slända. Kunde ratta upp slutartiden till 1/4000 eftersom det var gott om ljus och till slut så satt skärpan hyfsat även på en slända i luften...

Oerhört vackra dessa sländor och det gjorde absolut inte något att fåglarna inte flirtade med mig idag!