Bilden saknar ett tydligt avgränsat huvudmotiv, vilket gör att blicken irrar mellan lampglaset, statyn till höger, den mindre statyn i mitten och fotografens spegelbild till vänster. Enligt teorierna bör man undvika att ha för många likvärdiga detaljer eftersom det skapar ett kaotiskt intryck utan ordning eller koncentration på något huvudmotiv.

Placeringen av de viktigaste objekten bryter delvis mot tredjedelsregeln: den starkt lysande lampan hamnar ganska nära mitten, vilket ger en mer statisk upplevelse. Samtidigt ligger statyns ansikte till höger ungefär i ett tredjedelsområde, men konkurrensen från lampan gör att kompositionen inte får den dynamik som eftersträvas.

Bakgrunden med de många reflektionerna och rader av lampor skapar linjer in i bilden, men de leder inte tydligt mot ett bestämt huvudmotiv. I stället splittras uppmärksamheten, vilket enligt principen om stödlinjer försämrar möjligheten för ögat att få en tydlig vilopunkt.

Det speglande glaset gör att fotografens ansikte skymtas i vänsterkant. Det ger ett extra motivplan, men eftersom det inte är tydligt integrerat i kompositionen riskerar det att uppfattas som en störande detalj, något som enligt teorierna bör undvikas genom medvetet val av kameravinkel och beskärning.

Motivvalet – en kombination av interiör, staty och spegling av fotografen – visar en personlig tolkning och ett försök att skapa ett mer individuellt motiv snarare än ett traditionellt, rent avbildande interiörfoto. Enligt teorierna är det önskvärt att våga vara annorlunda och söka egna bildlösningar som speglar fotografens personlighet.

Spelet mellan mänsklig gestalt (statyn), det artificiella ljuset och den verkliga personen i reflektionen kan tolkas som ett försök att väcka nyfikenhet och antyda något mer än bara det synliga, vilket ligger i linje med tanken att bilder gärna får ha ett drag av hemlighetsfullhet.

Samtidigt utnyttjas inte fullt ut möjligheterna till ett konsekvent kreativt grepp: kameravinkel och beskärning hade kunnat göras mer extrema eller mer avgränsade för att tydligare betona antingen speglingen, statyn eller ljuset och därigenom skapa en starkare, mer originell bildidé.

Ljuset i bilden domineras av det starka lampglaset, vilket ger en mycket ljus högdager där detaljstrukturen i stort sett försvinner. Enligt teorierna räknas sådana urfrätta partier som ett tecken på felexponering när viktiga ytor blir så ljusa att detaljer går förlorade.

Bakgrunden och interiören är generellt korrekt exponerade och färgskalan har en varm ton som passar en inomhusmiljö, men kontrasten mellan den extremt ljusa lampan och den övriga scenen gör att helhetsintrycket blir något obalanserat och drar onödigt mycket uppmärksamhet från övriga motivdelar.

Skärpan verkar ligga på området kring statyn och lampan, medan fotografens ansikte i reflektionen är något mjukare. Det ger visst djup, men eftersom så många detaljer i bakgrunden också återges relativt skarpt minskar friläggningen av huvudmotivet; teorierna betonar vikten av att begränsa skärpa och detaljer för att undvika att blicken saknar vilopunkt.

Det finns en del reflexer och smuts/artefakter i glaset som ger små ljusa fläckar över bilden. Sådana element riskerar att uppfattas som störande detaljer som hade kunnat minskas med annan kameravinkel eller noggrannare kontroll av ytan, i linje med rekommendationen att eliminera missprydande element redan vid fotograferingen.

Innehållsligt förenar bilden tre nivåer: rummet, de dekorativa statyerna och fotografens närvaro via speglingen. Det ger potential till en berättelse om betraktande och avbildning, vilket ligger nära tanken att bilder gärna ska väcka nyfikenhet och få betraktaren att undra över vad som sker utanför det uppenbart synliga.

Dock är det inte tydligt vilket av dessa plan som är bildens egentliga huvudmotiv. När motivet inte är klart definierat för betraktaren försvagas bildens uttryckskraft, något som beskrivs som ett vanligt problem när fotografen inte tydligt bestämmer sig för vad bilden egentligen ska visa.

Miljön med rader av lampor och träbjälkar ger en känsla av djup och plats, men saknar en tydlig känslomässig riktning – till exempel rofylldhet, dramatik eller mystik – som annars kan förstärkas genom mer medveten användning av ljusets riktning, kontrast och beskärning.