Vaknade tidigt idag.  Allt är stilla. Jag sitter vid datorn med en termosmugg nybryggt kaffe. Allt är samlat, tygellöst, enkelt. Jag vägde mig 74,7 kg.

Ett val i Europa  ger anledning till hopp. Ingen eufori, bara en spricka i det som känts slutet. Kanske går riktningen att vrida. Framtidstro behövs nu, mer än analyser.

I lördags var jag på väg från Chalmers till sportbaren Plaza för att se Mjällby–ÖIS. Vid Landala torg hade en spårvagn kört in i en BMW. Blåljus, människor som stannade. Räddningspersonalen arbetade tyst och metodiskt. De skar upp bilen för att få ut föraren. Dagen sprack. Det gick inte att värja sig mot bilden.

Matchen vann ÖIS. Efteråt åkte jag hem segerrusig. Glädjen var lätt, kroppslig. Olyckan fanns kvar någonstans, men den tog inte över.

Kaffe, nyheter, minne av våldsam olycka, känslan av seger. Allt samexisterar. Under ytan rör sig både skörhet och hopp.

Foto taget i helgen

Här är bild i GP på olyckan