Rolleiflex Xpan

För ett par år sen var jag intresserad av att testa Hasselblad Xpan men en snabb titt på Tradera fick mig på andra tankar. Istället fick jag idén att sätta in 135-film i min Rolleiflex. Det krävdes lite mekande för att ladda filmen. Jag fick ta ut plåten som håller fast filmrullen och lägga en liten gummibit där istället så att kassetten sitter stadigt. Det fungerar inte heller med det automatiska frammatningsstoppet så man får uppskatta hur långt man behöver veva för att mata fram lagom mycket film.

Resultatet är ett panoramiskt format där filmens hål och märkning blir en del av bilden. På grund av kamerans konstruktion med schaktsökare blir det naturliga formatet stående. För att fota liggande får man hålla kameran som en kikare och rikta den 90 grader åt sidan. Naturligtvis blir bilden då upp och ner i sökaren.

Det var dock inget större problem för jag letade inspiration på höjden istället. Det brukar sägas att om allt man har är en hammare så ser allt ut som en spik men inom foto tycker jag snarare att det blir ett filter som hjälper en att lägga märke till spikarna. Det blir i alla fall roligare att fota med nya perspektiv på världen runt omkring.

När filmen är slut får man gå in i mörkrummet för att manuellt rulla tillbaka filmen in i kassetten. Där blev den sedan liggande i ett år innan jag tog mig tid att framkalla den och plocka fram utrustningen för att fota av den. Resultatet blev riktigt bra bortsett från någon enstaka bild som blev lite suddig på mitten, förmodligen för att filmen inte legat platt mot bakstycket.

Jag kommer nog att testa detta igen någon gång men den här kameran är tillräckligt inspirerande med sitt speciella handhavande och kvadratiska format så jag kör nog på 120-film ett tag till.

Det som göms i snö...

Den här kameran använde jag senast på riktigt för fem år sen på en resa till Kalifornien. För ett drygt år sen började jag med analogt foto och då letade jag fram den för att användas som ljusmätare. Det kompakta formatet i kombination med att man kan ställa in fasta ekvivalenta brännvidder (24, 28, 35, 50, etc.), emulera svartvitt och 1:1 crop gör den till ett mångsidigt hjälpmedel. Om jag bara kunde komma på var jag la laddaren...

Jag har letat genom alla vrår där den kan tänkas ligga två gånger men utan att hitta ett enda spår efter den. Det underlättar inte heller att vi flyttat till hus sedan sist. Efter en månad trodde jag att jag äntligen kommit på det när jag hittade extrabatteriet, men laddaren lyste fortfarande med sin frånvaro.

I dagarna packade jag för en ny resa och när jag letade upp en passande resväska kände jag något hårt i en innerficka. I den låg mycket riktigt batteriladdaren och det var ju inte så konstigt eftersom jag inte använt den väskan på fem år. Det som göms i snö...

Rolleiflex Instax

Det går fint att köra direktfilm i en Rolleiflex-kamera, om man nu kan kalla det direkt. Visst går det fortare än att skjuta färdigt en rulle, framkalla, scanna och printa, men det kräver lite mer pill per exponering.

Först måste man pilla ut en filmruta ut kassetten och placera den rätt i Rolleiflex-kameran, naturligtvis i totalt mörker. Sen är det bara att springa ut och fota men man kommer inte så långt för efter en exponering är det dags att vända hemåt. Tillbaka in i garderoben, flytta tillbaka bilden till kassetten och stoppa in den i Instax-kameran. Sen är det bara att ta en bild med förtäckt objektiv så att bilden pressas ut genom valsarna som trycker ut framkallningsvätskan över filmens yta.

De säger att Instax är ASA 800 men det skadar inte att överexponera ett steg som i högra bilden. Bildkvaliteten lämnar en del att önska men man kommer knappast snabbare från klick till print. Speciellt då jag inte orkar framkalla färgfilm hemma.