Vintervägen genom skogen slingrar sig fram och försvinner som en stillsam tanke, dragen mellan stammarna med varsam hand. Snön har jämnat ut dess kanter, gjort den mjukare, tystare, som om varje ljud ber om att få höras så lite som möjligt.

Träden står tätt intill, klädda i frost och tystnad. Grenarna bär vintern utan klagan, och ibland faller snö ner som ett långsamt andetag. Vägen leder framåt men kräver inget mål, den räcker i sig själv, slingrande och trygg.

Ljuset silas genom skogen i bleka stråk och allt är reducerat till det väsentliga, kyla, stillhet och riktning.

Det är en bild som jag gillar.

Stefan