Ny bok och utställning visar Paul Hansens pressbilder
Uppror i Ramallah. Foto: Paul Hansen
DN-fotografen Paul Hansen är där det händer; på plats när det hettar till i Mellanöstern, när våra kungligheter gifter sig eller när det sker något stort i vanliga medborgares liv. Nu visas hans bilder på Fotografiska samtidigt som boken ”Being there” kommit ut.
Paul Hansen är en i högsta grad närvarande person, både fysiskt och själsligen. Han engagerar sig i dem han fotograferar, hur obetydliga de än kan synas, samtidigt som han gärna vill vara på plats när de stora världskonflikterna rasar.
Denna inställning har gjort att Paul Hansen belönats med flera utmärkelser i världens största tävlingar för bildjournalister.
– När vi är ute på de platser där det inträffat katastrofer, pågår krig eller andra svåra lägen är vi tillfälliga gäster i andra människors elände och vi gör det av ett skäl. Att det inte ska fortsätta att vara ett elände. Jag ser det som att jag förvaltar deras berättelse när de ger mig förtroendet, berättar Paul Hansen.
Det är inte ovanligt att utsatta personer önskar att han ska dokumentera det som skett. Ett exempel är i Kairo där myndigheterna försökte mörka hur många som dödats av säkerhetsstyrkorna under ett upplopp.
Irak. Foto: Paul Hansen
– Jag får ofta frågan hur jag orkar med mitt jobb, att ständigt vara utsatt för fara och andras smärta. Det finns många svar. Ett är att jämfört med dem som jag fotograferar är min utsatthet ingenting, jag har ju ett tryggt hem att resa tillbaka till. Ett annat är att jag möter så oerhört mycket värme, kärlek och engagemang som existerar parallellt med alla svårigheter som människorna lever med. Att få dela dessa stunder med dem är ett stort privilegium.
Utställningen Being There visas på Fotografiska i Stockholm från den 8 september till den 19 november. Utställningen är baserad på Paul Hansens bok med samma namn som utges på Max Ströms förlag. Paul Hansen har själv skrivit om sina bilder i boken.
Läs mer om
Läs mer
Kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop. Foto: Paul Hansen
Fotosidan är gratis! Som inloggad får du smarta funktioner. Du kan ladda upp 10 bilder och få kritik på dem. Du får vårt nyhetsbrev. Du kan skapa köp&sälj annonser mm
31 Kommentarer
En bild behöver inte vara unik för att vara bra. Båda fotograferna tillhör världseliten och har egna små finesser i sina kompositioner i sina bilder av samma händelse.
Jo men det käns som ett av alla press spektakel vi har sett prov på de sista åren. Drobarheten sätts onekligen på prov och får mig att minas BBC serien om fotografins historia där just presbilderna från Israel/Palestina diskuteras.
Efter en stund betraktande kommer jag nog fram till att Hansens bild är lite bättre.
Vilka små finesser skulle du säga att respektive fotograf bidragit med i den aktuella bilden som inte har med slumpen och motordrivningen på kameran att göra?
Paul Hansen är en fantastisk fotograf och han verkar vara en fantastisk människa. Han har massor av bilder som representerar detta. Så synd att just denna bild tycks vara den som får representera honom i alla möjliga sammanhang.
Det finns ju tillfällen då vi fotografer ångrar att vi inte tog med kameran eller inte tog en bild. Ett sådant tillfälle för mig var när jag såg Paul Hansen betrakta James bild som hängde på ett hotell i Stockholm. När Paul själv småskrattade åt just denna bild. Hans egen bok, med denna på omslaget, stod i bokhyllan i loungen på samma hotell. Den missen svider mest i mitt fotografhjärta.
Fredrik skrev:
"Vilka små finesser skulle du säga att respektive fotograf bidragit med i den aktuella bilden som inte har med slumpen och motordrivningen på kameran att göra?"
Jag vet inte hur mycket som beror på respektive fotografs agerande och på kravallisternas, men Hansens bild är lite renare. Ingenting i förgrunden som skymmer en del av det som molotovcocktailkastaren till synes siktar på. Kastarens pose är dessutom lite mer dramatisk.
Inga stora skillnader, men efter en stunds betraktande så kom jag fram till att Hansens bild är lite bättre. För mig.
Observera också att jag bedömer bilderna och inte fotograferna. Självklart påverkas en bild av slump och kamerans bildfrekvens.
Mitt intryck när jag tittar på bilden är att det han skall kasta på är dolt bakom honom eller väggen. Med andra ord vi ser det inte.
Många killar blir ju uppmuntrade att kasta/slunga stenar och annat, då de vet att pressfotograferna gillar att ta såna här bilder. Finns ju israeliska soldater som dött till följd av detta.
Samtidigt får man försöka ta in de förhållanden fotograferna arbetar under. Att plåta på gazaremsan måste ju stundvis vara rakt av livsfarligt. Det kanske ändå är rimligt att fotografer ibland väljer "mindre livsfarliga" situationer som kan upplevas iscensatta men som ändå illustrerar verkligheten.
Den här filmen visar verkligen problematiken:
https://vimeo.com/29280708
I fall man ser presfotgrafin i ett historiskt span från Vietnam tilll i dag så har styrningen av bilden ökat och därför också tappat i värde som sanningsvittne. I det sammanhanget får ex Kent Klish bilder från Gaza ett betydligt större värde som vittne trots att jag inte fult ut håller med honom.
Tycker du att det är otäckt att en kvinna hade dött där, eller att det är otäckt att hennes döda kropp blev fotograferad av flera fotografer?
Ehh, är det en allvarligt menad fråga?
Ja, jag är allvarligt nyfiken på vad du tycker är otäckt i den bilden.
Själv tycker jag att det är otäckt att folk dör i olyckor och naturkatastrofer, men inte att sådana händelser dokumenteras. Det senare är bra i och med att folk i världen blir medvetna om att det behövs hjälp till de drabbade.
Ja, men varför skulle det ena utesluta det andra? Båda bilderna är otäcka.
http://1.bp.blogspot.com/-DwHdJ7xJeyM/UacNU0trc2I/AAAAAAAAEXs/xM0D1g_WXdY/s1600/dead-haiti-girl-fabienne-cherisma-nathan-weber.jpg
Erik skrev:
"Den här filmen visar verkligen problematiken:
https://vimeo.com/29280708"
Fotografer borde förbjudas att besöka konfliktområden. Det är ju helt klart att de orsakar upplopp och stridigheter. :-)
Erik skrev:
"Ja, men varför skulle det ena utesluta det andra? Båda bilderna är otäcka."
Jag är inte säker på vad du menar, men jag gissar lite. :-)
Tycker du att fotograferna skulle ha låtit bli att ta bilderna? I så fall varför?
Är det mera otäckt att ett halvdussin fotografer tar bilder på en död person än att en enda fotograf gör det? I så fall varför?
Är det mera otäckt att ett halvdussin fotografer tar bilder på en död person än att den döda personen dog av pga våld, olycka eller naturkatastrof?
Mina frågor är medvetet provocerande för att jag vill få fram en diskussion om hur fotografer bör arbeta och huruvida omständigheterna kring deras bilders tillkomst spelar någon roll (så länge inte bilderna är fejkade, förstås).
(Vidare diskussion borde kanske föras i en forumtråd istället. Varsågod att börja! :)
Per, sluta att "medvetet provocera" och kom med en egen åsikt istället. Det blir förhoppningsvis en smula mer nyanserat och därmed enklare att bemöta.
Förstår f.ö. inte din tolkning av dokumentären jag länkade till. Den ifrågasätter ett nyhetskretslopp där både bildredaktörer, fotografer och bildkonsumenter har ett ansvar, och är inte alls någon slags ensidig demonisering av krigsfotografer.
Min åsikt har jag redan gett uttryck för i inlägget ovan som börjar med "Ja, jag är allvarligt nyfiken"
Det här är inte första gången jag ser/hör någon förfasas över att mer än en fotograf bevakar en händelse (ofta en katastrof av något slag), så jag undrar om det hade varit bättre om bara en fotograf hade stått och fotograferat den döda kvinnan. I fall varför, och varför skulle inte de övriga också få ta bilder?
(Huruvida publiceringen av bilden/bilderna på den döda kvinnan var rätt är en annan fråga, och en som inte fotografer tar ställning till under fotograferingen.)
»»så jag undrar om det hade varit bättre om bara en fotograf hade stått och fotograferat den döda kvinnan. I fall varför, och varför skulle inte de övriga också få ta bilder?««
Fast det är väl snarare steget innan som är intressant att reflektera över: Varför är alla fotografer på samma plats samtidigt? Och varför söker de så aktivt likriktning? Varför väljer fotografer att ställa sig i klunga framför en arrangerad barrikad på Gaza istället för söka unika (och ibland svårare) bilder?
Det underliggande problemet (som tas upp i dokumentären) är att det finns ett stort sug på en viss typ av bilder som både läsare, redaktörer och fotografer efterfrågar.
Det är alltså alldeles för enkelt att enbart skuldbelägga fotograferna för likriktning. Men det är lika fel att fria fotograferna från ansvar, bara för att de befinner sig i ett situation som har högt nyhetsvärde.
Dumt att förenkla, bättre att nyansera.
Barrikadfotograferna på Västbanken (som förevisades i videon du länkade till; mycket intressant f.ö. Tack för den länken!) tycker jag inte riktigt är jämförbara med fotograferna på Haiti. Jag tror åtminstone inte att den döda kvinnan dödades för att ett gäng fotografer skulle ha något spektakulärt att fotografera.
Men visst är det något att fundera på. Det förklarar dock inte att du kallade situationen med ett halvdussin fotografer som fotograferar en död kvinna på Haiti för "otäck".
Äkthet. Närvaro. Dramatik. Det var bara fejk. Jag känner mig lurad. Och sedan klagar folk på photoshop! Jag brukar påpeka att bilder aldrig är verkligheten. Att det finns alla slags möjligheter att arrangera och skruva till det innan bilden tas. Och det gör många. Även dom skickligaste i fotografeliten. Mina egna natur och landskapsbilder från kusten är mer äkta.
Detta blev en ögonöppnare för mig. Men med helt motsatt verkan mot vad krigsfotografen ville uppnå. Varje fotograf borde fråga sig om bilden känns äkta och sann. Men det verkar inte gälla för krigs och katastroffotografer. Detta var verkligt illa.
Tack Erik Danielsson som länkade till https://vimeo.com/29280708
Som sagt var Kent Klish har ett annat språk för att skildra konflikten http://www.kentklich.com/
Tack för länken Alf! Mycket intressant. Helt utan Hollywoodeffekter.
Stämmer, samtidigt som de berör och sätter i gång tankarna på ett djupnar sätt än alla standard bilder frå konflikter. En bild på ett sönder sotig och krigs skadad hem berör mera än alla sten och molotov kastande människor, ger en bild av vardagar på ett helta anat sätt.
Eller "Pallywoodeffekter".
https://en.wikipedia.org/wiki/Pallywood
Ja, Alf dom bilderna fungerar på ett djupare plan. Men saknar helt underhållningsvärde som nyhetstidningar tyvärr premierar.
Men jag tycker han överarbetar så mycket när han aggressivt lättar skuggor och kämpar med att ta fram detaljer. Det skapar ett väldigt konstigt och onaturligt ljus i bilder som verkligen inte behöver det.
Det finns helt klart en viss typ av Paul Hansen-stil i bildredigeringen som har blivit något av hans signum. Jag har lite svårt för den, men på sätt och vis tycker jag han också är väldigt tydlig med vad han gör i en bild. Hans upplättade ansikten är iögonfallande, yxigt nästan slarvigt gjorda, som en traditionell mörkrumpjattning.
Den yxiga stilen märks mest i hans tidigare bilder. På senare år känns det som att han har lagt mer tid på och blivit mer sofistikerad i sitt efterarbete. Bilden på begravningståget genom Gaza tyckte jag var väldigt stark – men samtidigt gick han där, i mina ögon, över en gräns för hur en nyhetsbild ska kommunicera. Gaza-bilden är en Rembrandt-wannabe. Alldeles för filmlik!
Nachtweys bild som Fredrik länkade till i första inlägget i den här kommentarstråden tycker jag dock ser nästan mer Hansensk ut än Hansens egen bild. Jag blev lite förvånad.
https://www.edx.org/course/global-media-war-technology-uqx-mediawarx-0
https://www.facebook.com/MediaWarX/
/Thomas