Undrar om inte det beror på det hysteriska standardrådet att öka konstrasten i bilden så man förlorar så mycket mellantoner. Det kanske hade funkat bättre att flytta in svartpunkten (om vi pratar photoshop nu) om man tycker bilden saknar svärta. Hur detta går till i kemikalier kanske silverrävarna kan förklara?
Det där med svärtan och hur mycket "tryck" det skall vara i bilden har svängt fram och tillbaks i historien, har varit lite mode över det. Går vi tillbaks till 30-40 talet så var det något liknande som idag med rejäl svärta och hög kontrast, men på 70-talet gällde det motsatta då det skulle vara tydlig teckning även i de ljupaste skuggorna. Jag talar nu förstås om svartvitt, inte färg.
Jag är visserligen ingen "silverräv", men svärtan och kontrasten kan påverkas på flera olika sätt utöver exponeringen i kameran. Det mest uppenbara är förstås genom att använda olika hårdheter på pappret, eller med variabelt fotopapper (styrs med färgfilter i förstoringsapparaten - Magenta = mer kontrast. Gult = Mindre). Expoineringstiden under förstoringsapparaten har givetvis också sin uppenbara påverkan. Men redan negativet kan ges mindre eller mer kontrast genom framkallningstiden, längre tid i soppan ger högre kontrast. Olika famkallningsvätskor ger också lite olika karaktär, tonskala och påverkar även hur kornet ser ut. Framkallaren för pappret kan också påverka tonskalan, svärtan och ev. toning. Ett gammalt trick för att öka svärtan är tex. att tillsätta lite natriumkarbonat i pappersframkallaren.
Vad jag tror vi börjar skönja nu är det kommande postdigitala samhället, alltså när den digitala revolutionen är över och samhället kan börja kallas digitalt. Hittils har värderingar och liknande styrts av vad som varit tekniskt möjligt, tekniken och tillhörande marknadsföring av densamma har styrt. Detta på samma sätt som under den industriella revolutionen. Under 30-40 talet så ansåg tex. många arkitekter inte ens att de följde någon stil, det var uteslutande funktion som gällde (därav "funkis"). Men efter kriget när samhället kommit på fötter igen och samhället verkigen hade blivit fullt ut industriellt, då hände något. Nu var det inte längre funktion allena som var ledstjärnan, nu kom saker som form, färg, flärd, livsstil, luddiga saker som känslor blev plötsligt viktigt.
Liknande skiften sker alltid efter det att en disruptiv teknik som förändrat har slagit igenom. Vi som är gamla nog kommer ihåg digitalklockorna när de kom i slutet på 70-talet. Efter några år, i början på 80-talet så sågs den som ville ha ett armbandsur med visare som en bakåtsrävande idiot och utdöende dinosaur - även om det råkade vara en tonåring. Men när den elektroniska revolutionen inom det området var över, så vips.. nu blev det helt plötsligt okej med visare på klockan igen. Idag är det ingen som lägger någon särskild värdering på detta och kallar verkligen inte folk för bakåtsrävande idioter om de har en klocka med visare istället för siffror.
När det gäller mörkrumskopian så finns det en viktig aspekt som jag inte sett i tråden, och det är att det är ett hantverk. Vi kan köpa en tröja i affären, vi kan också köpa en stickmaskin, men likt förbaskat finns det rätt gott om folk som faktiskt stickar sina tröjor och vantar, iblant till och med färgat sitt garn själv. Jag tror att vi mer och mer kommer att börja se analogt fotografi som just hantverk. För svartvitt optiskt kopierat i mörkrummet är vi mer eller mindre där redan idag och om några år så har färgfilmen gått samma väg. Det kan i sin tur faktiskt öka den hantverksmässigt framställda kopians värde. Detta på samma sätt som andra produkter av manuellt hantverk ofta värderas annorlunda än de mer industriella.
Per använder också uttrycket "riktiga kameror" och i detta finns också en aspekt som inte har så mycket med digitalt vs. analogt att göra, lika lite som att känslosvallen kring de där klockorna hade något att göra med hurvida urverket drevs av en fjäder eller var elektroniskt och hade batteri. Jag skulle vilja dra liknelsen ett steg längre och säga att det idag inte finns att köpa någon systemkamera med "visare", oavsett om någon så var villig att betala en miljon. Faktum är att många analogfotografer fotar analogt för att de då kan använda den kamera de gillar, inte att de gillar film. Jag tillhör den kategorin och jag vet att vi är många, antagligen fler än hela Pentax världs-marknadsdel. Jag betala närmast en fantasisumma för en kamera som i stora drag är som mina gamla analoga modeller, fast digitala, men det finns inte.
Utvecklar jag hur jag vill ha min digitala kamera idag, så kommer jag att få regerätta flashbacks till 80-talet och de där klockorna, jag har också vänner i min ålder som gjort exakt samma koppling till hur folks värderingar styrts och förändrats under tekniska skiften, svängt mellan rätt extrema åsikter bara för att sedan gravitera tillbaks till någon sorts normaltillstånd och slutat klistra otrevliga etiketter på folk. Men ge det några år, så är det ingen som höjer på ögonbrynen för att jag vill ha små nätta manuellt fokuserade objektiv, kamerahus i småbildsformat med stor sökare ämnad för fokusering utöver simpelt "sikte" (med betoning på "små" - det som idag kallas "full frame") som får plats i fickan. Vad jag tror att Per egentligen far efter med ordet "riktig" är kameror där fotografen verkligen styr utan någon hjälp. Enkla kameror, men förväxla nu inte enkel med lättanvänd. Storformatskameran är den absolut enklaste kameran, utöver lådkameran och camra obscura, men samtidigt den som kräver absolut mest av fotografen, däri ligger en del av konsten och hantverket.
