Efter att ha sett bilden läser jag situationen så här.
Slangmannen jobbar i mediabrabschen. Någon har slängt en färburk och stänkt ner entren till kontoret där han jobbar. Han försöker ta bort färgen för att slippa kladd på besökare och att folk drar in färgen på kontoret. Han är ovan vid sådant arbete och det går inte så bra. Han är irriterad och frustrerad.
Som gatufotograf skulle jag ha gått fram och pratat med honom. Frågat vad som hänt och instämt i att det var fördjävligt. Beroende på hans attityd skulle jag sedan ha frågat om jag fick ta några bilder medan han jobbade. För att dokumentera.
Det är möjligt att jag läser fel men med den approachen tror jag att jag skulle ha fått bra bilder och undvikit att bli blöt. Slangmannen skulle också ha känt att jag var på hans sida, och haft en positiv erfarenhet av fotograferandet.
Den där andra hårda inställningen till gatufoto, att man har rätt att stjäla en bild, på vem som helst närsomhelst, funkar inte. Sett från slangmannens perspektiv var en fräck fotograf bara sista droppen på en jävlig dag.
Som fotograf kan man inte bortse från känslorna hos den man plåtar. I så fall är det inte fotografi, utan antastande medelst kamera.
Min röst går alltså till slangmannen.
P.S. Varför inte avidentifiera bilden? Ett ansikte är en personuppgift och det finns lagar som reglerar sådant också.