Jag har upptäckt att jag har en ful ovana. Eller så är det en fas, eller någon personlighetsstörning.

Jag kan inte låta bli att redigera mina fotografiers färger åt det mer extrema och onaturliga hållet! Det första jag brukar göra när jag skjutit en säsong kort är att öka kontrasten mellan färger rejält, sedan dra upp saturation och göra skuggorna svartare. Eller så fixar jag nån sepia-toning, eller gör bilden svartvit. Generellt tycker jag att de naturliga färgerna ofta är väldigt tråkiga och en bild blir först sitt rätta jobb efter några rejäla vändor digital efterredigering!

Problemet är givetvis när jag fotograferar personer, eller dokumentärt, eller åt vänner och bekanta på exempelvis bröllop. Jag försöker här snygga till färgerna lite diskret men kan inte låta bli att slänga dit någon nyans så bilden blir lite onaturligt färgglad åt något håll.

Hur lär man sig lättast att redigera ett fotografis färger så det ser naturligt ut? Har ni några tips?

Tack.

Jag tror att de flesta, rent generellt, föredrar något mer mättade färger än i verkligeheten. Det är åxå ofta så man minns bilderna.
För att få det att se någorlunda naturligt ut brukar jag mest bara öka kontrasten lite med en S-kurva. Sedan kan man ju betona skuggorna genom att dra ner vänstersidan lite mer än man drar upp högersidan och vice versa.
Det är oftast inte mycket mer än så jag gör på mina bilder. Ibland justerar jag vitbalans och så en liten aning åxå.
Sen kan man ju såklart diskutera om de ser naturtrogna ut och visst tar jag i lite mer ibland åxå, men de flesta av mina bilder tycker jag inte ser "överredigerade" ut iaf.

Jag brukar dra ganska friskt i mina bilder. Ögat gillar kontrast. Vad som är naturligt är nog upp till var och en... bifogar typexempel på hur mina bilder brukar se ut före/efter:

det är ju så olika på motiv. Landskap vill jag givetvis ha mer färgmättnad, men när det gäller personer/porträtt har jag numera gått till att dra bort rejält med mättnad i bilderna. Hudtonerna blir så mycket bättre då och bilden blir mer harmonisk i mina ögon.

Kommer osökt att tänka på när Kodak lanserade sin Gold-film en gång för länge, länge... länge, länge sedan. Reklamen talade om en film som skulle leverera semesterbilder med "härliga färger", eller nåt sånt. Det föll nog i god jord hos många, trots filmens "verklighetsförvrängning". Vi som bildbetraktare begär nog inte att foton ska överensstämma exakt med verkligheten i fråga om kontrast och färg, snarare tvärtom. Vi vill att bilderna ska skänka en känsla likväl som ren information, oavsett om vi är fotografer eller vanliga dödliga betraktare, och då justerar vi bilderna bort från verkligheten en aning.

Jaja, det var bara en liten reflektion...

Enklaste sättet är att köra autoprogramen i PS. Autonivåer, autokontrast och autofärg. Brukar bli rätt naturlika färger då, dock inte alltid så roliga som om man får bestämma själv.

Jag tycker alltid att jag får helknepiga färger med autokorrigeringen (autolevels och autocolor) i PS. Antingen blir det ingen skillnad alls (sällsynt) eller så blir det ett kraftigt blåstick (för det mesta).

Konstigt, jag brukar får jättebra resultat, speciellt av autonivåer.

Det kanske beror på att jag föredrar lite "varmare" bilder och att de ofta är sådana ur kamera.

Ja, kanske. Sedan blir det ju lite olika färgnyanser i olika kameror, vissa kanske inte funkar lika bra med auto-inställningarna som andra.

Det viktiga för mig är inte att bilden är exakt naturtrogen. Jag vill att min bild skall vara vacker att titta på. Om jag då måste boosta färgerna och öka kontrast och skärpa för att nå mitt mål så låt gå för det. Skulle jag behöva göra hela bilden suddig och blek för att nå ett annat mål så är det också okej. Ändamålet helgar medlen.

/Roland