Javisst, men jag tror inte att fotografer ska fundera så mycket på om de ska fotografera eller inte (modulo min parentes i förra inlägget).
Men visst kan det finnas extrema omständigheter som gör att en fotograf väljer att inte fotografera.
Tyvärr tror jag att det är precis den hållningen som gjort att det blivit allt svårare att ta bilder av människor både här hemma och ute i världen. De som vi vill ta bilder av vill allt mera sällan utsättas för det om man inte frågar och etablerar en kontakt först. Tyvärr tycker vi oss ofta inte ha tid med det längre eller helt enkelt lust att ta eventuella konflikter och det svar vi allt oftare riskerar att få av motiven är att de ofta svarar genom att göra det jobbigare och jobbigare för oss att ta bilderna.
Jag tycker det är stor skillnad på hur det ofta är numera i jämförelse med hur det var på 70- och 80-talen och det beror nog till stor del också på att på den tiden fanns ingen massturism på de ställen jag då besökte som det ofta finns idag. På många orter är många idag dödligt trötta på oss besökare. Vi glömmer också ofta att befolkningstillväxten bara på dessa platser kan ha flerdubblats sedan 70- och 80-talen och även det har ökat friktionen en del på många ställen. Det var klart mycket mer "layed back" på många ställen förr än idag.
Det här försämrade fotoklimatet är nog egentligen bara en variant på samma problem som ofta drabbar både journalister, ambulanser och räddningspersonal som ibland utsätts för direkt beskjutning idag i många konfliktområden och det sker ju numera även i en del svenska förorter så man behöver ju inte åka till Syrien för att uppleva det. Man skjuter ibland explicit på båda grupperna, vilket var mindre vanligt förekommande tidigare. I många fall vill de som begår övergreppen inte ha några media på plats som rapporterar och de lyckas ofta se till att det inte finns det heller. Men idag finns ju lyckligtvis mobiltelefoner och utan dessa hade vi nog inte vetat mer än en bråkdel av det vi faktiskt fått rapporterat från bl.a. Syrien.