Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Bläddrade i några fina fotopraktverk hemma hos en kamrat och blev väldigt fundersam. Det ena var en av Brutus Östlings "Kaxiga Fåglar" och Mireille de la Lez vidunderligt vackra "Värld av id - Ett hotat Arktis".
Under de senaste säg fem åren har bl.a. här på Fotosidan de verkligt stora tekniska spörsmålen som speglats i några av FS verkliga "bautalånga" diskussioner rört framförallt brus, men även tekniska systemfel som skärpeproblem som bak- och framfokus till följd av felaktiga fabriksjusteringar och bristande kontroll. Allt väldigt teknikorienterat.
Idag har tekniken nått dithän att sensorer och möjligheterna till efterbehandling i både kameror och inte minst i RAW-konverterare och andra verktyg nått sådana höjder att bilderna i åtminstone hyfsade ljusförhållanden nära nog är kemiskt rena från allt form av "korn"/"grain". Vi ser näst intill helt perfekt rena bilder.
Ingen förnuftig människa tror jag underskattar eländet i att inte kunna lita på sin autofokus. De flesta vill kunna få sina bilder skarpa om de nu vill det. Men att alltid vara slav under det perfekta med perfekt rena bilder i absolut skärpa, det är en helt annan sak.
Framförallt Mireille de la Lez excellerar i att utnyttja just bruset i väldigt vackra övergångar mellan den vita snön och ett antal fantastiska bilder på isbjörnar och polarrävar. I bland gör en förmodligen mycket medveten användning av både brusets egenskaper och oskärpa att bilderna lyfts till helt förunderliga effekter. Ibland kanske det bara är de svåra villkoren som tvingar fram denna teknik genom att ljuset ofta är så sparsamt och tvingar fotografen högt upp i ISO-skalan.
Även Brutus Östlings fågelbilder - inte minst då en del av örnbilderna så fantastiska just för att de inte är så särskilt skarpa, utan istället just för oskärpan, får en så stor del av sin dramatik.
Visst är det bra om tekniken ger oss möjligheter att närma oss det näst intill perfekta - om vi vill, men det finns ju verkligen en stor risk att vi inte är nöjda förrän bilderna är rena intill livlöshet och skärpan obönhörligt avslöjande i sin detaljrikedom, om brus och absolut skärpa är allt den tekniska diskussionen kommer att handla om. Jag ser det som ett tidens tecken att Adobe skickat med en brasklapp i form av "Effekter-Kornighet" i LR 3.0 där nu brushanteringen lyfts till helt andra nivåer än tidigare. Ser det för jäkla livlöst och plastigt ut så kan man strö lite "grus" över bilden och lägga tillbaka en del av det brus som tidigare tagits bort till näst intill 100%. Till DxO:s konverterare kan man t.o.m. köpa särskilda profiler som ger oss "look and feel" från alltifrån Tri-X till vad du vill.
Under de senaste säg fem åren har bl.a. här på Fotosidan de verkligt stora tekniska spörsmålen som speglats i några av FS verkliga "bautalånga" diskussioner rört framförallt brus, men även tekniska systemfel som skärpeproblem som bak- och framfokus till följd av felaktiga fabriksjusteringar och bristande kontroll. Allt väldigt teknikorienterat.
Idag har tekniken nått dithän att sensorer och möjligheterna till efterbehandling i både kameror och inte minst i RAW-konverterare och andra verktyg nått sådana höjder att bilderna i åtminstone hyfsade ljusförhållanden nära nog är kemiskt rena från allt form av "korn"/"grain". Vi ser näst intill helt perfekt rena bilder.
Ingen förnuftig människa tror jag underskattar eländet i att inte kunna lita på sin autofokus. De flesta vill kunna få sina bilder skarpa om de nu vill det. Men att alltid vara slav under det perfekta med perfekt rena bilder i absolut skärpa, det är en helt annan sak.
Framförallt Mireille de la Lez excellerar i att utnyttja just bruset i väldigt vackra övergångar mellan den vita snön och ett antal fantastiska bilder på isbjörnar och polarrävar. I bland gör en förmodligen mycket medveten användning av både brusets egenskaper och oskärpa att bilderna lyfts till helt förunderliga effekter. Ibland kanske det bara är de svåra villkoren som tvingar fram denna teknik genom att ljuset ofta är så sparsamt och tvingar fotografen högt upp i ISO-skalan.
Även Brutus Östlings fågelbilder - inte minst då en del av örnbilderna så fantastiska just för att de inte är så särskilt skarpa, utan istället just för oskärpan, får en så stor del av sin dramatik.
Visst är det bra om tekniken ger oss möjligheter att närma oss det näst intill perfekta - om vi vill, men det finns ju verkligen en stor risk att vi inte är nöjda förrän bilderna är rena intill livlöshet och skärpan obönhörligt avslöjande i sin detaljrikedom, om brus och absolut skärpa är allt den tekniska diskussionen kommer att handla om. Jag ser det som ett tidens tecken att Adobe skickat med en brasklapp i form av "Effekter-Kornighet" i LR 3.0 där nu brushanteringen lyfts till helt andra nivåer än tidigare. Ser det för jäkla livlöst och plastigt ut så kan man strö lite "grus" över bilden och lägga tillbaka en del av det brus som tidigare tagits bort till näst intill 100%. Till DxO:s konverterare kan man t.o.m. köpa särskilda profiler som ger oss "look and feel" från alltifrån Tri-X till vad du vill.