zappafan skrev:
Jo, allmänheten ska i regel alltid se.
I vad syfte? Det är ett skapat behov. Vad blir bättre av att ett personligt trauma blåses upp?
Du skriver "i regel". Jag tolkar det som att det finns undantag. Kan du ge exempel?
zappafan skrev:
Trafikolyckor ska alltid fotograferas och publiceras om man arbetar på en tidning.
Inget konstigt med det alls.
Att det är vanligt förekommande innebär inte att det är sansat eller vettigt eller "inte är konstigt". Men vad ger det? Vad positivt kommer ut av det?
zappafan skrev:
Skulle vilja säga att de pressfotografer som tar dessa bilder är det bästa som hänt trafiksäkerheten i detta landet.
Efter en trafikolycka har publicerats kommer snitthastigheten alltid att sjunka, enkla fakta.
Har du något som helst underlag för detta? Jag är
mycket tveksam till den uppgiften. Låter mer som en efterkonstruktion...
zappafan skrev:
Samtidigt som det stillar ett enormt undrande hos befolkningen i vad som hände.
Ja, precis. Det är det det handlar om. Enbart det. Och det fyller enligt mitt sätt att se ingen funktion.
För 8 år sedan förolyckades en närstående till mig i en dykolycka. Detta slogs upp i såväl riks- som lokalmedia. (Dock mestadels i skriven och talad form. Inte så mycket i form av bilder!)
Förutom att min familj hade en chock och en sorg att bearbeta samtidigt exploaterades traumat ur i media. Parallellt med den absurda uppgiften att avbeställa tandläkartider, boka av möten och säga upp bankkonton, kontakta begravningsentreprenörer tvingades vi höra i radio hur uppenbarligen okunniga journalister analyserade det som hänt.
Hade syftet varit att bidra till att dylika olyckor inte upprepades hade man ju kunnat bekväma sig om att kontakta polisen för att få en bild av vad som hade hänt. Men inte ens det hade man gjort. Jag betvivlar att det som sändes och skrevs hade någon positiv verkan. Dess negativa verkan kunde jag däremot uppleva hudnära.
Därför står jag fast vid min syn på saken: syftet måste vara klart. Reportage - ord och bild - från andra människors missöden sker på tok för ofta rent slentrianmässigt och utan djupare tanke. Däremot är det väl knappast pressfotografen som själv väljer vad som skall fotograferas?