Colonel Bogey
Aktiv medlem
Tråden ”Digitalfotografi är piss” fick mig att fundera – var det så mycket bättre förr? Det är lätt att se dåtiden i ett rosa skimmer. Teknikutvecklingen gick långsammare, man bytte inte prylar så ofta, allt höll länge eller kunde repareras, man fokuserade på bildskapande och inte på teknik och prylar.
Fast, så var det ju inte? Det var ju inte många av oss som hade råd med en outslitlig Leica M3 och kunde strosa omkring med basker och göra djupt samhällskritiska fotoreportage
Jag kommer mest ihåg att allt var rätt dyrt, både i inköp o service och inte funkade så himla bra alla gånger. Jag var ändå en väldigt privilegierad tonåring jämfört med de flesta i fotoklubben, tog först över pappas G17QL och fick sedan den sprillans nya Canon AE-1 i 15-årspresent. En ranglig Durst B30 fick stå i tvättstugan. Nån som hade en Leica kände vi inte, när en av kompisarna hade sommarjobbat ihop till en färgfelsplågad Tamron 300/5,6 var man eld o lågor.
Vad vet jag, kan 50- o 60-talet var så underbart som några säger, mina minnen från 70-talet o framåt handlar mycket om dyrt fotopapper, lossnade skruvar, förstoringsapparater som inte lyser ut jämnt, bucklig film, gräsligt korniga bilder så fort ljuset svek, förbrukad fix, filmmagasin och filmkassetter som läckte in ljus, dåliga ljusmätare, konstiga batterier som plötsligt inte gick att få tag på osv.
Även när jag började tjäna ihop egna pengar och lägga orimligt mycket av dom på fotohobbyn blev det så mycket bättre.
Nya produkter släpptes i en strid ström, inkompatibla objektivfattningar och annat som inte passade ihop med det man redan hade och långtifrån allt nytt var bra. För varje lyckad produkt släppte även de välrenommerade tillverkarna 10 andra saker med diverse struligheter, svaga punkter och rena konstruktionsfel.
Nostalgi my ass. Det mesta analoga som passerat revy har jag sålt. Men jag roade mig igår med att släpa ner den stora svarta läderväskan ”Reporter” från vinden. Hus, tre magasin, tre gluggar, variabelt motljusskydd (”kompendium” tror jag det kallades och såg himla flådigt ut), ljusmätarna Lunasix 3 och Pentax digital spotmeter precis som Ansel Adams. Det bästa man kunde köpa för pengar tidigt 90-tal. I sidfickan låg biljetterna till Island kvar… Hur sjutton orkade jag släpa runt på allt det där? Och hur bra funkade allt egentligen? Varför var minsta tillbehör så orimligt dyrt? Och vad skulle man kunna köpa idag motsvarande priset av bara en av ljusmätarna?
Att flytta sig fototekniskt säg 50 år bakåt i tiden vore en fullständig mardröm, tänk er bröddisken på Konsum 1973… När farbröder i min ålder berättar om hur mycket bättre allt var förr förstår jag oftast inte vad dom pratar om.
Fast, så var det ju inte? Det var ju inte många av oss som hade råd med en outslitlig Leica M3 och kunde strosa omkring med basker och göra djupt samhällskritiska fotoreportage
Jag kommer mest ihåg att allt var rätt dyrt, både i inköp o service och inte funkade så himla bra alla gånger. Jag var ändå en väldigt privilegierad tonåring jämfört med de flesta i fotoklubben, tog först över pappas G17QL och fick sedan den sprillans nya Canon AE-1 i 15-årspresent. En ranglig Durst B30 fick stå i tvättstugan. Nån som hade en Leica kände vi inte, när en av kompisarna hade sommarjobbat ihop till en färgfelsplågad Tamron 300/5,6 var man eld o lågor.
Vad vet jag, kan 50- o 60-talet var så underbart som några säger, mina minnen från 70-talet o framåt handlar mycket om dyrt fotopapper, lossnade skruvar, förstoringsapparater som inte lyser ut jämnt, bucklig film, gräsligt korniga bilder så fort ljuset svek, förbrukad fix, filmmagasin och filmkassetter som läckte in ljus, dåliga ljusmätare, konstiga batterier som plötsligt inte gick att få tag på osv.
Även när jag började tjäna ihop egna pengar och lägga orimligt mycket av dom på fotohobbyn blev det så mycket bättre.
Nya produkter släpptes i en strid ström, inkompatibla objektivfattningar och annat som inte passade ihop med det man redan hade och långtifrån allt nytt var bra. För varje lyckad produkt släppte även de välrenommerade tillverkarna 10 andra saker med diverse struligheter, svaga punkter och rena konstruktionsfel.
Nostalgi my ass. Det mesta analoga som passerat revy har jag sålt. Men jag roade mig igår med att släpa ner den stora svarta läderväskan ”Reporter” från vinden. Hus, tre magasin, tre gluggar, variabelt motljusskydd (”kompendium” tror jag det kallades och såg himla flådigt ut), ljusmätarna Lunasix 3 och Pentax digital spotmeter precis som Ansel Adams. Det bästa man kunde köpa för pengar tidigt 90-tal. I sidfickan låg biljetterna till Island kvar… Hur sjutton orkade jag släpa runt på allt det där? Och hur bra funkade allt egentligen? Varför var minsta tillbehör så orimligt dyrt? Och vad skulle man kunna köpa idag motsvarande priset av bara en av ljusmätarna?
Att flytta sig fototekniskt säg 50 år bakåt i tiden vore en fullständig mardröm, tänk er bröddisken på Konsum 1973… När farbröder i min ålder berättar om hur mycket bättre allt var förr förstår jag oftast inte vad dom pratar om.