Limegreen
Aktiv medlem
Det slår mig ibland att ett dåligt foto, aldrig är ett dåligt foto om den som tagit fotot är någorlunda erkänd. Ungefär som målad konst, där man ibland hör kommentarer som "Det där hade min 3-åring kunnat måla". Kanske är en helt fruktlös diskussion att föra, men nu har jag ändå börjat skriva så det kanske är någon annan som skulle vilja replikera och tala om för mig vad som gör den stora skillnaden.
Exempel, ett medvetet val att ha oskärpa, superlåg kontrast, skit som stör i bildytan, konstiga vardagliga saker som lysknappar och handtag får betydelse osv. Då hör man genast någon som säger, "det är ju inte skarpt", eller "Du borde klona bort lampkontakten". Däremot när man finner denna typ av bilder hos någon som är lite mer erkänd, så är det oftast en hyllningskör åt det andra hållet..."Oh vilket genidrag att lämna kvar handtaget".. beror det på att de som betraktar bilderna i större utsträckning kan läsa konst, eller är det för att man vet att konstnären medvetet lämnat "handtaget" och de som betraktar inte vågar ifrågasätta eller argumentera för det, eftersom konstnären är känd?
Själv finner jag skönhet i massor av olika typer av bilder, med imperfektioner som ibland gör en perfekt bild. Där stämningen är viktigare än kvaliteten. Kanske allting bara handlar om att smaken är som baken, och att på ett forum som detta med 20 000 plus medlemmar så ser man massor av bilder som inte faller en i smaken, men så kommenterar "man" ändå? Ungefär som en musikrecensent som älskar brittpop ska recensera senaste dödsmetallplattan.
Men för att summera, jag tror man kommer undan med en hel del konstigheter om man lyckas skapa sig ett namn, som den okände skulle bli sågad för.
Exempel, ett medvetet val att ha oskärpa, superlåg kontrast, skit som stör i bildytan, konstiga vardagliga saker som lysknappar och handtag får betydelse osv. Då hör man genast någon som säger, "det är ju inte skarpt", eller "Du borde klona bort lampkontakten". Däremot när man finner denna typ av bilder hos någon som är lite mer erkänd, så är det oftast en hyllningskör åt det andra hållet..."Oh vilket genidrag att lämna kvar handtaget".. beror det på att de som betraktar bilderna i större utsträckning kan läsa konst, eller är det för att man vet att konstnären medvetet lämnat "handtaget" och de som betraktar inte vågar ifrågasätta eller argumentera för det, eftersom konstnären är känd?
Själv finner jag skönhet i massor av olika typer av bilder, med imperfektioner som ibland gör en perfekt bild. Där stämningen är viktigare än kvaliteten. Kanske allting bara handlar om att smaken är som baken, och att på ett forum som detta med 20 000 plus medlemmar så ser man massor av bilder som inte faller en i smaken, men så kommenterar "man" ändå? Ungefär som en musikrecensent som älskar brittpop ska recensera senaste dödsmetallplattan.
Men för att summera, jag tror man kommer undan med en hel del konstigheter om man lyckas skapa sig ett namn, som den okände skulle bli sågad för.