epep
Aktiv medlem
Hmm!
Enligt min uppfattning går färghantering till ungefär så här:
1) Man fotograferar eller scannar en bild utifrån en färgprofil som finns i kameran eller scannern. Denna färgprofil kan vi kalla "fucked up"-färgprofil.
2) Programvaran i kameran, raw-konverteraren eller programvaran till scannern omvandlar sedan denna bild till ett standardformat som tex adobe RGB. Här uppstår det första felet. adobeRGB är standardiserat, medan fuckedup-färgprofil INTE är standardiserat. Fuckedup varierar mellan olika scannrar av samma märke och fabrikat beroende på tex ålder. Inte sällan går det att koppla en färgprofil till scannern, och då med fördel en färgprofil som man själv standardiserat till sin egen utrustning. Man kan också använda de profiler som finns för scannern, men de tar inte hänsyn till att scannern åldras.
3a) Ett färgprofilsstödjande program visar bilden på skärmen, som har färgprofilen fuckedup2. För att färgerna ska bli korrekta krävs att skärmen har standardiserats med något av de hutlöst dyra verktyg som finns för att få korrekt färg. Detta därför att skärmens färger varierar med skärmens ålder osv. Man kan naturligtvis också använda de profiler som finns för skärmen, men de tar tex inte hänsyn till att skärmen åldras, att du bränt mer av de blå fosforpunkterna därför att du gillar blå skrivbordsunderlägg osv.
3b) Man skriver ut bilden på en egen skrivare som har färgprofilen fucked-up3, och samma problem som med en skärm uppstår.
3c) Man skickar in bilden till någon som ska skriva ut den. Han tror att hans apparat har färgprofilen CMYK-glossy-baby-5341 för ifrågavarande papper, men egentligen har apparaten färgprofilen fucked-up4, osv.
4) När man tror att man äntligen gjort allt rätt visar det sig att man missade en liten detalj och valde fel färgprofil i det färgprofilsstödjande programmet.
Har man nu vidtagit alla tänkbara åtgärder för att få rätt färg genom att standardisera såväl scanner som skärm (och allt annat som finns att standardisera) så kvarstår ett problem. Det har visats att det som bäst gör att färgerna på skärmen uppfattas på ett korrekt sätt är att skärmen och ljuset i rummet är korrelerade. Så den där lampan du tände i rummet gör att bilden på skärmen uppfattas en smula annorlunda och dessutom var det en molnig dag.
Hjärnans system för färghantering är otroligt komplext. Systemet har utvecklats för att vi ska uppfatta ett föremåls färg som konstant TROTS att det betraktas under olika ljusförhållanden och därmed inte alls ger upphov till samma reflekterade spektrum. Inte minst de olika färgillusionerna är ett bevis på detta. Färghanteringssystem är ett sätt att försöka nå färgkonstans, men de kan inte nå ända fram och är i sig komplexa.
Slutsats: Det är ett helvete att få korrekt färg och det enda man kan göra är att testa sig fram tills man blir nöjd.
Enligt min uppfattning går färghantering till ungefär så här:
1) Man fotograferar eller scannar en bild utifrån en färgprofil som finns i kameran eller scannern. Denna färgprofil kan vi kalla "fucked up"-färgprofil.
2) Programvaran i kameran, raw-konverteraren eller programvaran till scannern omvandlar sedan denna bild till ett standardformat som tex adobe RGB. Här uppstår det första felet. adobeRGB är standardiserat, medan fuckedup-färgprofil INTE är standardiserat. Fuckedup varierar mellan olika scannrar av samma märke och fabrikat beroende på tex ålder. Inte sällan går det att koppla en färgprofil till scannern, och då med fördel en färgprofil som man själv standardiserat till sin egen utrustning. Man kan också använda de profiler som finns för scannern, men de tar inte hänsyn till att scannern åldras.
3a) Ett färgprofilsstödjande program visar bilden på skärmen, som har färgprofilen fuckedup2. För att färgerna ska bli korrekta krävs att skärmen har standardiserats med något av de hutlöst dyra verktyg som finns för att få korrekt färg. Detta därför att skärmens färger varierar med skärmens ålder osv. Man kan naturligtvis också använda de profiler som finns för skärmen, men de tar tex inte hänsyn till att skärmen åldras, att du bränt mer av de blå fosforpunkterna därför att du gillar blå skrivbordsunderlägg osv.
3b) Man skriver ut bilden på en egen skrivare som har färgprofilen fucked-up3, och samma problem som med en skärm uppstår.
3c) Man skickar in bilden till någon som ska skriva ut den. Han tror att hans apparat har färgprofilen CMYK-glossy-baby-5341 för ifrågavarande papper, men egentligen har apparaten färgprofilen fucked-up4, osv.
4) När man tror att man äntligen gjort allt rätt visar det sig att man missade en liten detalj och valde fel färgprofil i det färgprofilsstödjande programmet.
Har man nu vidtagit alla tänkbara åtgärder för att få rätt färg genom att standardisera såväl scanner som skärm (och allt annat som finns att standardisera) så kvarstår ett problem. Det har visats att det som bäst gör att färgerna på skärmen uppfattas på ett korrekt sätt är att skärmen och ljuset i rummet är korrelerade. Så den där lampan du tände i rummet gör att bilden på skärmen uppfattas en smula annorlunda och dessutom var det en molnig dag.
Hjärnans system för färghantering är otroligt komplext. Systemet har utvecklats för att vi ska uppfatta ett föremåls färg som konstant TROTS att det betraktas under olika ljusförhållanden och därmed inte alls ger upphov till samma reflekterade spektrum. Inte minst de olika färgillusionerna är ett bevis på detta. Färghanteringssystem är ett sätt att försöka nå färgkonstans, men de kan inte nå ända fram och är i sig komplexa.
Slutsats: Det är ett helvete att få korrekt färg och det enda man kan göra är att testa sig fram tills man blir nöjd.





