Jag tycker rent allmänt att saker är värda exakt vad någon är beredd att betala för det. Om det är konstnärligt eller bara fråga om bildförsäljning så tycker jag absolut inte man skall arbeta fram några normer. Det är bara kulturfäigt.
Om man tar en bild som man själv tycker går utanpå allt annat sätter man ett pris på bilden som man tycker är skäligt. Sen är det upp till köparen att betala om man vill, eller att avstå köpet. Antingen är priset rätt och bilden tillräckligt attraktiv för att någon skall betala eller så är inte bilden tillräkligt unik eller för dyr för att vara intressant för eventuell köpare. Konstigare är det inte.
En massa trick för att höja exklusiviteten är tex att framställa i ett enda exemplar, eller numrerade serier, trycka på väv eller praktiskt taget vad som helst för att göra bildern mer intressant/attraktiv för en presumtiv köpare.
Några fotografer lyckast trolla fram mirakel med kameran och gör det så bra att det finns folk som är villiga att betala för det. Därmed betyder det inte att alla som fotograferar skall ha betalt efter någon norm som någon fakultet har bestämt.
För enligt min mening finns inga objektiva normer för hur kvalitativt fotografi skall se ut. Det handlar enbart om vad man tycker. Precis som vilken låt som skall vinna melodifestivalen. Eller vilken film som skall vinna oscar, vilken bok som skall kunna lånas på biblioteket.
Rent personligt tycker jag det är mycket större värde att sälja billigt i stora upplagor om totalvinsten densamma, än att sälja dyrt och få behålla det mesta. Jag har inte heller några problem med att sälja bilder billigt eller rent av gratis. Det är upp till säljaren att bestämma.
