Hjärnan lurar ögat... och kameran... eller?

[erro.se]

Idag är det nymåne. En tunn liten månskärva till höger omgiven av svart rymd. Men när jag tittar på månen så ser jag en ganska tydlig "aura" runt hela månkanten även där det borde vara svart. Och hela månskivan upplevs ljusare än den omgivande svarta rymden trots att den inte är solbelyst.

Så, ut med kameran. Vad är det jag ser egentligen?

En bild tagen på 200 mm, ISO 1600, 1/200 sek och f/2,8 visar ungefär hur jag ser själva månskäran:

Men här syns ju ingen aura. Och ingen ljus månskiva.

Om jag ökar exponering och sånt så mycket som möjligt i Lightroom så ser man förstås allt brus, men även en antydan till en månskiva:


När jag sen tog en till bild men med 1/20 sek, d.v.s. kraftig överexponering av själva månskärvan (och oskarp p.g.a. av skakning), så ser man faktiskt hela månen (om än svagt):


Med lite höjd exponering i Lightroom så ser man ju en tydlig hel måne:


Vad drar man för slutsats av detta då?

Att ögonen är betydligt känsligare än kameran? Ja.

Att kameran trots allt förmår registrera en hel del information som man inte tror finns där? Ja.

Att hjärnan är duktig på att lura våra ögon och visa oss det vi vill se? Ja.

 

[erro.se]

Bilderna är för övrigt 100% crop, tagna med en Nikon D700 och Sigma 70-200/2,8 vid 200 mm.

 

[wfrank]

Kul och intressant!

Det är väl DR vi pratar om, där ögat har en fantastisk förmåga. För visst krävs det lite ansträngning att se månskivan alldeles nära den "urblåsta" skäran. Undrar hur många steg vi talar om här. Det räcker ju att fota en skuggig gård en sommar dag för att antingen få gården svart om himlen blir blå, eller omvänt, himlen vit och gården bra. För ögat råder aldrig någon tvekan. HDR, som normalt ökar DR typiskt fyra steg kan oftast ta hand om den situationen. Undrar hur det är här.

 

[Helmetrock]

Som sagt är det bara skillnaden mellan ögats och kamerans dynamiska omfång.

Också den delen av månen som är i skugga är ju något upplyst även om skillnaden mellan sol och skugga är större än här på jorden eftersom månen saknar atmosfär som sprider ljuset. Hade kameran haft lika stort DR som ögat hade bilden blivit likadan som det du ser.

Ett problem med HDR som i det här fallet är att även om det går att ta hur många exponeringar som helst och täcka hur stort DR som helst ur sensorns synvinkel men problemet kommer i optiken. Om ni tittar på den överexponerade bilden av månskäran syns det att den ljusa delen är så överexponerad att det utfrätta området svällt upp och förstört övergången till det mörka området. Det blir mycket svårt att få det att bli bra i en HDR-bild oavsett hur mycket DR man kan täcka teoretiskt sett.

 

[erro.se]

Det är nog rätt många steg. Månskivans "belysning" måste ju rimligen bestå av solljuset som reflekteras från jorden, och det kan ju inte vara någon särskild styrka på det. Månskärvan är ju direkt belyst av solen, men i detta fall med en relativt svag sol eftersom det är ett extremfall med väldigt sneda solstrålar samt lågt stående måne (mycket atmosfär). Jag var ju tvungen att använda 1/200, f/2,8 och ISO 1600. En bild på en fullmåne har jag tagit förut med 1/250, f/5,6 och ISO 200, d.v.s. ca 5 steg lägre exponering, d.v.s. 5 steg starkare "månljus".

Auran jag såg med blotta ögat finns ju uppenbarligen inte däremot, så den är väl helt och hållet hjärnan som skapar åt en eftersom den fyller i den del av cirkeln som saknas.

 

[erro.se]

En bild från februari med lite större "nymåne":

200 mm, 1/400 sek, f/5,6, ISO 200

Om jag drar upp allt ljus i LR till max så blir det ändå ingen antydan till månskiva i denna bild:


Vet inte vad jag drar för slutsats av detta dock.....

 

[Fredrik183]

En skarpsinnig iakktagelse. Det är mycket riktigt jordskenet som lyser upp den del av månen som befinner sig i solskugga. Dvs solljus som reflekteras från jorden till månens skuggsida. Jordskenets intensitet varierar beroende på hur solen står i förhållande till månen-jorden. Starkast vid den tunnaste månskäran, eftersom jorden då vänder en större del av sin solbelysta sida mot månen och reflektionen därför blir starkare. Sedan vet jag inte om jordens albedo påverkar skenets styrka, tex om det är mycket ljus molninghet på solsidan. Det är möjligt.

Här en bild med två sammanslagna exponeringar jag tog i mars i år då jordskenet var starkt:

 

[wfrank]

Tjusigt!

Och nu Fredrik, så vore det intressant att få höra dina inställningar (ISO, tid & F) på dessa två bilder

 

[PMD]

Kul och intressant!

Det är väl DR vi pratar om, där ögat har en fantastisk förmåga. För visst krävs det lite ansträngning att se månskivan alldeles nära den "urblåsta" skäran. Undrar hur många steg vi talar om här. Det räcker ju att fota en skuggig gård en sommar dag för att antingen få gården svart om himlen blir blå, eller omvänt, himlen vit och gården bra. För ögat råder aldrig någon tvekan. HDR, som normalt ökar DR typiskt fyra steg kan oftast ta hand om den situationen. Undrar hur det är här.

HDR är ungefär vad det handlar om när det gäller ögat.

 

[Fredrik183]

Tjusigt!

Och nu Fredrik, så vore det intressant att få höra dina inställningar (ISO, tid & F) på dessa två bilder

Dessvärre sätter du mig på pottkanten här. Har bara noterat i filen en av bilderna jag använde. Det kan hända att jag sammanlagt använde tre eller fler bilder. Den noterade bilden var i alla fall tagen på 1/5 sek, 800 ISO och okänd bländare då jag använt ett manuellt objektiv som inte ger uppgift om detta i EXIF. Gissar på 8 eller 11. På denna bild är den solbelysta skäran helt urfrätt, men man ser skuggsidan. Jag kommer ihåg att jag hade ganska mycket sjå att få till en bra bild och faktiskt gick bet på uppgiften. Vet inte om det syns i den lilla forumbilden ovan, men månytan är ganska brusig och ebarmlig i skuggan. Kunde inte använda någon högre exponering för skuggsidan, då ljusöverstrålningen då blev för stor från den belysta skäran som "åt upp" en del av skuggsidan i kanten av detta. Pga detta var det också svårt att få en snygg övergång mellan skugga och solljus.

Jag arkiverade mer bara försöket som en rolig grej jag måste fundera mer på för att se om jag kan få till någon gång. Men bilden kom ju till användning nu Visst går det om man ger sig till att klona och greja, men jag tyckte det kändes som lite fusk. Har sett en fantastisk bild på jordsken en gång, men detta liknar tyvärr inte ens avlägset den bilden. Så jag gav helt enkelt upp mina försök. Har också beställt ett teleskop som aldrig kommer, tänkte använda detta vid nästa försök.

Roligt du tycker bilden är tjusig I detta format ser den faktiskt hyfsad ut tycker jag också.

 

[wfrank]

Tack Fredrik, men du får ta och sparka din arkivarie ;-)

Robert, ut och jobba åt oss innan månen försvinner!

 

[Karl2]

Ögat ser solen som ett brännhett klot, men då kameran får en rätt exponerad bild framträder solfläckar. Långa exponeringar mot den mörka rymden ger färg åt de lysande gaserna. Det är inte alltid, som ögat vinner i jämförelse med kameran.