Hur klär ni er vid kundmöten?

[lotelo]

gerhardp skrev:
Det är meningen att du INTE skall synas (och störa publiken) när du springer framför scenen.

Svarta kläder (eller kläder som smälter in i bakgrunden och miljön)......../G

Jo, det var ju egentligen självklart vid lite eftertanke (som jag slopade vid första läsningen.)

...som smälter in i bakgrunden och miljön gillade jag bättre. Så får det bli

 

[Wolfgang]

lotelo skrev:


...som smälter in i bakgrunden och miljön gillade jag bättre. Så får det bli

Lotta, jag måste tänka på Henri Bresson-Cartier
som alltid hade gråaktiga kläder (ibland en lång grå-svart regnrock), när han gjorde sin gatufotografering. Samma sak krävde han av sin kvinnliga assistent Morath (som blev känd fotograf senare). Hon tyckte att det var mycket trist med kläderna :<)

Jag tänker också på Kjell Enhager, känd idrottspsykolog, som håller omjublade föredrag inför 1500 personer. Han står på scenen under 3 timmar och är klädd i off-white byxa och tröja.
En klädsel som inte konkurrerar med det han pratar om. Han är helt neutralt klädd (ingen kan reta sig på en prickig slips eller liknande).

 

[www.tille.se]

Jag gör en Birgersson och drar på mig Helly Hansen och predikar sedan om hur förträffligt det är med digitalfoto.
Allvarligt talat klär man sig väl efter vad som känns bra, oftast i chinos eller liknande och skjorta.
En kompis brukar berätta om chefen som klädde sig i jeans för att han skulle träffa en reklamare och reklamaren klädde sig i kostym för att träffa en chef. Den är rätt bra.

 

[.:spAnkEd:.]

Professionalism sitter inte i kläderna.

Människors fördomar får man sätta sig över.

Skulle aldrig sälja mig.

 

[Greve Nickon]

.:spAnkEd:. skrev:
Professionalism sitter inte i kläderna.

Människors fördomar får man sätta sig över.

Skulle aldrig sälja mig.

Jag ser det inte som att sälja sig. Man klär sig så att man inte stöter sig med kunden, vilket handlar om vanlig respekt lika mycket som att man vill ha kunder.

Tyvärr så kan man inte sätta sig över folks sördommar i första mötet. I tredje eller fjärde kan man kanske göra det men inte från början.

Greve Nickon

 

[lotelo]

.:spAnkEd:. skrev:
Professionalism sitter inte i kläderna.

Människors fördomar får man sätta sig över.

Skulle aldrig sälja mig.

När jag var 16 och frisörlärling fick jag sluta p g a min stil. Jag började då städa på ett hotell i Karlstad i stället men fick ultimatum; antingen byter du frisyr, sminkar dig mindre och tar bort hälften av smyckena eller så slutar du.. Jag slutade och satsade på musik och hästar i stället. Det passade min stil bättre..

Nu är jag äldre och har förstått att man faktiskt måste anpassa sig ibland. Det går inte att se ut hur som helst och få vilka jobb som helst.. Utseendet har väldigt stor betydelse för det första intrycket. Ofta krävs det mer än ett möte för att kunna se genom ytan på en människa..

 

[Estethia]

jag vet iofs inte hur mycket folk tittar på mina kläder (jag har noll koll på mode och stilar) men jag vet att jag ofta med bara mitt utseende har fått folk att tro att jag är ung, okunnig och outbildad (hallå, kan man se sånt på folks ansikten?).
numera, en knodd senare, så har jag fått min beskärda del rynkor och mörka ringar under ögonen och ser inte längre så många höjda ögonbryn. men fortfarande märker jag att folk inte direkt tror att jag är en fotograf att räkna med, vid första mötet (även om jag inte längre ser lika underårig ut).
nåväl, sånt är lätt att ändra på med ord och bilder. men hur gör man för att klä sig rätt redan från början så man inger visst mått av pondus och kunskap när man är tjej?
jag hoppas slippa dräkt, som är det värsta jag vet.

 

[.:spAnkEd:.]

Estethia skrev:
men hur gör man för att klä sig rätt redan från början så man inger visst mått av pondus och kunskap när man är tjej?

ett av de större problemen i dagens samhälle, tragiskt att man som kvinna överhuvudtaget skall behöva tänka tanken.....jag blir ledsen

 

[lotelo]

Fast det har väl ändå inte att göra med om man är man eller kvinna Karl? Jag har svårt att se problemet för min uppfattning är att inte heller män kan klä sig hur som helst och inge pondus..

Dräkt skulle knappast kännas rätt när man presenterar sig som fotograf, men oavsett man är kvinna eller man kan det vara rätt med dräkt/kostym i andra sammanhang som t e x vissa presskonferenser eller möten inom andra yrkesområden. Jag ser det lika naturligt/onaturligt som pilotutstyrsel, läkarkläder eller vilken typ som helst av arbetskläder.

Jag tycker att käder/mode är skitkul och klär mig som jag känner för i de flesta fall. Dock anpassar jag kläderna efter tillfällena..

Christel, vad är problemet med att vara kvinna? rent utseendemässigt i affärer alltså?

 

[.:spAnkEd:.]

visst finns problemet både hos män och kvinnor men min uppfattning är att man som man "kommer undan" lättare än kvinna..

jag tycker att det är synd att det ska behöva vara så att klädsel/stil/utseende skall spela en viktig roll....jag vill bli vald för vad jag kan och inte för hur jag ser ut. sålänge man själv intalar sig att klädsel/utseende är viktigt kommer inget ändras...vi bär alla ansvar för hur vårat samhälle ser ut

 

[gerhardp]

.:spAnkEd:. skrev:
Professionalism sitter inte i kläderna. Människors fördomar får man sätta sig över. Skulle aldrig sälja mig.

Den inställningen fungerar ganska dåligt överlag om man vill lyckas med något. Visst, det finns människor som har lyckats genom att alltid sätta sig själv och sin egen uppfattning i första rummet men glädjen i umgängen med andra människor kommer, i princip, alltid vara enkelriktad eller i obalans.

Det är något, som, hos många, mognar med ökande ålder, vilket Lotta Elofsson illustrerar bra lite längre upp i tråden. Ofta är det tonåringar, vilka ännu inte hittat sin ödmjukhet, som odlar en sådan attityd.

Det är just anpassningsförmågan som vittnar om professionalism. Sälja sig måste man naturligtvis inte göra men det hjälper till i strävan att få bröd på bordet, skaffa sig en livspartner och nå dom stora målen i livet.

Jag går naturligtvis inte själv fri, om nu någon trodde det. Been there... done that...

/G

 

[gunte]

Skönt man inte har sin utkomst från foto, skulle förmodligen blivit skyldig istället..
mvh/Gunte..

 

[.:spAnkEd:.]

anpassningsförmåga visst, ödmjukhet självklart men det har väl inget med utseende/stil att göra och varför skulle glädjen i umgänget med andra människor alltid vara enkelriktad eller i obalans bara för att man inte bryr sig om fasaden utan ser människan för den hon är...det fattar jag inte. jag trodde det var tvärtom.

 

[froderberg]

Imorgon ska jag plåta kungafamiljen och Ericssonchefen som ensam fotograf, då blir det kostym, blanka skor och slips. Man får ju anpassa sig...

 

[kromatisk aberration]

*visslar imponerad*

Magnus!

Våga Vägra Blanka skor Magnus !! Gör ett statement - jag är fottegraf å de står ja för! Ta Jeepen och skinnpajen tycker jag, fota endast med Holga, och salta fakturan som de förtjänar!

Skämt å sido - lycka till! Break a leg (och inte en axel, som jag)

 

[froderberg]

Jag vägrar i alla fall digitalt. Blir bara analogt.

På slottet känner man sig obekväm i allt annat än kostym, annars är jag inte förtjust i kostym. Man intalar sig lätt att man ska hålla på sin stil, men jag får väl försöka hitta min kostym-stil.

Kombinationen kavaj + kameraväska + slips + 2 kamerhus är rätt knölig...

Känns lite pirrigt att vara pool-fotograf och behöva leverera till alla. Det får bara inte gå fel imorgon. Nåja, man här väl plåtat knugen för...

 

[KGS]

annars får du fota av ett frimärke o köra lite PS

Kungen är den enda jag har fotat med Minolta Dimage A2...

 

[gerhardp]

.:spAnkEd:. skrev:
anpassningsförmåga visst, ödmjukhet självklart men det har väl inget med utseende/stil att göra och varför skulle glädjen i umgänget med andra människor alltid vara enkelriktad eller i obalans bara för att man inte bryr sig om fasaden utan ser människan för den hon är...det fattar jag inte. jag trodde det var tvärtom.

Ja, det kanske blev riktat mot dig i formuleringarna, vilket egentligen inte var meningen. Ber om ursäkt för detta. Jämte "dresscoden" borde det kanske införas en "formulerings-kod" också (mittåt).

För att förtydliga mig en aning (fast då blir det ju precis vad andra redan skrivit här i tråden): Att urskiljningslöst vägra att anpassa sin klädsel i ett serviceyrke kommer man inte långt med.

Några inlägg i den här tråden, som för mig verkar ungdomligt naiva, har uttryckt en inställning likt "Om andra inte gillar mig vid första intrycket så får de skylla sig själva". Det må vara en möjlig sanning men kan likväl bli "Jag är hellre utan jobb och människor som står ut med mig än justerar mig själv en smula".

Det står, naturligtvis, var och en fritt att tycka så men jag försökte (klumpigt?) plantera en tanke om att erfarenheten visar att man vinner mer på att vara ödmjuk inför sig själv och bereder sig större möjligheter genom att agera på ett sådant sätt.

Det är min erfarenhet och det var min förhoppning att kunna "rädda över" en och annan till den stora sanningens sida lite snabbare än vad som blir fallet om de skall gå igenom samma, långsamma, process som många av oss andra.



/G

 

[Jimsan]

froderberg skrev:
då blir det kostym, blanka skor och slips.

Kavaj är ingen höjdare att ha på sig när man fotar. Tycker att den är i vägen när man skall höja armarna. Dessutom blir det varmt.
Man kan ju anlända i kavaj och därefter lägga den lite snyggt åt sidan när man börjar plåta.

Sjäv föredrar jag oömma kläder som är snygga. Chinos och tröja som några nämnt tidigare.
För finare tillfällen funkar skjorta och slips.

 

[mipert]

Estethia skrev:
...men hur gör man för att klä sig rätt redan från början så man inger visst mått av pondus och kunskap när man är tjej?..

Micke/FAB5/Pertmann rycker in.

Du skall sätta upp håret i en hästsvans, ta på dig skinnjacka, byxor och svarta solglasögon.
Möjligen kan man känna sig obekväm i sunnisar, då tar du på dig glasögon och skippar linserna.

Skaffa en stor och sliten kameraväska i canvas och ett kamerahus skall hänga över axeln som den vore medfödd, hur du än rör dig skall den bara följa dig.

När du kommer till fotograferingen går du fram och säger ”hej XXX, jag är Christel, fotografen”.
Inte ”det är jag som skall fotografera dig”.

Om du har med dig någon journalist eller liknande skall den bära de tunga grejerna, inte du.


När någon blandar sig i fotograferingen och föreslår att ”vi kan väl ta bilden där borta vid...” säger du inte ”ja, det kan vi göra” utan ”bra idé, det tycker jag kan bli en bra bild”.



Eller, vad vet jag om människor.

Hoppas du inte tar vid dig av mitt inte helt skämtsamma förslag...