Liax
Aktiv medlem
Att berätta något viktigt med kamerans hjälp kan vara en enastående metod. Bilder kan beröra, förklara, ifrågasätta och igångsätta på ett sätt som inte alltid text klarar av. Det finns många lysande exempel på detta i fotohistorien. Men hur många gånger kan man beröra ett ämne innan betraktaren stänger av. Innan redundansen blir så stor att jag som ska beröras inte bryr mig längre.
Fotograf Paul Hansen har under sju år följt ett knarkande par i Stockholm, och idag kan man se hans bildreportage på DN:s hemsida.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=193833&previousRenderType=2
Jag frågar mig ärligt, varför berörs jag inte längre av bilder som dessa? Är det så att bildreportage av denna sort helt enkelt har blivit ett sätt för fotografer att skapa uppmärksamhet runt sin egen person (nu menar jag inte att så är fallet med Paul Hansen)? Och att reportagen därför genomförs med sådant ointresse att bilderna aldrig kommer att beröra mig som betraktare?
/Joakim
Fotograf Paul Hansen har under sju år följt ett knarkande par i Stockholm, och idag kan man se hans bildreportage på DN:s hemsida.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=193833&previousRenderType=2
Jag frågar mig ärligt, varför berörs jag inte längre av bilder som dessa? Är det så att bildreportage av denna sort helt enkelt har blivit ett sätt för fotografer att skapa uppmärksamhet runt sin egen person (nu menar jag inte att så är fallet med Paul Hansen)? Och att reportagen därför genomförs med sådant ointresse att bilderna aldrig kommer att beröra mig som betraktare?
/Joakim





