Hur många gånger kan man skildra en knarkare?

[Liax]

Att berätta något viktigt med kamerans hjälp kan vara en enastående metod. Bilder kan beröra, förklara, ifrågasätta och igångsätta på ett sätt som inte alltid text klarar av. Det finns många lysande exempel på detta i fotohistorien. Men hur många gånger kan man beröra ett ämne innan betraktaren stänger av. Innan redundansen blir så stor att jag som ska beröras inte bryr mig längre.

Fotograf Paul Hansen har under sju år följt ett knarkande par i Stockholm, och idag kan man se hans bildreportage på DN:s hemsida.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=193833&previousRenderType=2


Jag frågar mig ärligt, varför berörs jag inte längre av bilder som dessa? Är det så att bildreportage av denna sort helt enkelt har blivit ett sätt för fotografer att skapa uppmärksamhet runt sin egen person (nu menar jag inte att så är fallet med Paul Hansen)? Och att reportagen därför genomförs med sådant ointresse att bilderna aldrig kommer att beröra mig som betraktare?

/Joakim

 

[mipert]

Liax skrev:
...Jag frågar mig ärligt, varför berörs jag inte längre av bilder som dessa?..

För att du inte är naiv och okunnig om samhället?

Det finns alltid människor som ser dessa bilder för första gången. Därför behövs alltid dessa bilder. man kan inte använda bilder från -89 för att visa att det finns knarkare och hur de lever.


Men visst har du rätt i att för en del är det en egenkick som skapas vid fotograferingen. Skall man skildra samhället i reportageform är det baksidorna som skall fotograferas, gärna med Tri-X.
Själv suckar och gäspar jag när jag ser bilder från samhällets soptipp, det är alldeles för få som skildrar den andra sidan. Medelklassen och beslutsfattarna.

 

[mipert]

Nu blir jag förbannad, jag läste följande i DNs reportage:

”Ingen politiker värd namnet borde låta det fortgå.”

Så det är bara politikernas fel? Det räcker alltså med en samling handlingskraftiga politiker så kommer ingen att dö av knark i Sverige mer?

 

[adrianulander]

Jag tycker ändå att det var starka bilder som berörde mig. Ett människoöde är aldrig det andra likt, även fast de har en gemensam nämnare.

Det beror väl mycket på hur man ser det: Är det Peter och Lottas liv han skildrar, eller är det två knarkares? Att just rubricering och text ser ut som den gör beror väl på att folk älskar att gotta sig i sånt här..

Eloge till fotografen som jag ändå tycker har lyckats förmedla en respekt för deras unika människovärde i sin skildring.

 

[Liax]

Naiv och okunnig om samhället? En kraftig förolämpning som jag tänker strunta i eftersom du inte vet ett dugg om mig som person.

Jag berörs i högsta grad av deras situation, jag berörs däremot inte av bilderna. Och det gör att bilderna missar målet, i allafall när det gäller mig. Och det är där min frågeställning kommer in. Har det blivit så att skildrandet av utslagna, fattiga, och olyckliga människor har förvandlats till ett självändamål i sig. En metod för skapa eget kändisskap. Att dessa människor visas upp för egen vinning, att de är vår tids Elefantmannen?

/Joakim

 

[adrianulander]

Liax skrev:
Naiv och okunnig om samhället? En kraftig förolämpning som jag tänker strunta i eftersom du inte vet ett dugg om mig som person.

"INTE naiv och ukunnig" skrev han ju. =)

 

[Liax]

Okej! Ber om ursäkt för mitt missförstånd! Läsförståelsen var inte på topp. Får skylla på att jag satt och pratade i telefon samtidigt som jag skrev svaret! =)

Dåså, nu är jag glad igen! ;-)

/Joakim

 

[mipert]

Liax skrev:
Naiv och okunnig om samhället?...

Adrian tolkar korrekt.

Jag menar alltså att eftersom du liax känner till samhällsproblemet så berör bilderna kanske inte dig så starkt.

Om jag ser svältande barn på bild så berörs jag inte mer nu än för femto år sedan, men om det var första gången jag blev medveten om att det faktiskt finns människor som far illa hade jag nog blivit alldeles tagen av bilderna och kanske rent av gjort någonting åt det. Skrivit på listor eler ringt någon politiker.

Och det fins alltid människor som ser det för första gången, därför behövs de som försöker skildra samma sak om och om igen. Problemet är ofta att de som gör det har fastnat i mallarna för hur det skall göras, kanske är det därför vi som sett det förut inte berörs.

Hört på redaktionsmötet:

”Ok, du skall alltså skildra knarkare, då behver du ta följande bilder för de vet vi får folk att reagera:
Spruta i arm.
Tandlöst leende.
Två som kramas insvepta i en filt.
En färgbild från bårhus, gärna med nalle på en bänk.”

Ja, jag är en luttrad cyniker. Dock med en naiv tro på att det alltid går att förnya fotografin och överaska med nya bildlösningar.

 

[ariadne]

jag tror inte att det är bra att gå in i ett projekt med ambition att beröra. om man vill beröra. låter kanske paradoxalt, men jag tror att om man kan gå in i något utan att ha klart för sig hur publiken ska reagera så kanske man kan undvika de största klyschorna som överglänser det som egentligen var riktigt intressant/berörande.

nu kanske inte såna här fasoner går för sig på tex en tidning där man säkert väldigt klart ska ha kalkulerat varför man ska ta bilderna, vilket syftet är osv. jag vet inte.

 

[gors]

Liax skrev:
Och att reportagen därför genomförs med sådant ointresse att bilderna aldrig kommer att beröra mig som betraktare?

Om inte de här bilderna berör dig så beror det kanske mer på ditt ointresse än på Paul Hansens? Bara en tanke. Jag tycker att de är starka.

Inte för att jag känner Paul Hansen personligen, men jag har jag alltid uppfattat honom som en varm och medkännande fotograf, och långt ifrån en karriärist.

 

[Liax]

Fel Göran, jag är inte ointresserad. Då hade jag inte gått in och tittat på reportaget från första början.

Men precis som Mikael skriver så finns det en "Standard 1 A Mall" som jag personligen tycker används lite för ofta i dessa sammanhang. Och det gör tyvärr att reportage av denna typ drunknar bland alla andra liknande reportage, och till slut bryr man sig inte.

Jag skulle vilja se bilder på: Anhöriga och barn/föräldrar till knarkande. Hur mår dom, vad tänker dom?

De inom sjukvård och sociala myndigheter som får ta hand om dessa människor. Vad tycker/känner dom.

Poliser som ständigt stöter på dessa människor. Hur uppfattar dom saken, hur ser deras arbetsdag ut pga knarket?

Alltså, fler vinklar, inte bara det gamla vanliga som Mikael beskriver så perfekt.

Men det är klart, jag vet egentligen svaret på varör det blir såhär. Och det beror till stor del på att bildreportaget har förlorat status. Tidningarna sparkar hela bildredaktioner för att spara pengar. Alltså blir bildjournalistiken lidande.

/Joakim

 

[gors]

Tack för att du utvecklade det Joakim, nu förstår jag bättre vad du menar.

Jag tycker fortfarande att det är ett bra bildreportage Paul Hansen gjort. Vinkeln, att följa Peter och Lotta, tycker jag är angelägen även om den inte är nyskapande.

Samtidigt tycker jag att dina idéer till andra vinklar är alldeles utmärkta, även om jag misstänker att de faktiskt är ungefär lika vanliga när det kommer till kritan. Vi har sett poliser, anhöriga och sjukvårdspersonal. Fast vi kanske inte minns de bilderna lika bra, för hur det än är kryper bilderna av de allra mest utsatta längre in under skinnet på de flesta av oss.

Att tidningarna har för lite pengar är en trist sanning.