Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Hur praktiserar du zonsystemet?

Produkter
(logga in för att koppla)

noyfb

Aktiv medlem
Läst på om zon systemet och börjar testa med att låsa AE och under/överexponera.

Hur gör ni? Använder ni zoner öht och kollar ni t.ex. upp en zon V i kompositionen och låser exponeringen på den eller...?
Läst att ljushyade är zon VI men med min utrustning och hustru/barn så blir det för ljust ifall jag överexponerar +1EV och låser AE på huden.
 
När det gäller zonsystemet handlar det ju om två delar, eller snarare om tre om man räknar visualiseringen (alltså där man bestämmer hur man vill ha motivet) som ett steg. Annars mäter man ljuset i det mörkaste området man vill ha teckning och placerar detta i zon 3 därefter mäter man det ljusaste området där man vill ha teckning som skall hamna i zon 8 ungefär, om det vid mätningen visar sig att det är 6 steg mellan dessa mät punkter får man göra en så kallad - 1 framkallning, alltså underframkalla filmen ett steg så att man flyttar ned zon 9 till zon 8 och tvärt om i motsatt fall. Om man inte har något i sitt motiv som skall vara så ljust så att det skall ligga i zon 8 till exempel får man i stället mäta det ljusaste området och anpassa framkallningen så att det hamnar i rätt zon.
 
Personligen kör jag mest på känsla. Det vill säga jag har läst en del om zonsystemet och förstått vad det innebär (vill jag tro i alla fall) och höftar till lite vid själva fotograferingen.
Förut jobbade jag ganska mycket med att hitta ett föremål vars ljus/reflektion motsvarade zon V, men det har jag frångått mer och mer. I dag kan jag lika gärna mäta i ett lite mörkare område och underexponera som kompensation. Omvänt förstås om jag mäter i ett ljust område.
Och det funkar för mig. Kanske beror det också på att jag genomgående fotar i raw när det handlar om digitalt.
 
Zonsystemet är ett helt meningslöst ickebegrepp om du inte använder film och framkallar varje bild för sig, eller åtminstone fotograferar de flesta bilder på en rulle i ungefär samma ljus. Med en digitalkamera är det vettigare att bara försöka exponera så högt som möjligt utan att bränna ut vitala delar av motivet, vilket skiljer sig från kamera till kamera.

Jag försökte använda zonsystemet – eller i alla fall ta hjälp av det en smula – när jag för ett par vintrar sedan fotograferade svartvit film med mellanformat när det låg snö ute. Då spotmätte jag på snöns ljusaste partier och placerade ofta detta ungefär två hela steg över vad medelmätningen för hela bilden sade (zon VII), och det funkade rätt bra.

För den som är intresserad kan jag varmt rekommendera Ansel Adams bok The negative. Trots att den naturligtvis bara avhandlar film, så kan den vara inspirerande och lärorik. Dock bör man som sagt tänka på att digitalt inte funkar alls likadant.
 
Jag intresserade mig för zonsystemet när jag fotograferade med film, men då jag jobbade som fotograf och mest framkallade i tank blev det aldrig aktuellt att testa. Rätt använt kan det förstås ge väldigt snygga papperskopior, men i och med att jag nu endast fotograferar med en sensor är det inte aktuellt.

Poänglöst svar - jag vet, men om du verkligen vill lära dig hur zonsystemet funkar finns massor av böcker att läsa ;)
 
Tack för infon, alla.

Zonsystemet är ett helt meningslöst ickebegrepp om du inte använder film och framkallar varje bild för sig, eller åtminstone fotograferar de flesta bilder på en rulle i ungefär samma ljus. Med en digitalkamera är det vettigare att bara försöka exponera så högt som möjligt utan att bränna ut vitala delar av motivet, vilket skiljer sig från kamera till kamera.

Jag försökte använda zonsystemet – eller i alla fall ta hjälp av det en smula – när jag för ett par vintrar sedan fotograferade svartvit film med mellanformat när det låg snö ute. Då spotmätte jag på snöns ljusaste partier och placerade ofta detta ungefär två hela steg över vad medelmätningen för hela bilden sade (zon VII), och det funkade rätt bra.
Det här låter som det jag kommit fram till också - sätt överexponering till +2EV och mät och lås AE på den ljusaste delen i kompositionen där man fortfarande vill ha detaljer.

Så det är här du hänger när du inte smyger omkring på PB, Makten!?
 
Zonsystemet är ett helt meningslöst ickebegrepp om du inte använder film och framkallar varje bild för sig, eller åtminstone fotograferar de flesta bilder på en rulle i ungefär samma ljus. Med en digitalkamera är det vettigare att bara försöka exponera så högt som möjligt utan att bränna ut vitala delar av motivet, vilket skiljer sig från kamera till kamera.

Det där håller jag inte alls med om. Zonsystemet fungerar utmärkt även vid digital fotografering. Däremot kan jag hålla med om att tillämpningen delvis är annorlunda än när Adams presenterade det.

Zonsystemet är ett jättebra verktyg för att förstå en scen och hantera komposition/exponering.
 
Vad har zonsystemet som du inte kan få ut av ett histogram när du fotograferar digitalt? Histogrammet ger en direkt respons på om man är över- eller underexponerad, om man riskerar få utfrätta högdagrar etc och med de möjligheter man sedan har att korrigera bilden i datorn så förstår jag inte riktigt vad zonsystemet tillför.
 
Vad har zonsystemet som du inte kan få ut av ett histogram när du fotograferar digitalt? Histogrammet ger en direkt respons på om man är över- eller underexponerad, om man riskerar få utfrätta högdagrar etc och med de möjligheter man sedan har att korrigera bilden i datorn så förstår jag inte riktigt vad zonsystemet tillför.
Om man blir snabb med zonsystemet så behöver man inte glo på histogrammet i efterhand hela tiden och risken att du måste ta om bilden minskar. Plus att i vissa fall kan man välja att bränna ut en del högdagrar till förmån för ett bättre exponerat objekt och fylligare svärta.
Jag gissar lite här. :)
 
Det där håller jag inte alls med om. Zonsystemet fungerar utmärkt även vid digital fotografering. Däremot kan jag hålla med om att tillämpningen delvis är annorlunda än när Adams presenterade det.

Zonsystemet är ett jättebra verktyg för att förstå en scen och hantera komposition/exponering.

Hej !

Ibland, när jag tror det blir bättre, släpar jag ut stativ och diverse äldre
manuella objektiv, även om adaptern har af-confirm och kan mäta på
en vald bländare (nja, inte alltid fungerande)
är det lite pyssel

( ibland bara tror man bara det blir bättre ),

då är det smidigt att ha med spotmätaren och se var man hamnar, dvs
var högdagern resp skuggan ligger, om det blir teckning där eller inte,
givetvis behövs lite praktiska prov innan gränserna är definierade.

Däremot är ju zon5, exponeringszonen ganska ointressant, förutom att kolla
att man är någorlunda rätt.

Det är inte alltid lätt att veta att man kommer rätt, min spotm, Seconik 488
har ett val även för nån sorts centrumvägd mätning vilket ofta är klokt.
( Det är väl inte utan anledning de byggde dit det).

Givetvis kan man ta en massa alternativa exponeringar, det ena
utesluter inte det andra, största faran och krigshotet är nog om man glider iväg
och blir alltför ortodox i sin inställning.


//MW
 
Vad har zonsystemet som du inte kan få ut av ett histogram när du fotograferar digitalt? Histogrammet ger en direkt respons på om man är över- eller underexponerad, om man riskerar få utfrätta högdagrar etc och med de möjligheter man sedan har att korrigera bilden i datorn så förstår jag inte riktigt vad zonsystemet tillför.

Jag mäter och trycker av. Någon möjlighet att kontrollera histogrammet och ta en ny bild finns inte alltid.

Däremot håller jag helt med om att histogrammet många gånger "ersätter" zontänket. Har man tid för "trial and error" funkar histogrammet.
 
Luminous landscape har ett par skapligt lodande och resonerande artiklar om exponering av digitalbilder. Det som skrivs är väl ungefär det Martin säger ovan, samt vitsen med det.
Nyare artikel: http://www.luminous-landscape.com/tutorials/optimizing_exposure.shtml
Äldre artikel: http://www.luminous-landscape.com/tutorials/expose-right.shtml

Läste den senaste artikeln. Skönt. Den befäster det jag tror och diskussionen om auto-ETTR är ju mkt intressant.
Tack. Nu vet jag. Dags att labba lite. :)
 
En till fråga ang histogram.
Det finns ju alternativet att se histogram för brightness alternativt RGB. På vilket sätt ger RBG histogrammet ett mervärde?
 
Om man blir snabb med zonsystemet så behöver man inte glo på histogrammet i efterhand hela tiden och risken att du måste ta om bilden minskar.

Om jag är snabb (och säker) med zonsystemet får andra bedöma, men jag har under mina år med digitalfotografering kollat histogrammet högt räknat kanske tre (3) gånger.
För mig är histogrammet att likna vid att vända sig bakåt och kolla sina fotspår för att se att man hamnat rätt istället för att hålla blicken framåt och se vart man är på väg och vart man vill komma.
 
Om jag är snabb (och säker) med zonsystemet får andra bedöma, men jag har under mina år med digitalfotografering kollat histogrammet högt räknat kanske tre (3) gånger.
För mig är histogrammet att likna vid att vända sig bakåt och kolla sina fotspår för att se att man hamnat rätt istället för att hålla blicken framåt och se vart man är på väg och vart man vill komma.

Kul för dig att du är så duktig men för det stora flertalet av oss är histogrammet ett utmärkt hjälpmedel som det vore dumt att ignorera.
 
Zonsystemet fungerar självklart lika bra för digitalfoto som det någonsin gjorde för film, och man har fördelen att man faktiskt kan framkalla varje ruta för sig.

Den enklaste tillämpningen är det som i dagligt tal brukar benämnas att exponera åt höger, ETTR, och då väljer man ut den ljusaste högdager där man fortfarande vill ha teckning och spotmäter den med kompensation mot plus på ett värde som man har provat sig fram till. Kameror som har relativt litet dynamiskt omfång brukar klara två steg pluskompensation, medan de som har större omfång kan klara upp till tre steg. Vitsen med det är att man placerar den högdagern i zon VIII på det sättet. Var övriga toner hamnar kan man fixa i efterbehandlingen.

Om man bestämmer sig redan när man tar bilden att dess dynamiska omfång är mindre, kan man med fördel höja ISO, och det är också helt analogt med vad vi gjorde med film. Det ger samma resultat som att framkalla film längre tid eller med högre temperatur. Man får en viss ökning av bruset och minskning av det dynamiska omfånget på chipet. Största dynamiska omfång får man på bas-ISO, som ofta är den lägsta ISO-inställningen.

Zon V har sällan varit intressant när man använder zonsystemet, och den kan man nästan alltid strunta i när man mäter ljuset med spotmätare. Vid digitalfoto är det zon VIII som är den mest kritiska, och man kan göra en mätning i skuggorna för att se vilket dynamiskt omfång man behöver och ställa ISO efter det. Ofta måste man ändå kompromissa, och då gör man också som förr, offrar exempelvis dynamiskt omfång för att få en skarp bild som man tar med högre EV. Vi har ju där fördelen att man faktiskt kan skruva upp förstärkningen på sensorn, så att bilderna blir lättare att framkalla också när man har exponerat svagt. Hur mycket man kan dra upp beror på vilken kamera man har, men senare tiders kameror har blivit väldigt bra på dynamik med ganska högt ISO.

Jag lärde mig zonsystemet bland det första jag gjorde när jag började fotografera (1960), och jag tycker nog att det är en bra grund. Man förstår en hel del mer om hur mediet renderar ljuset i bilden, och har lättare att anpassa sig till bristerna som det har. För digitalfoto får man vända på en av teserna som brukar användas, eftersom film exponerades för skuggorna och framkallades för högdagrarna. Med digitalchipet får vi exponera för högdagrarna och framkalla för skuggorna. Eftersom kamerans ljusmätare är kalibrerad ungefär för zon VI eller V, får man mäta högdagern för två eller tre steg mer exponering för att lägga den i zon VIII. ISO sätter man efter skuggpartierna. Motiv med måttlig kontrast brukar behöva ungefär åtta stegs dynamik, och om motivets kontrast är låg kan man nöja sig med sex steg. Om kontrasten är hög kan man behöva fler än åtta stegs dynamik, men sällan så mycket som de bästa chipen idag presterar, i exempelvis Pentax K-5 eller Nikon D7000.

Jag har alltid zonsystemet i bakhuvudet och väljer ISO i första hand efter motivets kontrast, men schackrar med egenskaperna om jag tycker att det behövs. Jag offrar ofta dynamiskt omfång när jag behöver kortare slutartid.
 
Så det är här du hänger när du inte smyger omkring på PB, Makten!?
Ja, PB kan man ju inte vara på längre bland alla självgoda, politiskt korrekta gubbar som lever långt från verkligheten och inte accepterar oliktänkande. De kan ha sin lilla sandlåda för sig själva:)

Det där håller jag inte alls med om. Zonsystemet fungerar utmärkt även vid digital fotografering.
Nej, det gör det faktiskt inte. Zonsystemet bygger nämligen på att film innehåller mest information i mellantonerna, alltså vid zon V. Medan du inte vinner ett dyft på att exponera film så högt som möjligt, så är det precis vad du gör med en digital sensor.

Tänk dig att du har ett motiv med ett omfång på tre hela steg. Med film exponerar du då dessa värden till zon IV, V och VI. Med digitalkameran ska du istället exponera motivet till zon VIII, IX och X för bästa bildkvalitet, om X är det högsta som sensorn klarar av utan att bränna ut.

Detta gäller alltid så länge du inte fotar i JPG, men gör du det så lär du med största sannolikhet inte mäta ljuset manuellt heller. Zonsystemet är alltså helt bortkastat med en digitalkamera, för det är bara att exponera så högt det går utan förlora detaljer. Sen klipper du lågdagrarna för att få upp kontrasten och du kan även backa högdagrarna om motivet inte ska se så ljust ut i den färdiga bilden.

Om man sen ändå vill hålla på och mecka för att det är kul är en annan femma. Jag fokuserar gärna manuellt trots att det går fortare och oftast blir bättre med autofokus.
 
/.../
Det där håller jag inte alls med om. Zonsystemet fungerar utmärkt även vid digital fotografering.

Nej, det gör det faktiskt inte. Zonsystemet bygger nämligen på att film innehåller mest information i mellantonerna, alltså vid zon V. Medan du inte vinner ett dyft på att exponera film så högt som möjligt, så är det precis vad du gör med en digital sensor.

Tänk dig att du har ett motiv med ett omfång på tre hela steg. Med film exponerar du då dessa värden till zon IV, V och VI. Med digitalkameran ska du istället exponera motivet till zon VIII, IX och X för bästa bildkvalitet, om X är det högsta som sensorn klarar av utan att bränna ut. /.../

Jo, zonsystemet fungerar utmärkt vid digitalfoto, och jag har inte råkat ut för något motiv som har så litet omfång som tre steg. Inte heller exponerar man vanligen ett sådant motiv efter zonerna IV till VI, utan man tar nog ut svängarna mer och använder zonerna III till VII åtminstone, om man vill att de ska hamna i mitten av tonskalan. Det dynamiska omfånget bestämmer man med ISO, och tonomfånget vid omvandlingen. Omvandlingen av en råfil kan ses analogt med framkallningen av ett negativ, men det är lite mer komplicerat än så, eftersom det är inställningen av ISO som avgör vilket dynamiskt omfång råfilen innehåller. Att man lägger exponeringen så långt åt höger man kan utan att bränna högdagrar är ju för att få största möjliga datamängd att laborera med, men för ett motiv med så låg kontrast som tre steg behöver man inte exponera åt höger. Det går bra att bara sikta och trycka med någon av de integrerande mätmetoderna.

Zonsystemet har nog störst värde när man behöver det bäst, dvs när dynamiken i motivet är stor och man vill få med både väldigt ljusa högdagrar och mörka skuggpartier. Ett solbelyst motiv har ofta ett omfång på åtminstone tio steg, och där börjar de flesta äldre sensorer krokna, medan nyare kameror klarar det bra. Sedan kanske de tio stegen inte ger så mycket snärt i bilden om man försöker passa in dem i tonomfånget enbart med hjälp av kurvverktyget och samtidigt ha mycket detaljerade skuggor och högdagrar. Det blir lite låg kontrast i mellantonerna då. Också med digitaltekniken är vi ju beroende av återgivningsmediets möjligheter till dynamik, och man kanske i praktiken räknar med lite färre zoner än elva. Annars får man behandla olika delar av bilden olika med någon teknik för att separera tonerna.
 
Jo, zonsystemet fungerar utmärkt vid digitalfoto, och jag har inte råkat ut för något motiv som har så litet omfång som tre steg. Inte heller exponerar man vanligen ett sådant motiv efter zonerna IV till VI, utan man tar nog ut svängarna mer och använder zonerna III till VII åtminstone, om man vill att de ska hamna i mitten av tonskalan. Det dynamiska omfånget bestämmer man med ISO, och tonomfånget vid omvandlingen. Omvandlingen av en råfil kan ses analogt med framkallningen av ett negativ, men det är lite mer komplicerat än så, eftersom det är inställningen av ISO som avgör vilket dynamiskt omfång råfilen innehåller. Att man lägger exponeringen så långt åt höger man kan utan att bränna högdagrar är ju för att få största möjliga datamängd att laborera med, men för ett motiv med så låg kontrast som tre steg behöver man inte exponera åt höger. Det går bra att bara sikta och trycka med någon av de integrerande mätmetoderna.

Zonsystemet har nog störst värde när man behöver det bäst, dvs när dynamiken i motivet är stor och man vill få med både väldigt ljusa högdagrar och mörka skuggpartier. Ett solbelyst motiv har ofta ett omfång på åtminstone tio steg, och där börjar de flesta äldre sensorer krokna, medan nyare kameror klarar det bra. Sedan kanske de tio stegen inte ger så mycket snärt i bilden om man försöker passa in dem i tonomfånget enbart med hjälp av kurvverktyget och samtidigt ha mycket detaljerade skuggor och högdagrar. Det blir lite låg kontrast i mellantonerna då. Också med digitaltekniken är vi ju beroende av återgivningsmediets möjligheter till dynamik, och man kanske i praktiken räknar med lite färre zoner än elva. Annars får man behandla olika delar av bilden olika med någon teknik för att separera tonerna.
Inget av det där har något med zonsystemet att göra. Zonsystemet handlar om att exponera och framkalla film för att styra kontrasten och passa in ett visst motivomfång i ett visst omfång på negativet. Med digitalt exponerar du bara så högt det går och du behöver inte bry dig ett dyft om några zoner. Behöver du minska omfånget så sätter du bara svartpunkten högre upp i registret eller lägger en brantare kurva.

Sen behöver du naturligtvis inte exponera så högt det går om motivet har lågt omfång och du inte avser att visa bilden som mycket ljus, men det blir bättre i slutändan om du faktiskt gör det.

Sorry, men du är helt ute och cyklar.
 
ANNONS
Götaplatsens Foto