På "den gamla goda tiden" var Ilford FP4 (föregångaren till FP4+), en av mina favoriter. Skulle också, i likhet med Martin, rekommendera dig att börja med FP4+. Tror att du har lättare att få bra resultat med den än med Kodak T-max 100. Har aldrig använt någon svartvit Agfafilm.
För egen del var tunnskiktsfilmen Adox KB14 (motsvarar ISO 20 idag) ganska länge min favorit.
Jag avskydde korn, och denna extremt finkorniga film gick bra ihop med min gamla Leica M3 med dubbelslag och Summicron 50/2,0. Blev ännu lyckligare efter att jag hittat metoden med acutancehöjande utarmningsframkallning i kraftigt utspädd Neofin Blau. Märkte dock att det med denna synnerligen lågkänsliga film behövde vara bra ljus ifall det inte skulle bli rörelseoskärpa direkt, så därför gick jag så småningom (motvilligt) upp till KB17 (ISO 40). Runt ett decennium senare hade jag kommit upp till 21 DIN (ISO 100) - först Kodak Plus-X och sedan Ilford FP4. Jag kom aldrig upp till 27 DIN (ISO 400) och Tri-X / HP4... Det var för mig helt obegripligt att folk kunde använda dessa kornmonster. Och inte nog med det, Tri-X var den mest populära filmen på den tiden, t.o.m. bland småbildsfotografer!
På färgsidan var det länge endast Kodachrome 25 (ISO 25) som gällde för min del. Så småningom slank även K64 in i mitt liv. Fast lika bra som K25 var i gott ljus var den ju inte, trots att Kodak försökte påstå detta... På den tiden såg jag överhuvudtaget inte åt negativ färgfilm - tyckte att pappersbilderna var erbarmligt usla jämfört med den kvalitet, färg, skärpa, klarhet, kontrastomfång, upplevelse och närvarokänsla som ett projicerat K25-dia gav på en bra duk jämfört med en liten fjuttig pappersbild. Eftersom rummet måste vara mörkt så elimineras fullständigt också alla störande synintryck, som man annars hela tiden har omkring sig.
Hade vid det laget minst två, och ofta fyra kamerahus laddade med svartvitt och färg och med olika känsligheter - t.ex. KB14, FP4 samt K24 och K64. Många kamerahus fick jag tillgång till "på köpet" så att säga, när jag efter några år kom att ägna mig åt att köpa och sälja begagnade systemkameror av olika fabrikat och modeller, i avsikt att utröna vilken/vilka som var "bäst". Först blev det 10, sedan 20 och så småningom 30 olika (system, inte kameramodeller, antalet modeller blev mer än 3-siffrigt). *)
Visst, jag var lite galen på den tiden. Som om det skulle ha gått över, kan jag höra folk muttra... Minolta SRT-303b blev min favoritkamera på den tiden, och så småningom hade jag fyra sådana hus. Jag kom att använda Leican allt mindre, den var ju inte alls lika flexibel. Och inte hade jag på många år råd att skaffa mer än ett extra objektiv till M-systemet heller, ett Hektor 135/4,5, medan jag ganska snart hade kommit upp i nåt dussin Minolta gluggar.
Fast nu är det nog bäst att jag slutar med mitt babbel. Varför något babbel om detta överhuvudtaget, kanske du frågar. Tja, du skrev ju att du hade två kamerahus, och det räckte...
Sorry.
*) Detta krävde inga jätteinkomster på den tiden. Värdeminskningen man fick om man köpte en kamer ny och sedan sålde den begagnad kanske upp till tio år senare, var ungefär lika stor som den totala värdeförlusten man fick genom att köpa ett tiotal begagnade kameror, som man sålde iväg något eller några år senare. Värdeminskningen för begagnat till begagnat brukade bli mellan 0 och 5 %, sällan mer än 10%. Inte längre möjligt med dagens digitala grejer...
.
