timeUnit
Aktiv medlem
Den senaste tiden har jag börjat lura lite på vilka bildlösningar jag tycker funkar, och vilka som inte gör det, i mitt eget fotograferande. Detta har accentuerats av att jag sålt en massa analoga grejer, bland annat min Hasselblad med dess kvadratiska format, och försöker komma underfund med en digital fullformatare (24x36).
Jag har plåtat en hel del småbild genom åren (började fotografera 95-96 nån gång), senaste tiden med 50 mm och 21 mm på en mätsökarkamera. Jag är ganska bekant med 50 mm alltså.
Till min digitala fullformatare har jag endast 50 mm optik (än), men kommer komplettera med en 28, som jag tror är en bra brännvidd att jobba med.
Till saken!
Jag upplever att de bilder som funkar med 50 mm är ganska nära bilder. Närbilder, porträtt i halvkropp, platta motiv tagna kanske 5 meter ifrån, hårda grafiska bilder, raka bilder. Så fort jag sätter fokus på oändligt upplever jag att bilderna är platta och tråkiga. Saknar punch eller sug.
En annan sak som jag tycker är svår är att beskära bilderna till ett specifikt format. Jag tänker ofta kvadratiskt när jag komponerar, men när jag sen klipper ner bilden, känns den "trång", den saknar luft. Så känner jag ytterst sällan när jag plåtar med bladare eller Rolleicord. Jag gillar kvadraten, men varför funkar det inte när jag beskär? Kan det bero på den brännviddsförlängning jag får när man tar en kvadrat ur 2:3-formatet?
Till sist är det något jag inte riktigt får till med skärpedjupet. På nära håll, från 0,5 till 1,5 meter tycker jag f/1.8 är trevligt, med fint släpp och lite mjuk teckning. Även f/4 funkar bra, gärna på porträtt, som blir grymt skarpa, men med härligt släpp. På längre avstånd funkar inte de bländarna alls, det blir varken kort eller långt skärpedjup. I kombination med det lite tråkiga perspektivet som 50 mm ger blir det inte kul alls.
Jag skulle uppskatta en avslappnad diskussion om hur andra ser på dessa saker, oavsett om ni jobbar analogt, digitalt, stort eller smått. Hoppas jag kan lära mig mer!
Jag har plåtat en hel del småbild genom åren (började fotografera 95-96 nån gång), senaste tiden med 50 mm och 21 mm på en mätsökarkamera. Jag är ganska bekant med 50 mm alltså.
Till min digitala fullformatare har jag endast 50 mm optik (än), men kommer komplettera med en 28, som jag tror är en bra brännvidd att jobba med.
Till saken!
Jag upplever att de bilder som funkar med 50 mm är ganska nära bilder. Närbilder, porträtt i halvkropp, platta motiv tagna kanske 5 meter ifrån, hårda grafiska bilder, raka bilder. Så fort jag sätter fokus på oändligt upplever jag att bilderna är platta och tråkiga. Saknar punch eller sug.
En annan sak som jag tycker är svår är att beskära bilderna till ett specifikt format. Jag tänker ofta kvadratiskt när jag komponerar, men när jag sen klipper ner bilden, känns den "trång", den saknar luft. Så känner jag ytterst sällan när jag plåtar med bladare eller Rolleicord. Jag gillar kvadraten, men varför funkar det inte när jag beskär? Kan det bero på den brännviddsförlängning jag får när man tar en kvadrat ur 2:3-formatet?
Till sist är det något jag inte riktigt får till med skärpedjupet. På nära håll, från 0,5 till 1,5 meter tycker jag f/1.8 är trevligt, med fint släpp och lite mjuk teckning. Även f/4 funkar bra, gärna på porträtt, som blir grymt skarpa, men med härligt släpp. På längre avstånd funkar inte de bländarna alls, det blir varken kort eller långt skärpedjup. I kombination med det lite tråkiga perspektivet som 50 mm ger blir det inte kul alls.
Jag skulle uppskatta en avslappnad diskussion om hur andra ser på dessa saker, oavsett om ni jobbar analogt, digitalt, stort eller smått. Hoppas jag kan lära mig mer!
