Goupil
Aktiv medlem
En tanke:
Anledningen till att man har olika grader av känslighet på film, och att man har inställningsmöjligheter på kameran som reglerar hur mycket ljus som faller på filmen (alltså, bländare och slutare) är ju för att filmen inte har ett hundraprocentigt omfång - filmen klarar inte av att återge alla nyanser i högdagrar och lågdagrar i alla situationer, och därför tvingas fotografen att, så att säga, "lägga filmens omfång" i det intervall där filmen kan registrera så mycket information som möjligt av ljusförhållandet i den miljö han fotograferar.
Filmkänsligheten är ju stigande enligt en logaritm - d.v.s. då man räknar i steg på slutare och bländare dubblas eller halveras mängden ljus per ett steg, och på samma sätt fungerar filmer - en 400-film är dubbelt så ljuskänslig som en 200-film.
Vad är det som hindrar att man tar fram en film som inte bygger på denna logaritm, utan att filmens ljuskänslighet bygger på 1, 2, 3, 4 (osv.), och där ljuskänsligheten ökar decimalt så att säga. Man skulle väl då få ett omfång som täckte ett större spektra av låg- respektive högdagrar? Och följden av detta skulle bli att man inte behövde göra några inställningar på kameran för att reglera mängden infallande ljus, utan helt enkelt jämt köra på en slutartid och en bländaröppning och få total täckning i alla nyanser?
Jag känner att jag kanske är ute och cyklar lite.
Jag har tappat bort mig, jag förstår inte vad jag menar längre...
Är det någon som förstår vad jag menar, eller skall jag gå och gömma mig?
Anledningen till att man har olika grader av känslighet på film, och att man har inställningsmöjligheter på kameran som reglerar hur mycket ljus som faller på filmen (alltså, bländare och slutare) är ju för att filmen inte har ett hundraprocentigt omfång - filmen klarar inte av att återge alla nyanser i högdagrar och lågdagrar i alla situationer, och därför tvingas fotografen att, så att säga, "lägga filmens omfång" i det intervall där filmen kan registrera så mycket information som möjligt av ljusförhållandet i den miljö han fotograferar.
Filmkänsligheten är ju stigande enligt en logaritm - d.v.s. då man räknar i steg på slutare och bländare dubblas eller halveras mängden ljus per ett steg, och på samma sätt fungerar filmer - en 400-film är dubbelt så ljuskänslig som en 200-film.
Vad är det som hindrar att man tar fram en film som inte bygger på denna logaritm, utan att filmens ljuskänslighet bygger på 1, 2, 3, 4 (osv.), och där ljuskänsligheten ökar decimalt så att säga. Man skulle väl då få ett omfång som täckte ett större spektra av låg- respektive högdagrar? Och följden av detta skulle bli att man inte behövde göra några inställningar på kameran för att reglera mängden infallande ljus, utan helt enkelt jämt köra på en slutartid och en bländaröppning och få total täckning i alla nyanser?
Jag känner att jag kanske är ute och cyklar lite.
Jag har tappat bort mig, jag förstår inte vad jag menar längre...
Är det någon som förstår vad jag menar, eller skall jag gå och gömma mig?






