Alltid minst två kameror, det löser de mest sannolika problemen, dvs att kamerautrusningen pajar eller tappas. Sen har vi uthällda vätskor (har hänt tre gånger), knuffar (tappat räkningen), sladdsnubbel (handfull gånger)...stöld/rån (två gånger) kanske 1000-gånger större risk än total minneskortsförlust som man inte märkt (noll gånger).
Jovisst, det går inte att gardera sig mot allt. Dubbla brallor, sjöstövlar, 3 par hängslen, resår, 4 livremmar, störtkruka, 3 extra glasögon
Point taken!
Men jag har faktiskt råkat ut för 2 sabbade minneskort. Det första var ett 64 Mb CF-kort år 2000 som från bild 34 gav korrupta filer tillsammans med min Nikon D1. Då kostade detta extremt lilla kort (mätt med dagens kapacitet på minneskort) 2.500:-.
En annan gång var det ett 16Gb SD-kort (helt nytt) som kameran vägrade att acceptera att det fanns. "No card" kom upp på displayen.
Slutaren på kamera 1 lade av efter 16000 exponeringar mitt under ett uppdrag som skulle visa en unik nyhet vad gällde medicinsk utrustning på lasarettet och skulle vara nästa dags stora nyhet i blaskan.
Kamera 2 kom väl till pass då. Bara en liten detalj so fallerade. Jag blev tryckt mot väggen av åskådare så att objektivet vred sig lite illa. Gick inte att med handkraft lossa ur bajonetten. Det var en 35:a som satt på och jag hade behövt helst en 24 för att från min position få den bild jag önskade. Men det blev okej i alla fall.
Sedan har vi den avgörande hockeymatchen då 300/2.8 med enbenstativ låg bakom mig under tiden jag använde 180/2.8 för motiv innan matchstart. När jag vände mig om var glugg o stativ borta. Sedan hittade jag det bakom en annan fotograf som trodde det var hans. Han hade glömt sitt i bilen. Det löste sig.
Slutligen har vi detta med bilar som pajar på väg till uppdrag.
På den analoga tiden hände det sig att en överförfriskad åskådare böjde sig över min axel(jag var sittande på huk och gjorde ett filmbyte). Han spydde rakt ned i F3:an.
Allting kan hända. Och allting går...om inte annat åt h-e
Ha det bra!
//Lennart
