mombasa
Aktiv medlem
Hej
För en månad sedan skrev jag på klotterplanket att jag uppfattade några problem i genren Gatufoto. Främst reagerade jag på hur bildkritiken ser ut. Inte att det kritiseras, det är så klart bra, och själva poängen med communitys av den här typen som FS och GF-gruppen är. Kanske snarare att kritiken inte alltid är så väl underbyggd.
Jag ska försöka förklara det så här. Att GF omgärdas av ett massivt batteri av regler och överenskommelser är nog rätt uppenbart. http://streetphotographerstoolbox.wo...hey-have-gone/. som ett exempel. Den här sidan har varit uppe för flera år sedan här på GF ( upplagd av signaturen jido ) . Fyll på med http://erickimphotography.com/blog/2...photography-2/ så blir bilden om än förenklad rätt tydlig. Regelverk är typiska drag i folkloristisk konst. Det finns en överenskommelse om hur man gör även om det i överenskommelsen finns en tillåtelse för ett otal variationer( jfr dalahästar, stickade peruanska mössor etc.) Men grundregeln måste följas. Detta leder inte sällan till att genrer fryser och om de så inte självdör, stagnerar de och för ofta en tynande tillvaro endast omhuldad av en liten skara konnässörer. Ibland uppstår visserligen korsbefruktningar med andra genrer vilket i sin tur ofta leder till ett ytterligare komplext regelverk. Och så kommer det att fortsätta så länge, form, motiv, komposition plus några tekniska överenskommelser är rådande. Skulle man kunna tycka. Men nu är kanske inte GF en konstform vare sig folkloristisk eller Konst. Snarare är den något som praktiseras av en skara hängivna fotografer. Det är ofta bilder för sin egen skull. Regelverket "förbjuder" ju reportagefoto eller dokumentärt foto, alltså sådant foto som har ett övergripande narrativt syfte. Som har ett syfte utöver själva fotografiet i sig. GF är som att spela ett slags sällskapsspel skulle man också kunna säga. Bilder för sin egen skull. Visst, det är sant att GF beskriver en verklighet och framtiden kan säkert hitta en del i bilderna som har historiskt intresse. Som till exempel Robert Franks bilder från Paris. Eller fotograferna i New York på femtio sextiotalen.
Gatufoto har också sina mästare, lärjungar och epigoner. Det finns därmed också en tradition, på gott och ont.
Alla är nog rätt överens om att skriva "Fin bild, gillas!" inte är världens bästa kritik. Inte ens om kritikern är en odiskutabel auktoritet i ämnet. Användandet av något slags poängsättningsmetod likaså. Det förutsätter att finns en transparent och objektiv metod för detta och det gör det sällan. Det blir följaktligen lika mycket personligt tyckande som ovan.
Ibland skrivs det om kompositionen som inte överensstämmer med normen. Ytterligare ett nålsöga. Det händer då och då att jag läser kritik där kritikerns krav på god komposition får en Nicolas Poussin att framstå som en slarver. Jag tar risken att sticka ut hakan och påstå att när det gäller bilders komposition så är många kritiker och även fotografer i GF-genren inte sällan ute på djupt vatten. (Det är nog fler än jag som sett med kommentaren "sjysst komp" nångång och stilla undrat, hurdå?)
Att ge kritik är en knepig sysselsättning. I den här gruppen är det dessutom en nödvändighet. Inga kommentarer, ingen egen publicering. En bra princip. Så hur kan man utforma sin kritik så att den blir konstruktiv och framåtriktad?
När jag i min tidigare profession har bedömt arbeten har jag alltid försökt tänka "two stars and a wish". Det är säkert flera som känner igen den tanken. Och det är en kritikmetod som leder framåt, som är konstruktiv. Allt kan oftast bli bättre. Lyft fram två bra saker i en bild. Motivera dem sakligt med utgångspunkt i det som faktiskt går att urskilja innanför bildens gränser. Ställ gärna en fråga om hur det gick till vid fototillfället (delaktighet/dialog). Utifrån detta kan du om du tycker att bilden saknar något eller skulle kunna gjorts annorlunda ställa önskningen inför framtida bilder, men det är viktigt att din "wish" är underbyggd i bilden. Om du ändå vill kan du så klart framhålla att något faller i din egen smak. Att bilden träffar just dig. Kommentarer typ, "bättre kan du" eller "du har gjort bättre" leder däremot ytterst sällan framåt.
Det här är också en kritikmetod som bygger på att man utgår från bildens denotation, för att därigenom kunna utveckla kritiken på bildens konnotativa nivå. Och att man inte utesluter en privat tolkning.
Att utgå från frågorna Var, vad, vem, när och hur är ofta en användbar teknik för att hitta ingången i en bild. Vilken fråga är den första som får svar? Det ger också den fortsatta läsningen av bilden.
Ett problem med respons och kritik på webben är naturligtvis att givare och tagare inte sällan är varandra obekanta. Den bästa responsen ges som bekant alltid i det fysiska rummet där kontrahenterna är närvarande, eftersom vårt språk innehåller så många fler nyanser än det som kan återges i skrift. Möjligheter till inhopp, frågor med mera.
Som sagt, det här är mina funderingar år 2017 i december. Det kanske blir en diskussion. Diskussioner är bra, de för (nästan alltid) vidare. Och alla i samtalet utvecklas.
Gott Nytt foto-år!
För en månad sedan skrev jag på klotterplanket att jag uppfattade några problem i genren Gatufoto. Främst reagerade jag på hur bildkritiken ser ut. Inte att det kritiseras, det är så klart bra, och själva poängen med communitys av den här typen som FS och GF-gruppen är. Kanske snarare att kritiken inte alltid är så väl underbyggd.
Jag ska försöka förklara det så här. Att GF omgärdas av ett massivt batteri av regler och överenskommelser är nog rätt uppenbart. http://streetphotographerstoolbox.wo...hey-have-gone/. som ett exempel. Den här sidan har varit uppe för flera år sedan här på GF ( upplagd av signaturen jido ) . Fyll på med http://erickimphotography.com/blog/2...photography-2/ så blir bilden om än förenklad rätt tydlig. Regelverk är typiska drag i folkloristisk konst. Det finns en överenskommelse om hur man gör även om det i överenskommelsen finns en tillåtelse för ett otal variationer( jfr dalahästar, stickade peruanska mössor etc.) Men grundregeln måste följas. Detta leder inte sällan till att genrer fryser och om de så inte självdör, stagnerar de och för ofta en tynande tillvaro endast omhuldad av en liten skara konnässörer. Ibland uppstår visserligen korsbefruktningar med andra genrer vilket i sin tur ofta leder till ett ytterligare komplext regelverk. Och så kommer det att fortsätta så länge, form, motiv, komposition plus några tekniska överenskommelser är rådande. Skulle man kunna tycka. Men nu är kanske inte GF en konstform vare sig folkloristisk eller Konst. Snarare är den något som praktiseras av en skara hängivna fotografer. Det är ofta bilder för sin egen skull. Regelverket "förbjuder" ju reportagefoto eller dokumentärt foto, alltså sådant foto som har ett övergripande narrativt syfte. Som har ett syfte utöver själva fotografiet i sig. GF är som att spela ett slags sällskapsspel skulle man också kunna säga. Bilder för sin egen skull. Visst, det är sant att GF beskriver en verklighet och framtiden kan säkert hitta en del i bilderna som har historiskt intresse. Som till exempel Robert Franks bilder från Paris. Eller fotograferna i New York på femtio sextiotalen.
Gatufoto har också sina mästare, lärjungar och epigoner. Det finns därmed också en tradition, på gott och ont.
Alla är nog rätt överens om att skriva "Fin bild, gillas!" inte är världens bästa kritik. Inte ens om kritikern är en odiskutabel auktoritet i ämnet. Användandet av något slags poängsättningsmetod likaså. Det förutsätter att finns en transparent och objektiv metod för detta och det gör det sällan. Det blir följaktligen lika mycket personligt tyckande som ovan.
Ibland skrivs det om kompositionen som inte överensstämmer med normen. Ytterligare ett nålsöga. Det händer då och då att jag läser kritik där kritikerns krav på god komposition får en Nicolas Poussin att framstå som en slarver. Jag tar risken att sticka ut hakan och påstå att när det gäller bilders komposition så är många kritiker och även fotografer i GF-genren inte sällan ute på djupt vatten. (Det är nog fler än jag som sett med kommentaren "sjysst komp" nångång och stilla undrat, hurdå?)
Att ge kritik är en knepig sysselsättning. I den här gruppen är det dessutom en nödvändighet. Inga kommentarer, ingen egen publicering. En bra princip. Så hur kan man utforma sin kritik så att den blir konstruktiv och framåtriktad?
När jag i min tidigare profession har bedömt arbeten har jag alltid försökt tänka "two stars and a wish". Det är säkert flera som känner igen den tanken. Och det är en kritikmetod som leder framåt, som är konstruktiv. Allt kan oftast bli bättre. Lyft fram två bra saker i en bild. Motivera dem sakligt med utgångspunkt i det som faktiskt går att urskilja innanför bildens gränser. Ställ gärna en fråga om hur det gick till vid fototillfället (delaktighet/dialog). Utifrån detta kan du om du tycker att bilden saknar något eller skulle kunna gjorts annorlunda ställa önskningen inför framtida bilder, men det är viktigt att din "wish" är underbyggd i bilden. Om du ändå vill kan du så klart framhålla att något faller i din egen smak. Att bilden träffar just dig. Kommentarer typ, "bättre kan du" eller "du har gjort bättre" leder däremot ytterst sällan framåt.
Det här är också en kritikmetod som bygger på att man utgår från bildens denotation, för att därigenom kunna utveckla kritiken på bildens konnotativa nivå. Och att man inte utesluter en privat tolkning.
Att utgå från frågorna Var, vad, vem, när och hur är ofta en användbar teknik för att hitta ingången i en bild. Vilken fråga är den första som får svar? Det ger också den fortsatta läsningen av bilden.
Ett problem med respons och kritik på webben är naturligtvis att givare och tagare inte sällan är varandra obekanta. Den bästa responsen ges som bekant alltid i det fysiska rummet där kontrahenterna är närvarande, eftersom vårt språk innehåller så många fler nyanser än det som kan återges i skrift. Möjligheter till inhopp, frågor med mera.
Som sagt, det här är mina funderingar år 2017 i december. Det kanske blir en diskussion. Diskussioner är bra, de för (nästan alltid) vidare. Och alla i samtalet utvecklas.
Gott Nytt foto-år!