Men då har ju inte Nikonisterna rätt eftersom de ”hävdade bestämt att den mindre bildvinkeln inte påverkar vare sig skärpedjup eller bländare”
Du har däremot rätt, eftersom du ju säger att minskad bildvinkel leder till längre avstånd och därmed ökat skärpedjup (på bekostnad av diffraktionen, mer om det längre ner). Att skärpedjupet ökar beror på att eftersom ingångspupillen är lika stor, men befinner sig längre från motivet, så minskar vinklarna i den mycket spetsiga kon som har sin bas i ingångspupillen och spetsen i motivet. Med andra ord så har det relativa bländartalet med avseende på MOTIVET ökat och, eftersom motivstorleken i det här fallet hölls konstant, så ökade också skärpedjupet (objektiv har ett bländartal på vardera sidan, om motivsidans bländartal känns ovana så tänk på projektorer, förstoringsapparater, mikroskop o d).
Som sagt, den verkliga brännvidden och det verkliga relativa bländartalet påverkas naturligtvis inte, men eftersom den mindre sensorn måste förstoras upp 1,5 ggr mer för att ge samma storlek på de slutliga kopiorna så måste man minska oskärpehetscirkelns storlek på sensorn med samma faktor (t ex från 0,03 mm till 0,02 mm). Effekten av detta är att man får lika stort skärpedjup med 100/2,8 på D70 som om man använder ett 150/4,2 med småbild (eller 100/2,8 tillsammans med en 1,5X-telekonverter). Orsaken är helt enkelt att dessa objektiv med sina respektive sensorstorlekar ger samma bildvinkel och ingångspupill eftersom geometrin framför objektiven blir identisk.
För att kunna göra meningsfulla jämförelser mellan olika film/sensorformat måste vi först och främst se till att de rena betraktningsförhållandena hålls helt konstanta (lika stora kopior, samma betraktningsavstånd, samma skärpekrav hos betraktaren o s v). Vill man med den förutsättningen kunna ta identiska bilder med olika kameror så är minimivillkoret att de geometriska förhållandena framför kameran är lika, d v s att bildvinkel, ingångspupill och avstånd mellan motiv och ingångspupill är lika. Dessa tre faktorer bestämmer bildens skärpedjup och diffraktion, samt dessutom hur mycket ljus från motivet som letar sig in i objektivet per tidsenhet. Tekniska ofullkomligheter bakom ingångspupillen (oskarpa objektiv, sensorer som inte utnyttjar allt ljus som träffar den o s v) kan sedan naturligtvis försämra bildkvalitén, men själva kvalitetspotentialen, den maximalt möjliga kvalitén, bestäms helt av vad som har hänt före ingångspupillen.
Låt oss förresten skärskåda myten ”små sensorer ger större skärpedjup”. Orsaken till denna livskraftiga myt är helt enkelt att små sensorer skulle kräva objektiv med mycket hög relativ ljusstyrka för att få lika stora ingångspupiller i förhållande till bildvinkeln, och eftersom hög relativ ljusstyrka är en kraftig fördyrande omständighet så använder man istället billigare objektiv med små ingångspupiller och då blir ju förvisso det MINSTA möjliga skärpedjupet större (vilket ju dock inte är någon fördel). Men, och det är ett mycket viktigt men, det STÖRSTA möjliga skärpedjupet begränsas av hur stor diffraktion betraktaren kan acceptera, d v s av hur liten den minsta möjliga ingångspupillen är i förhållande till bildvinkeln (eller om vi så vill hur stort det relativa bländartalet är i förhållande till sensordiagonalen). Tillåter betraktarens kvalitetskrav inte mer diffraktion än vad vi får med ett relativt bländartal på t ex halva sensordiagonalen (mätt i millimeter) så kan vi inte blända ner mer än till f/22 på småbild, f/15 med D70 och f/5,6 med en digitalkompakt med elvamillimeterssensor. Det maximalt möjliga skärpedjupet begränsas alltså av diffraktionen och är därför helt oberoende av sensorstorleken.
