Jag har haft lyxen att i olika omgångar och sammanhang ha använt hela Nikons serie av större teleobjektiv: 200/2,0, 300/2,8, 400/2,8, 500/4 och 600/4. Plus ytterst lite med deras 200-400/4 och en del med Sigmas 800/5,6. (Jodå, ibland är mitt jobb rätt kul
Slutsats? Man vill ha allihop!
Jag äger sedan flera år en AF-S 300/2,8, det är näst efter min AF-S 80-200 mitt mest använda objektiv. Vill man ha mesta möjliga ljusstarka teleobjektiv för pengarna och dessutom ett smidigt och mycket hanterbart sådant - ja då är 300:an, i synnerhet en begagnad, ett gjutet val. Med en sådan och ett par telekonvertrar kommer du mycket långt och det behöver inte bli så förfärande dyrt. Dessutom är en D3 med ett 300/2,8 en mycket hanterbar och faktiskt smidig kombo som du kan handhålla i timmar utan att behöva gå till kiropraktor efteråt.
Så om man bara skall ha ett enda ljusstarkt teleobjektiv som är mycket universiellt användbart och dessutom inte så förfärande dyrt, då skulle jag rösta på en 300/2,8.
Skall man däremot bara ha ett enda objektiv och kan bortse från priset och dessutom accepterar lite mindre smidig hantering ... Så blir istället en 400/2,8 mitt givna val. Det är ett underbart sportfotobjektiv för många sammanhang, det är ett utmärkt naturfotobjektiv, det fungerar utmärkt med alla telekonvertrar och ja det går att ta mycket bra handhållna porträtt på 1/60 tack vare VR
Vore du enbart sportfotograf och struntar i naturfoto skulle jag nog byta ut 400/2,8 mot en 200-400/4. Suveränt brännviddsomfång på D3 för många sporter och maxbländare på 4 är inget direkt problem med D3. Det du tappar jämfört med 400/2,8 är dels då ett bländarsteg, lite bakgrundsisolering, men också en liten aning bilkvalitet och riktigt snabb AF även med TC-17 eller TC-20. men du vinner mycket i smidighet när du tvingas stå på en anvisad plats när du fotar sport.
Vore du uteslutande naturfotograf som ofta rör dig en bit ut i naturen och aldrig körde sport så är 500/4 nog det objektiv som ger mest brännvidd (vilket man aldrig har tillräckligt av i naturen) sett till vikten och bärbarheten. Funkar dessutom mycket bra både kvalitetsmässigt och fokusmässigt med TC-14.
Plåtar du surfare, fåglar och sällan rör dig så långt från bilen så ger 600/4 eller Sigmas 800/5,6 mer brännvidd men också sämre bärbarhet.
Fast egentligen skulle jag nog aldrig rekommendera Sigmas 800/5,6 -- inte för att det är något fel på det, utan eftersom du då för obetydligt mer pengar lika gärna kan köpa det lika stora, lika tunga och lika bra men oändligt mycket mer flexibla Sigma 300-800/5,6. Jag har inte kört den själv, men min Canon-baserade kollega körde en sådan parallellt med att jag körde den fasta 800 och skillnaden i bildkvalitet och fokushastighet mellan de två är verkligen försumbar.
Men för sport är tyvärr ofta maxbländare på 5,6 inte tillräckligt, så för mig personligen faller den bort.
Så till sist ett par observationer om bildtabilisering hos långa teleobjektiv:
1) Det funkar
2) Det funkar tokbra!
Jag har under flera år hållit ögonen öppna efter en prisvärd begagnad 400/2,8 (mest på Ebay). Som så många andra har jag resonerat "en sådan kör man ju ändå på enbensstativ och då spelar stabilisering mindre roll". Men efter att ha kört VR-versionen i somras ... VR rular.
Det här har fått mig att börja snegla på 200-400/4 eftersom det är det billigaste objektivet (ok, minst dyra då
som ger mig 400mm, bra maxbländare, bra prestanda - och stabilisering. Eller så får jag spara nåt år till och satsa på en 400/2,8 VR -- det jag egentligen vill ha.
