lawpan

Jag har aldrig varit fotointresserad. Jag har alltid varit den typen som avskytt alla semestervideos och all typ av minnesbevaring.

Det var inte då förrän mina föräldrar köpte mig en video kamera med möjlighet att spela in stillbilder som intresset väcktes.

Nej föresten, det var då mitt videoredigerings intresse väcktes. Videokameran hade stöd för att föra över videofilm via USB med fullständigt oacceptabel och vidrig kvalitet i 640x480 format.

Jag sålde den videokameran och köpte mig en fin DV kamera (Sony TRV80). Denna DV kamera hade fina möjligheter att ta stillbilder i 1600x1200 format som var en av argumenten till att jag köpte denna DV, video och bilder i en apparat.

Jag gjorde ett par kortfilmer och utnyttjade foto möjligheterna ett par gånger. Desto mer jag redigerade, desto mer kräsen blev jag och ställde högre krav på mina resultat, detta i sin tur krävde mer av min fritid som redan var slimmad.

Jag började smått att gå över till fotografering då det krävde mindre tid för att få fram resultat som tillfredsställde mina behov av att få vara kreativ.

Dock känner jag idag att fotografering inte alls är nåt som går fort och känner att detta intressets tidskonto bara växer. Samma sak gäller här som med videoredigering. Man blir kräsen, kritisk och försöker hela tiden göra nya saker bättre och bättre.

Idag plåtar jag med Canon 300D och är väldigt nöjd med den.

/I ständig kamp med att fördela tiden mellan intressen.