ayoub_med_ph

Mitt namn är Ayoub Medhoun och jag är en fotograf född i Marocko och uppvuxen i Italien. Mitt fotografi föds ur ett djupt behov av att observera, berätta och återställa värdigheten till de berättelser som är gömda i vardagslivets detaljer. Genom ett direkt men känsligt visuellt språk försöker jag kombinera estetik och mening, och blandar min passion för gatufotografering med mitt intresse för porträtt, mode och de kulturella sammanhang som jag utforskar under mina resor.

I mitt arbete är kameran ett verktyg för kontakt: med människor, platser, känslor. Jag söker alltid efter autenticitet i blickar, i spontana gester, i det naturliga ljuset som skulpterar ansikten och miljöer. Jag älskar att experimentera med postproduktion, men respekterar alltid essensen av den fångade scenen.

Mina bilder genomsyras ofta av en spänning mellan det verkliga och det intima, mellan dokumentation och poesi. Jag tror att fotografi inte bara kan vara vittnesbörd, utan också omsorg, dialog och transformation.

Vem är jag?

Mina intressen:
Konstfoto, Gatufoto, Bröllop, Mode, Reportage / Situation, Studio, Posering, Svart-vitt, Porträtt, Resefoto, Bilddagbok

Mitt bästa fotominne:
Ett av de mest känslosamma ögonblicken på min fotografiska resa var när Perimetro, en digital tidskrift med en stor följarskara i Milano, publicerade mitt personliga projekt ”Sulla mia pelle”. Ett intimt och delikat verk, fött ur en förstahandserfarenhet, där jag genom uppriktiga bilder återberättade de fysiska och inre ärren som lämnats efter en svår period. Att se dessa fotografier hitta plats på en sådan erkänd plattform fick mig att känna mig lyssnad på, välkommen och framför allt förstådd. Det var ett erkännande som gav ännu mer värde åt mitt sätt att förstå fotografi: som ett autentiskt vittnesbörd och som en handling av djupgående delning.

Mitt sämsta fotominne:
Mitt sämsta fotografiska minne är kopplat till ett ögonblick jag hade väntat på hela mitt liv: min första dag i Varanasi, Indien. Jag hade tillbringat timmar med att gå genom gränderna, ghats, ansiktena präglade av tid och andlighet. Jag hade tagit mer än 500 foton fulla av känslor och mening. Men den magin bröts när jag upptäckte att minneskortet var defekt. Jag förlorade de flesta bilderna, och de jag lyckades återställa var bara i JPEG-format, vilket komprometterade kvaliteten och bearbetningsmöjligheterna. Det var ett hårt slag, men också en viktig läxa om hur ömtålig fotografering är, inte bara baserad på teknik utan också på förtroende för utrustningen. Sedan dess har jag förändrat hur jag hanterar säkerhetskopior och jag går inte längre därifrån utan ett andra kort redo och pålitligt.

Min största inspiration:
Min största inspiration är Sebastião Salgado. Hans sätt att berätta om mänskligheten genom ljus, djupa kontraster och motivens värdighet har djupt påverkat mig. Hans fotografier är inte bara kraftfulla bilder, de är levande, empatiska vittnesmål som talar om lidande, motstånd och dold skönhet. Genom hans arbete förstod jag att fotografi kan vara mycket mer än en estetik: det kan bli ett etiskt verktyg, en bro mellan världar, en handling av respekt gentemot dem man möter. Han inspirerar mig att alltid söka en uppriktig blick, att inte skjuta för att träffa, utan att lyssna visuellt.

Jag fikar helst:
med fotovänner och åka ut och fotografera i Stockholm

I kameraväskan har jag alltid:
minneskort, flashkort, filmrullar

Drömbilden är:
Drömbilden, för mig, är ett fotografi som verkligen tjänar ett syfte. Jag skulle vilja att ett av mina foton en dag används för att hjälpa någon, för att ge en röst åt dem som ofta ignoreras. När jag reser och befinner mig i situationer av fattigdom eller svårigheter frågar jag mig ofta vad poängen är med att ta ett foto om vi sedan inte lämnar något till dem som gav oss sitt ansikte, sin tid, sin historia. Min dröm är att ett fotografi inte bara kan berätta en historia, utan också ge tillbaka: värdighet, uppmärksamhet, konkret stöd. För den vackraste bilden är inte den perfekta, utan den som gör skillnaden.