Emaks betraktelser 144/En lördag med Jupiter 3+ i hufvudstaden.
Det blir allt mindre blogg-poster från mig på fotosidan numera. Man hinner inte med allt och det mesta avhandlas ju på facebook, instagram och liknande platser istället, medan dom här mera traditionella hemsidorna får mindre utrymme som jag upplever det. Här kommer ändå en ny betraktelse.
Det lär med stor sannolikhet bli lite tätare besök i hufvudstaden framöver. Man har ju blivit morfar och nu i helgen var det dags för mig och mormor att sitta barnvakt medan dottern med sambo gick ut på restaurang. En 3 månaders Irma är ändå ganska lätt att komma överens med, speciellt när man har en välutbildad och erfaren barnskötare/förskollärare vid sin sida.
Under lördagen blev det också läge för en tur på stan, och med en ny Jupiter 3+ 50mm/1,5 på mätsökarhuset. Gamla stan och Gudrun Sjödéns butik är ju obligatorisk, och där fick jag en skön stund i en bekväm fåtölj med en kopp kaffe, alltmedan gamla franska kupletter förgyllde luftrummet och frugan provade snygga kläder. Funderade en stund där jag satt om man kan ha det så mycket bättre?
Den ryska Jupiter 3 har ni säkert läst om i Bengans blogg, så historien ska jag inte upprepa. Men nu har man alltå återupptagit tillverkningen i ursprungsfabriken hos Zenit/KMZ i Kransnogorsk utanför Moskva, enligt källor med jämnare kvalitét än de som tillverkades mellan 1948 och 1988. Man har också gjort en del förbättringar. Därav tillägget +.
T.ex har närgränsen sänkts från 1 m till 0,7 m. Man har också bytt ut aluminium-materialet mot kromad mässing. Utöver detta så är glaset i optiken tillverkat med bottensand från Baltiska havet (Östersjön) som grund i smältan, vilket lär ge speciella egenskaper (troligen mest vad gäller färgåtergivningen). Förmodligen kom väl sanden till glaset i dom gamla Jupiter-gluggarna också från Östersjön?
Fast om det är någon merit vet jag inte? T.ex så provade Strömbergshyttans glasbruk att beställa några ton sand från Östersjön vid slutet av 1950-talet för sitt bruksglas. Den visade sig dock vara allt för förorenad och oduglig för glastillverkning, så man skyfflade istället ut den kritvita sanden på brukets badplats vid Hyllsjön som sedan blev ett populärt utflyktsmål för Lessebo-borna. Men tydligen fungerar sanden från Östersjön väl för tillverkning av optiskt glas, kanske har man bättre metoder att rena den vid sån tillverkning?
Under Sovjettiden har jag också förstått att man skämtade om orsakerna till den ojämna kvalitén hos Jupiter 3-objektiven. Man brukade säga att det inte fanns två Jupiter 3 med lika egenskaper, utan alla hade sin egenheter. Och att kvalitén varierade med dagsransonerna av Vodka till arbetarna. Lite Vodka - bättre kvalitét. Mycket Vodka - inte så bra kvalitét.
Den här nya med + tycker jag ändå ger ett skapligt och godkänt resultat. Kanske inte Summicron eller Planar-kvalitét ut i kanter och hörn på större bländaröppningar, eller lika fritt från vinjettering och distorsion. Men snygg och lite speciell bokeh i alla fall. Största bländaren 1,5 verkar dock ge ganska mjuka bilder, varför nedbländning är att rekommendera för diggare av skärpa och distinkt återgivning. Fast redan på 2,8 verkar kontrasten vara ganska bra. Bländare 1,5 passar väl bäst för softiga porträtt eller där man vill få ett lite drömskt intryck i bilderna?
Frågan är om det där med perfekt optisk återgivning måste vara så eftersträvansvärt? Blir det inte lite väl perfekt och "kliniskt rent" ibland, nästan så det blir tråkigt? Den moderna digitala tekniken har inneburit att denna perfekta tråkighet drivits ytterligare ett steg. Och kanske är det därför som jag håller mig kvar vid det analoga, det lite ruffigare och råare uttrycket med "högkänsligare" filmer? Och vid småbildsformatet, som passar så bra att ge detta uttryck i bilderna? I den kontexten lägger sig också den här Jupiter 3+ till rätta ganska bra som jag upplever det.
Å litet avundsjuk blir jag såklart på ditt Jupiter 3+
Men säg det inte till någon!
Du får rapportera mera om dina äventyr med + optiken!
/Bengan