Reflektioner och upplevelser

Varför är människorna så små i mina bilder - eller konsten att vänja sig vid en ny kamera

Ja, det är ju egentligen två helt olika saker jag tar upp i rubriken. Varför människorna är så små vet jag, rent fototekniskt alltså. Det beror inte på vidvinkeln på kameran att de blir små, utan för att jag gör dem små, för att jag väljer att göra dem så.

Egentligen föddes tanken under dagens promenad till min närbutik (som råkar vara Sollentuna Centrum som ju är ett helt köpcentrum). Det är ingen nyhet för mig att jag gärna gör människorna små, men nu började jag fundera.

Frisörens hörn. Sollentuna Centrum (under ombyggnad). Klickbar bild.

Här var det mera hörnet, fönstret och de svaga speglingarna som jag ville fånga, och såg människorna mer som utfyllnad som skulle göra bilden mindre tom, för här ville jag inte ha den tom. Det vill säga, allt det tänkte jag inte när jag stod där, inte medvetet i alla fall, jag bara gjorde, intuitivt, det som kändes rätt. När jag tänker blir det ofta sämre...

Färgen tog jag bort efteråt för jag tyckte den störde.

En bit längre bort valde jag att ha färgen kvar.

Hissar och brödbutik.Klickbar.  Här är det ju lite linjer och så'nt jag ville ha med, men också på något vis känslan av modern, kal konstgjord miljö. Tror jag, så här efteråt. Egentligen skulle jag ju handla lite frukostmat till i morgon, det var mitt ärende, inte att fotografera. Men kameran "råkade" hänga med.

Lite små är människorna redan här. Ännu mindre blev människan på hemvägen. (Men klicka, så blir hon i alla fall dubbelt så stor.

Här fotar jag egentligen stenen och linjerna. Den lilla kvisten på asfalten är viktig. Och människan. Tillsammans ger de helheten. Varför då? Varför gör jag så? Vet inte, men jag vet att just så här ville jag ha det.

Och varför är människan liten. Är det så jag vill skildra den här miljön?

När jag själv kommit ända dit bort, inväntade jag en ny människa, och då blev det så här.

Blå människa och blå barrack, eller kanske bara någon som strävar hemåt.

Men jag lät henne också bli mindre så vi kan se hur hon strävar vidare, snedlastad.

Här började jag fundera på om bilden borde vara i svart-vitt, men kunde inte bestämma mig för vilken som berättar bäst.

Innan jag följde efter henne genom tunneln vände jag blicken åt höger. Två människor!

Klicka så syns de bättre. Här är de små i bilden, ändå var det de som gjorde att jag tog bilden. Men ändå är det nog det gröna och det blå och linjerna som fångade mig. Den gamla landskapsfotografen skiner igenom. Eller?

Väl ute på andra sidan mötte jag människor som var små av en annan anledning.

Det är nyttigt att ställa frågor. Även om man inte hittar svaren.

Och det här med att vänja sig vid en ny kamera? Det är ju det jag håller på med. Inte för att det är svårt, men jag måste ställa om blicken från 28 till 35 mm. Kameran i övrigt är ju så behaglig, så det behövs ingen tillvänjning. Den passar mig.

Olympus PEN Ep-1, 17 mm

Dela: