Australienresan fortsätter.

Jag tar upp tråden och fortsätter resan igen. Tappade sugen en aning på att blogga, men tog upp den och fortsätter.  Livet är så fullt av tappade sugar så det är väl onödigt att min ska ligga där och skräpa också. 

Vi ska nu till aboriginernas heliga område, Uluru–Kata Tjuta National Park. 

Upp i ottan för att ta ett väldigt tidigt morgonflyg till Ayers Rock. Jag hamnar vid nödutgången och får en närapå privat säkerhetsgenomgång.

Jag sitter tyvärr på fel sida för att kunna fotografera Uluru men på min sida har vi istället Kata Tjuta.  Mer om Kata Tjuta när vi har landat.

Flygplatsen vid Ayers Rock är inte stor, känns mer som en busshållplats i storlek. 

Lätt och smidig att få sina väskor och komma iväg mot nationalparken och det dröjer inte länge innan vi får en första titt på den mäktiga monoliten.

Lite annorlunda vägskyltar, missade tyvärr den som varnar för kameler.

Innan vi ska besöka Uluru så styr vi kosan mot Kata Tjuta eller The Olgas som den kallades förut. Nu har den fått tillbaka sitt ursprungliga namn.  Där på parkeringen träffar vi på några tofsduvor.

Hälsar på duvorna och går sedan upp till utsiktsplatsen.

Även där sitter det några tofsduvor.

De här satt så fint på rad.

- Titta vilken fin färg jag har på vingen.

Fast nu var det ju Kata Tjuta jag skulle titta på, Kata Tjuta  betyder de många huvudena och består av 36 kullar. Förr så kallades alltså de här bergen för The Olgas efter drottning Olga av Württenberg, men den 15 december 1993 antogs en dubbel namngivningspolitik som möjliggjorde officiella namn bestående av både det traditionella aboriginska namnet och det engelska namnet och därefter döpte Mount Olga om till Mount Olga / Kata Tjuṯa. Den 6 november 2002, efter en begäran från den regionala turistföreningen, reverserades ordningen för de dubbla namnen officiellt, till Kata Tjuṯa / Mount Olga .

Det finns många aboriginska legender associerade med denna plats och Uluru / Ayers Rock. Ett antal legender omger den stora ormkonungen Wanambi, som sägs leva på toppen av Kata Tjuṯa och bara kommer ner under torrsäsongen. Hans andetag sägs kunna omvandla en bris till en orkan för att straffa dem som gjorde onda handlingar.  Majoriteten av mytologin kring platsen avslöjas inte för utomstående, och i synnerhet inte för kvinnor. Om kvinnorna  skulle få vetskap om "mänens verksamhet", är de mottagliga för våldsamma attacker, till och med döden. Låter otäckt, så det är nog bäst att inte veta så mycket. 

En märklig plats är det dock, där växterna växer upp och ner.

Inte alla ser då ut att göra det, för de här blommar på rätt sida. 

Vi lämnar Kata Tjuta och far mot Uluru.

Men innan vi stiftar närmare bekantskap med själva klippan ska vi besöka informationscentret och fördjupa oss i historien om området.  Ett fint och informativt center där även omgivningen är intressant. 

Jag tar en liten promenad där och försökte få några skott på fåglarna som flög omkring, men fick nöja mig med bilder på några myror. 

Och en blomma.

Där borta har vi det heliga berget Uluru och dit styr vi kosan nu....

.....häng gärna med.

The City of Churches.

Nu är det dags att lämna den lilla fina och lugna staden Fremantle och flyga till vårt nästa mål på resan. Upp i ottan och ut till flygplatsen och iväg.

Vi kommer att tappa 1,5 timme i tid så trots att vi tar morgonflyget är vi inte framme förrän på eftermiddagen. Jag försöker se så mycket som möjligt av det vi flyger över och då vi närmar oss resmålet för dagen så ser det väldigt blått, flått och lockande ut.

Det känns som om vi ska landa mitt i villakvarteret.

Men vår pilot väljer flygplatsen och vi välkomnas till Adelaide.

Vi tar en liten titt på stan innan vi åker till vårt hotell.

Går en sväng ut på piren.

Eller varför inte ta en ridtur på hundarna.

Härliga moln i dag.

Ser ut som om man kan bada lugnt här med så många livräddare.

Vi kommer till Adelaide på en lördag och det har varit en julparad som ska vara som starten på julen och hela stan är nu julpyntad. 

Överste William Light är känd för att vara den som valde ut platsen för South Austrailas huvudstad och naturligtvis har han också fått en staty.

Efter att ha installerat oss på hotellet tar vi en liten promenad till parken. Orsaken till att staden kallas för The City of Churches såg jag inte så mycket av men kan vara en orsak till att det var ovanligt många brudpar på stan.

På väg till parken hör jag ett väldigt tjatter från ett träd och där sitter några färggranna papegojor. Rainbow Lorikeets.

I parken är det bröllopsfotografering.

Där traskar en Australisk Ibis omkring.

Lite längre bort går en  ankmamma med sina små och betar.

De små barnen som skulle vara med på fotograferingen är väldigt missnöjda och mormor försöker få dem på bättre humör genom att ömsom banna och ömsom avleda med andungarna och den konstiga fotografen som kryper omkring för att få andungar på bild.

I parkdammen simmar en svart svan.

Ser även några rörhönor.

Innan vi lämnar parken så träffar jag på några töser som svalkade av sig och villigt ställde upp på bild, så det är klart att de ska vara med här.

Stairs to sky

Vi har traskat runt uppe på Tianmen Mountain så gott som hela dagen och börjar nu ta oss nedåt.

Men först tar vi oss en titt på vägen som vi ska åka ner till stan.

För att undvika att gå i trappor nedåt så tar vi rulltrappan och den rulltrappan eller rulltrapporna är de längsta sammanhållna rulltrappesystemet som jag någonsin sett. Tyckte när vi klev på att det var en ganska lång trappa, men när vi åkt den så var det några få steg till nästa och nästa och nästa, trodde det aldrig skulle ta slut. Allt detta var insprängt i en tunnel i berget.

Sammanlagt är det 16 stycken uppsättningar av rulltrappor på 30 meter och tre på 20 meter. Alltså åker man 18 trappor nedför.

På en mellanstation kan man välja om man vill gå nedför Stairs to sky eller fortsätta med resten av rulltrapporna. Att gå nedför trappor har jag fått nog av så det blir rulltrappan för vår del. Det är visserligen bara 999 trappsteg, men stegen är så låga så det blir en trippande gång då man går i dem.

Den här trappan kallas för Stairs to sky eftersom den leder upp mot hålet i berget, det hål som kallas för Himmelens dörr. Fast då man står här ser man inte hålet. Däremot såg jag lite högre upp hur de håller på att stabilisera marken under hålet och ovanför trappan. Behövs en liten människa för att se hur stort det är.

Så har vi kommit ner och kan beskåda Himmelens dörr nerifrån. Lite frestande var det att testa och gå uppför de 999 trappstegen, bara för att ha gjort det, men jag kände att det räckte nog med gående för i dag.

Vi tar bussen ner till stan och den kör den vinglande serpentinvägen med 99 svängar.

Resan ner går i en rasande fart och folk i bussen skriker som om de satt i bergochdalbanan på Liseberg.

Det går verkligen fort, tror att chaufförerna försöker sätta någon form av rekord, känns nästan så, eller så tycker de att det är roligt när folk blir lite skrämda.

Så är vi äntligen nere och kan titta tillbaka på hålet i berget.

Vi ska äta lite innan vi beger oss till flyget, men först ska vi handla. Mitt nya favoritte är riste och det vill jag ha med mig lite av hem. Vår guide tyckte att det var på tok för dyrt i turistorten där vi bodde så hon lotsar oss till en lokalbutik istället. Där  kostade det bara hälften mot i turistkvarteren.

Träffade också på en kvinna som satt och broderade innersulor till skor. Ett helt otroligt vackert mönster på något som inte syns, om man inte tar av sig skorna.

Sedan är det dags att flyga tillbaka till Shanghai.

.

Föregående

En märklig flygplats

I dag ska vi ut på en liten flygtur, blir upphämtade vid hotellet och åker ut till flygplatsen. Eftersom det är ett litet plan vi ska åka med så tror vi att det även är en liten flygplats som vi är på väg till. Men det visar sig vara den stora internationella flygplatsen som vi kommer till.

Intet ont anande traskar vi in i byggnaden.

Tittar oss förvånat omkring då vi kommer in, var är allt folk. På stora internationella flygplatser brukar det vara ett vimmel av folk, köer till incheckningsdiskarna och ett larm och stök. Här är det tyst och tomt. Flera diskar är dessutom inplastade.                

En enda disk är öppen och bemannad, här blir vi invägda och incheckade. Vi vägs in med allt vi har med oss, väskor kameror och allt.     

Här är så tomt och öde, nästan lite kuslig och spöklik känsla när vi traskar iväg till säkerhetskontrollen.

Trots att vi bara är 12 stycken som ska med flygplanet så är säkerhetskontrollen lika noggrann som på alla andra flyg. Får senare höra att knarksmugglare kapade ett plan här för några år sedan och efter det så infördes rigorösa säkerhetskontroller. 

Vi går ut till gaten och där är det nästan lika öde, det är bara de tio övriga som ska med på vårt plan som är där och naturligtvis killen i kaféterian. Den är öppen för oss tolv.

Äntligen kan vi gå ut till vårt flygplan.

Efter vår flygtur, som jag återkommer till i nästa inlägg, så kollar jag in flygplatsen lite mer när vi kommer tillbaka och det är lika tomt och öde då.

Bagagebandet och bagagekärrorna finns på plats.

Färggranna vägar att ta sig mellan våningarna.

Vi frågar hur det kommer sig att den nya och fina flygplatsen står tom och när ska den öppna. Får till svar att det är det ingen som vet. Flygplatsen var klar för ett år sedan men sedan hände inget mer. Den används nu mest till flygfrakt av alla de frukter och grönsaker som odlas i området, men när den ska öppna är det ingen som har rnamnet aning om.

Den förfaller i alla fall inte, utan underhålls hela tiden.

Det var nästan som att vara med i en science fictionfilm på den flygplatsen. Lite spöklik känsla.

Roligt i kön.

För ovanlighetens skull så skulle jag ut och flyga 😉 och har man ögonen öppna så kan man få sig ett gott skratt även i kön till säkerhetskontrollen. Nu får man inte fotografera vid säkerhetskontrollen, så ni får nöja er med min berättelse med ord och använda fantasin.

I kön bredvid mig var det en ung man, runt 20-25 årsåldern, där säkerhetskontrollanten ville att han skulle ta av sig skorna. De verkade ha lite språkproblem men med engelska och gester försökte de förklara att han skulle ställa sina skor i en sådan låda som de har till att lägga prylarna på bandet. Personalen ställde lådan på en bänk och visade att han kunde sätta sig där bredvid och ta av skorna och sedan placera dessa i lådan.

Killen ser lite förbryllad ut, men efter lite funderingar kliver han upp och ställer sig i lådan uppe på bänken. Där står han och ser glad ut, han har ju förstått instruktionerna. Det ser lite lustigt ut med en ung man uppe på bänken, ståendes i nästan givakt. Säkerhetskillen får då syn på killen på bänken i lådan och har väldigt svårt att hålla sig för skratt. Försöker igen att förklara att det är bara skorna som ska i lådan och visar på platsen bredvid på bänken, där kan du sitta och ta av dig dem. Killen ser ut att förstå galloppen och hoppar glatt upp på bänken bredvid lådan, nu kan inte säkerhetskillen hålla sig för skratt längre, skrattande lyckas han förklara att det är bara skorna som ska i lådan. Killen tar av sig skorna och får upp lådan på bandet. Han gjorde nog säkerhetspersonalens dag och de resenärer som inte observerat den unge mannen stående i sin låda på bänken såg lite förundrade ut över att all personal var så glada och hade ytterst svårt att hålla sig för skratt. Det fnittrades hejdlöst, dessutom så fick de i personalen som inte sett vad som hänt, historien återberättad. Det var nog den gladaste passering genom Arlandas säkerhetskontroll som jag haft.

Efter den lite skojiga starten så kan det väl bara bli en bra resa.

Vi hittar våra platser.

Men är det bara vatten som serveras på den här resan.

Får ta och roa mig med en film då. Sådan tur att de hade två svenska filmer som jag inte sett innan. En man som heter Ove hade jag ju tänkt gå och se, men det hade inte blivit av.

Vi hade tur, vi fick mat. Börjar med en soppa.

Huvudrätten på kyckling var god. Skål!

Ska det vara lite mer vin?

Avslutar med lite ost och Jailhouse Rock.

Den där var inte min!

Efter en behaglig flygning landar vi i ett land där palmerna vajar i värmen.