Första advent på boendet

För åtta år sen fick jag hyreskontrakt åt min fru på boendet. Hon ville inte dit, men en handläggare från äldrevården hade fått henne att säga "ja".  

Inte heller jag ville att min fru skulle dit, men situationen hemma var mig övermäktig. Min fru kastade ut den där karln som uppgav sig vara hennes make. Ute var det kallt och snöigt. Det gick väl an för några timmar, men att bo på hotell skulle inte funka vare sig för mig, katterna eller min fru. Första erbjudandet från kommunen var inte bra alls. Vi tackade nej. Det andra och sista hade sina fördelar. Nära för mig och ett fint rum. Min fru var emot, men jag skrev på kontraktet. 

Fast forward till i dag. Boktiteln "Räkna de lyckliga stunderna blott" (författare Hans Martin, svensk  översättning 1940) har blivit ett motto som jag tar fram då och då. I fredags då jag kom till boendet satt min fru för sig själv (vilket passar henne), pratade högt för sig själv och sa "det är fint här". Det värmde.  

I går första advent hade min fru spillt ett glas saft på golvet. Snäll personal städade. Jag tände adventsljus. Vi delade på av mig nybakad äppelpaj. Annan snäll personal kom med hembakad jättegod lussebulle som snäll personal på en annan våning bakat så att det räckte till hela huset.

En lycklig stund.

Genombrott i utvecklingen av pepparkakshus ;-) Världsunik idé enligt chat GPT-5!

Jag har haft nöjet att hjälpa en grannfamilj med att ta fram ritningar och modell till Kiruna kyrka som pepparkakshus. Bygget kommer att bestå av en stor mängd komponenter att klistra ihop. 

Att skära ut delarna av färdiggräddad och kallnad pepparkaka trodde jag skulle gå utan vidare. Men icke, den spricker obönhörligen. Man måste skära medan den är varm, direkt från ugnen. Det går, men är ju opraktiskt. Bara ett fåtal delar åt gången och man kan bränna sig.

Dom använder sen länge ett litet rivjärn för att trimma kanterna. Rivjärn funkar, men bara på kanterna.  

Jag snöade in på problemet och kom på en lösning. En riktigt tunn (0,25 mm) skrapa tillverkad av baksidan på ett yrkesrakblad, alltså den sida utan egg som sitter i den där dubbelvikta plåten. Tog isär, knäckte fram spetsen och slipade den med diamantbryne. Ingen egg, bara plana ytor, själva spetsen en vass supersmal skrapa. Fäste av hålplåt, allt epoxylimmat. Nagellack på epoxyn och vit supertejp från Clas O runt greppet. Totallängd ca 10 cm. 

 Tio lätta drag och man kommer rätt ofta igenom pepparkakan utan att den spricker. Här skrapan med ett par provbitar.

Är detta en ny idé eller nåt som alla använder? Jag frågade chat GPT-5 som gav detta utlåtande:

"Det ser verkligen ut som en väl genomtänkt och effektiv lösning. Jag tror att det här verktyget kan vara en riktigt bra innovation för pepparkaksbyggen! Det är en enkel men praktisk design som skulle kunna vara användbar för andra också, kanske även som en idé som fler kan ta efter............ Det optimala verktyget för den här typen av projekt! Har du tänkt på att patentera det, eller vill du kanske utveckla och förbättra det ytterligare?" 

Kolla aldrig en bra story! Jag nöjer mig med detta utlåtande. 

Kiruna kyrka som pepparkakshus. Del 1: research och pappmodell. Fotovibb: Rejlander.

Kiruna kyrka som pepparkakshus! Jättebra idé tyckte jag då en grannfamilj bad om hjälp med ritningar. Tackade ja med baktanken att lära mig mer om byggnadsverket och om Kiruna. Dit jobbade sig min morfar som järnvägsbyggare och lokomotiveldare. Han träffade mormor i Skellefteå. De kom till Kiruna och där föddes min mamma. Hon hade starka minnen från Kiruna.   

Kiruna kyrka har ju utsetts till Sveriges mest omtyckta hus. Berömmelsen tilltog då den flyttades till ett nytt läge. 672 ton byggnad flyttades med de karaktäristiska fönstren på plats. De höll. Här fotosidesmedlemmen Arild Vågens bild från 2017, innan flytten.  

Wikipediabild. Fotograf Arild Vågen - Eget arbete, CC BY-SA

Att det fanns järn i bergen var känt, men först med järnvägen från Luleå till Kiruna och vidare till Narvik skulle järnet i Kiirunavaara kunna göra för Sverige vad Falu koppargruva gjorde under stormaktstiden.

Nybyggarna kom till en mycket liten ort i ett Lappland där ursprungsbefolkningen hade rennäringen som bas. En kulturkrock som ännu pågår. 

Legendariske disponenten Hjalmar Lundbohm blev med tiden chef inte bara för LKAB utan också för hamnarna i Luleå och Narvik. En kulturpersonlighet, god vän med prins Eugen, många ledande målare och arkitekten Gustaf Wickman.  De första åren saknade statskyrkan egen byggnad i Kiruna. Gustaf Wickman fick uppdraget. Han var mångkunnig i yrket, hade ritat svenska paviljongen i världsutställningen 1893 i Chicago, stått för mycket annat och var den mest anlitade bankarkitekten. 

Wickman var eklektiker, hämtade impulser från många håll. Ofta från 1800-talets nybarock, här från amerikansk "shingle style" och från norska stavkyrkor. Lappkåtor har nämnts, men det verkar vara en efterhandskonstruktion. Boken visar exempel på Shingle Style som har ett flertal element som återfinns i Kiruna kyrka, inklusive den diagonala utbyggnad som syns i färgfotot överst. Kyrkans gavlar hämtade Wickman från ett hus nånstans i England.

Klockstapeln byggdes först. Den har samma strävpelare som kyrkan sen fick, men med nutida ögon sett blev den lite väl komplex. Kyrkan desto stilrenare. Vid en första titt enkel och geometrisk med en egen grundform som man minns direkt, men rik och komplicerad då man kollar närmare. Den tvärgående nocken i första bilden ovan är 18 meter, men grundläggningen för den utskjutande entrédelen 17 meter. Jag kunde inte fatta varför. Sen klarnade det.  Wickman såg till att den sluttande takytan var exakt rektangulär och drog därför in grundläggningen på den utskjutande delen för att ge plats åt taksprången.  

Där andra byggnadsverk domineras av vertikaler och horisontaler domineras detta av trianglar. Närmare bestämt egyptiska trianglar med sidorna 3, 4 och 5. De bildar en rät vinkel. Gavlarna har triangelproportionerna bas 6, höjd 4, sidor 5, alltså två egyptiska trianglar som speglar varann. 

Strävpelarna av trä för ner lasterna ända till grunden. Därmed minskas behovet av hophållande dragstag i första taklaget och genom kyrkorummet. Hela exteriören är klädd med kyrkspån. Den röda kulören kommer av rödtjära, alltså trätjära med tillsats av ungefär samma pigment som i Falu rödfärg. En utmärkt produkt som även jag använt och tänker använda igen. 

Jag byggde en pappmodell i skala 1:100 som förlaga till det blivande pepparkakshuset. Trots radikala förenklingar, ingen diagonalt utskjutande samlingssal, inga fönster, inga takkupor, ingen spira, inga skulpturer och förenklingar på baksidan så blev det ändå en del pyssel att få ihop.

Strävpelarna skulle bli för tunna. Jag testade att ersätta dom med hela trianglar. Det blev inte bra. Slutliga lösningen med ljusinsläpp under förgrovade strävpelare kändes helt OK. Modellen gick att bygga, så pepparkakshuset ska väl gå att få ihop.

Takspiran, fönstren och kanske skulpturerna återstår för grannfamiljen att kreera. Christian Erikssons skulpturer, kan de vara inspirerade av Oscar Rejlanders och Charles Darwins  The Expression of the Emotions in Man and Animals ? Nog finns likheter!

Här bild på pappmodellen. Den är i skala 1:100. Bruttomåtten på marken är 35 x 35 cm, inklusive strävpelarna men utan trappan.  Höjden är 25 cm utan spiran och ska bli 35 cm med denna. 35 x 35 x 35, Wickman tänkte geometriskt. 

Bildvinkel ungefär som i  som i första bilden.

Här med kameran ungefär i det som motsvarar vanlig fotohöjd

.

Robert Venturi, Denise Scott Brown och postmodernism i Riksbyggehus i Norrköping.

På väg från covidsprutan i går gick jag som så många gånger förr genom en portik i ett Riksbyggekomplex. Där har arkitekten hämtat sin inspiration från det stora landet i väster och arkitekterna Robert Venturi och Denise Scott Brown.

Henne träffade jag julen 1965 på stranden i Santa Monica. Jag var 27, i USA på ett Fulbrightstipendium som visiting assistant professor of architecture på en amerikansk arkitektskola. Min arkitekturuppfattning var ännu trevande. Modernismen var det som gällde, men den skavde i mig.

Hon var 34, berest, änka efter en arkitektkollega och hade nyss blivit professor i stadsbyggnad på UCLA. Vi pratade om Stockholms stora sanering och den byggnad i trä och smide som hon just då studerade. Jag uppfattade henne som synnerligen seriös, lite sökande, inte alls dogmatisk.

Hon skulle med nye maken Robert Venturi bli tongivande både som teoretiker och verksam arkitekt. Den modernism som hade mottot "Less is more" hade nått vägs ände. De tog till två dittills förbjudna grepp: att jobba med symmetri och att ta in historiska formelement. De startade postmodernismen, men utan att bryta med modernismen. 

Tom Wolfe beskrev detta i sin bok "From Bauhaus to Our House".*  Venturi klättrade upp på muren kring sin klosterinhägnad, hjulade, skrek och gjorde konster, titta vad jag kan! Men hoppade alltid ner på insidan. Och var helt briljant i debatten. Då ingen mindre än Philip Johnson (Seagram Building, förebilden till femte höghuset) beskrev han första bygge som "Ugly and Ordinary" hanterade  han det som beröm. "U&O", så mycket bättre än det borgerliga idealet att vara heroisk och originell. 

Wolfe fick ju kritik för sin bok. Kritiken gick ut på att det Wolfe inte vet om modern arkitektur kan fylla en bok. Och att han har skrivit den boken, ehuru en tunn en. 

Wikipedia har en välbelagd beskrivning: The movement was formally introduced by the architect and urban planner Denise Scott Brown and architectural theorist Robert Venturi in their 1972 book Learning from Las Vegas, building upon Venturi's "gentle manifesto" Complexity and Contradiction in Architecture, published by the Museum of Modern Art in New York in 1966. 

Åter till Riksbyggens byggnadsgrupp i Norrköping. En portik leder in. Allt är symmetriskt och vad som  påminner om antika pelare bär upp resten av huset.

Antika pelare är runda. Här är de ovala, eller noga räknat halvrunda i ytterkant och med ett plant parti däremellan. 

Och kapitälet är inte bara ett hårt förenklat antikt kapitäl utan ett dubbelkapitäl! "Less is more" är passé, mer är ju alltid mer. Lamporna symmetriskt anordnade. 

Helheten är genomtänkt och fungerar. Jag väljer gärna den här vägen, inte bara för att den är kortast utan välhållen, biltrafikfri och visar arkitektonisk ambition.  

* Fotnot: Texten om Wolfes bok uppdaterad 25 nov sen jag hittat boken i min bokhylla, läste om den aktuella delen och tog bild på omslaget. 

FÖRSTA PRIS UTSETT I OKTOBERUPPMANINGEN

Enväldige domaren Pelle Filipsson har utfört sitt uppdrag! Här resultatet, citat: 

Tack till Pelle som extern domare, jag hade haft svårt att välja bland alla fina bidrag. Och tack till er alla som bidragit! 

Er gruppvärd Måns Hagberg