Ur en utlandssvensk frilansfotografs synvinkel

Kamera, identitet, disciplin och innerlighet

Egentligen är det märkligt att kameror har blivit sådana identitetsmarkörer. Jag satt just och bläddrade i en bok av Ralph Gibson, en fotograf som jag tycker mycket om. Knappt en sida in i förordet kommer han in på hur viktig Leican var för honom, och det där stör mig lite. Jag förmodar att det finns någon sorts sponsring i botten, för nyligen såg jag hans bilder på Leicas butik och galleri i Boston. I mitt förflutna omgavs jag av många Contax T3, som Anders Petersen. De slet ofta ut filmframmatningen, vilket en gubbe i Istanbul kunde fixa. På senare tid har Fujifilm slagit an liknande men mer tillgängliga strängar. Jag kan verkligen inte säga att jag är immun mot det där eller att alla mina val varit rationella. Att byta från Olympus till Nikon vid sekelskiftet var förstås för att bildjournalistdrömmarna spökade – särskilt F3:an, som var dålig på det jag behövde och en överdrift i det jag inte behövde, och som dessutom inte höll mer än ett tiotal rullar innan det började slira i kugghjulen. Leica med den långa närgränsen har aldrig lockat (som tur är för plånboken).

Jag tror att saken bottnar i ett nästan ohälsosamt antal valmöjligheter. Grundbehovet, att ha en kamera som gör att man kan uttrycka sig i bild är fullständigt inom räckhåll, och det är då lätt att bli uppslukad av hur man gör och vad det signalerar. Om det ska jobbas på film eller digitalt, i stort eller litet format, istället för att hitta en process som man blir maximalt effektiv med – vad nu det betyder för en själv. Jag har genom åren hållit på och småduttat med olika tekniker. Ända sedan jag hittade ner i skolans mörkrum för 25 år sedan har jag testat mig fram med olika filmer och framkallare, och senare hängt kvar lite i att plåta på film parallellt med det digitala och idag på lite olika digitala format. Det skapar massor av problem, vilket har blivit tydligt då jag åkt på reportageresor med parallella system och en tanke att bilderna på film ska gå till en tidning, de digitala till en annan. De planerna går alltid åt fanders, och så står man där och väljer bilder som inte är helt optimala bara för att man gett sig fan på att det ska gå till på ett visst sätt. Det finns en strävan att vara tvärtom inom mig, och jag är väldigt tillfreds med att ha "hittat hem" med ett par kameror som har väldigt lite kredd. Vilket paradoxalt förstås är någon sorts identitetsgrej också – man kommer aldrig ifrån det, tydligen. Vart jag vill komma med det här är att det är lätt att fantisera om med vilken metod saker ska göras, men låter man prylarna begränsa vad man får gjort, så är man bara ute efter en ursäkt att slippa jobba. Det går alltid att göra något med det man har.

Mitt senaste personporträtt hade jag en stor hyrbil till, och jag började fylla på med grejer bara för att jag kunde och för säkerhets skull. Min fru suckade lite och sa att det är bäst att vi aldrig skaffar en större bil än den Beetle vi har. Sedan blev allt ändå taget med en 50/1,4 och 105/2,5 och lite blixt. Jag pratade nyligen med en kollega och chef apropå det där, att man på uppdrag alltid säkrar upp med alldeles för mycket prylar, medan det personliga, mer innerliga plåtandet, bygger på minimal utrustning och maximal närvaro. I ett reportage eller personporträtt strävar man ju efter samma innerlighet som i det personliga arbetet, så man borde därför jobba på samma sätt. Hon föreslog: ska du inte göra nästa uppdrag med bara telefonen? Utmaningen känns lockande, men där går kanske gränsen. 

iPhone 7 i solskenet.

De flesta fotografer jag ser upp till är extremt konsekventa och sparsamma med prylarna. Sällan långa teleobjektiv eller överdrivna vidvinklar. Bara en kort väg till bilden och att visa den. Nyss läste jag "Along some rivers", intervjuer och samtal med Robert Adams. Frågan om utrustning kom fram, i samband med ett projekt. Han hade använt 28 mm, enbart. Det var värt att missa några bilder på fåglar i träden för koncentrationens skull, menade han, och jag förstår precis vad han menar. De mest minnesvärda fotoresor jag gjort har varit med antingen en liten kompaktkamera, eller en systemkamera med ett eller två objektiv. Att släpa med sig en sprängfylld ryggsäck med grejer är ibland nödvändigt (eller är det verkligen det?), men ger väldigt sällan den fullständiga närvaron. Jag tror på att hitta en metod och hålla sig till den så mycket som möjligt, men det måste bottna i en själv, inte i att vilja efterlikna någon annan. En av få fotografer jag känner till som klarar av att vara lysande med ett väldigt brett register från digital Fuji till våtplåt är Jan Grarup. Josef Koudelka har växlat mycket genom åren, men oftast med en teknik i taget. Omvänt måste man passa sig för att identifiera sig alltför mycket med och låsa fast sig vid sin teknik när den väl blivit ett signum.

Men eftersom jag är lite för nyfiken för att riktigt hålla den där disciplinen som jag tror på, gick jag och köpte mig en Rokinon 12mm till Sonyn – den var ju billig. Den är kul, men jag måste vara sparsam med den för jag misstänker att man får sådana bilder som är kul i stunden, men som känns hopplöst effektsökande om några år.

Och idag laddade jag visst min Pentax K1000 med TriX. 

Inlagt 2021-01-03 01:48 | Läst 779 ggr. | Permalink
Hej,
Jag håller med dig. Konsten är att vara enkel, men ha utrustningen anpassad till uppdraget. Det låter bra, men det krävs erfarenhet för att lösa det.
Det är också en fråga om personlighet i sin fotografi.
Sedan är det roligt att leka med gamla eller nya grejer när man inte längre jobbar.
Ha det väl
Bob
Svar från MattiasL 2021-01-03 14:06
Tack för kommentar Bob. Det stämmer, det här att skala ner kräver sin disciplin. Det är så ofantligt lockande att testa nya saker – även när man fortfarande jobbar. Själv lockas jag av att sätta ihop gamla och nya prylar för att se vad man kan åstadkomma, och har svårt att motstå en riktigt bra deal. Ibland kan jag känna mig väldigt listig när jag får en bild tagen med något riktigt gammalt och billigt publicerad. Fick nyligen tag i en Rokkor 135:a för 18 dollar, och det gör mig glad att se att det funkar fint på Sonyn.
Trevlig krönika över fotografins små besvärligheter.
Bland de företeelser du räknar upp finns det ytterligare en prylmarkör – den som jag själv är mest påverkad av. Det handlar om kamerans form och fysiska framtoning, alltså om hur verktyget passar och ligger i handen - den subjektiva känslan som handlar om hur jag gillar den här kameran.
Inte att förvåna så är jag svag för lite äldre analoga kameror. Det är enligt min mening kameror med betydligt mera stil och profil.
Det här är nog inte så tokigt. Om man gillar sitt verktyg högt och rent och det ligger perfekt i handen – ja då blir det bra fotograferat.
Svar från MattiasL 2021-01-03 14:13
Tack Peter. Det har du helt rätt i. Man ska bli kompis med sin kamera. Igår var jag ute en sväng med en Pentax K1000 jag fått till skänks, och bara hur den låter är väldigt trevligt. Även på jobb har det på senare tid blivit mycket manuella objektiv. De är knappast bättre än nya i faktisk mening, men att ratta in skärpan på den gamla Nikkor 105:an är så trevligt, och jag lovar att den är magisk när det sitter. Någonstans får man ändå erkänna att man är en hopplös kugghjulsromantiker.
syntax 2021-01-03 14:41
sedan jag lämnade yrkesfotografin och blev glad och förnöjd amatör, har jag tillfullo insett att min hobby är till för att jag skall ha roligt - ingenting annat... :-)
W. Eugene Smith hade ett antal kameror igång hela tiden,
jag har sett det i en bok jag har, och det verkade ju gå bra! ;)
Men håller med dig personligen vad gäller ett ohälsosamt antal valmöjligheter! :)
/B
Svar från MattiasL 2021-01-03 15:51
Just det, hade hans namn på tungan också :-) Han ger hopp när man inte lyckas bli den där hårdföra "en kamera, ett objektiv"-människan. Gillar också att han använde okreddiga kameror som Minolta och Miranda. Tror det handlade om vem han för tillfället fick eller lånade kameror av. Äsch, man kanske inte ska vara så hård mot sig själv egentligen. Men jag blir lite trött när jag öppnar kameraskåpet med allt gammalt skrot som står där. Det gäller kanske att hålla den där disciplinen när man packar för ett jobb helt enkelt.