Sköna maj

Det är bråttom nu, att hinna klämma in de där dagarna när man kan njuta av våren. Och för att njuta vill man ju ha bra väder.
Jag kollar prognoserna, de flesta verkar överens: Det ska bli aprilväder! Okej, då får jag väl vara aprilmänniska. Så jag ger mig iväg för att njuta.

Och jag verkar ha dragit en vinstlott. Hittade en plats mellan höga berg som ger lä, och solen tvingar sig fram genom molndiset.
Jag blir varse att det är fler än jag som har bråttom. Fåglar och grodor är i full färd med att hitta en partner, det låter!

Men sådan låt hör till när jag ska njuta!

Mer mobilitet

Eppur si muove, lär Galileo ha sagt om jorden när det var debatt om vilket som snurrade runt vad. Nu vet vi att han hade rätt.

Jag har också rört mig, till Strömsholms slott till att börja med. Slottet finns på många andra bilder, så det plåtade jag inte. Det var vattnet som intresserade mig, för jag läste nyligen att Aspen (fisken alltså) leker just nu och att kolbäcksåns utlopp är ett populärt ställe för asparna.

Tyvärr kunde jag inte se några fiskar. Men det gjorde inget, det var en härlig dag och när solen gått ned kändes det som att vara på safari.

Det finns även en "skog." Det tycker jag är en hyfsad överdrift, men med nyfödd vårgrönska och glad fågelsång är det fint bland träden.

Inga fiskar alltså, men jag blev nyfiken på ån. Det verkar ju vara ganska mycket vatten som flyter där. Var kommer det ifrån? Och jag kunde se att vattenståndet varierat väldigt mycket, inte kan väl vårfloden ha stigit så högt som jag kunde se i strandkanterna?

Wikipedia berättar att det är Mälarens näst största tillflöde och att den är nästan tjugo mil lång. Åns vatten används även till Strömsholms kanal, det kanske är förklaringen till vattnets nivåskillnader. Jag var tvungen att undersöka, så jag åkte uppströms.

Och hamnade i Hallstahammar. Där finns ett naturreservat nästan mitt i stan: Sörkvarnsforsen. Det är ju nästan för bra för att vara sant, riktigt härligt ställe!

I Hallstahammar hittade jag förklaringen till åns nivåskillnader. Som namnet på reservatet antyder så har det funnits både kvarnar och smideshammare här vid forsen, fallhöjden är arton meter och vid den norra delen har man byggt ut för vattenkraft. Jag vet inte om det produceras någon el där men dammluckor finns det.

Som en kontrast till alla naturbilder hittade jag en smått brutalistisk byggnad, lite charmig tycker jag faktiskt.

Alla bilder tagna med iPhone.

Stillheten

"Det är lugnt" brukar man ju ibland svara på en fråga. Kanske en fråga om hur man mår, eller om hur det gick när man snubblade. Och det är väl ett svar så bra som något.

Men hur lugnt har man det egentligen? Inte så värst, kom jag underfund med i helgen. För nu har jag upplevt riktigt lugn! Jag spenderade helgen vid Öjesjöbrännan, en ekopark som inrättats efter den stora skogsbranden 2014. Där har man reserverat cirka 1500 hektar mark med syftet att studera hur naturen förändras efter en storbrand. Med tiden räknar man med att en enorm lövskog kommer att bildas, den blir i så fall Sveriges största sammanhängande lövskog.

Vägen dit är enormt dålig, knappt framkomlig med bil. Men väl på plats får man lön för mödan, det enda jag hörde var fåglar.

Motljus med en iPhone är inte optimalt, men det funkar, och framåt natten skulle telefonen få nya prövningar.

De senaste åren har jag läst några distanskurser i astronomi vid Göteborgs universitet och den här terminen handlar det om månen, en alldeles ny kurs. Vi har fått i uppgift att studera natthimlen några nätter fram till fullmånen och på valfritt sätt illustrera några saker. Det här var verkligen en perfekt plats för sådana studier.

Även här tycker jag att telefonen gjorde bra ifrån sig.

När jag åkte hemåt hade jag fått ny kunskap, eller kanske en påminnelse, om vad lugn verkligen innebär. Det är faktiskt beroendeframkallande och nu längtar jag till nästa gång jag får uppleva det igen.

Några som inte tog det lugnt var myrorna, som verkar ha dragit en del nytta av branden just här.

Alla bilder tagna med min iPhone och uppladdade utan redigering.

Dan före dan före dan...

Jag hittade en bild från 22/12 som gömt sig, minns inte att jag tog någon bild den dagen där ute vid Ängsö. Men det gjorde jag tydligen.

Det var kallt och blåsigt den dagen, det minns jag. Men jag minns inte varför jag tog bilden...

Kanske det var en minnesbild, och så blev det ju har jag nu upptäckt. Skulle jag minnas något speciellt? -vet inte. Så någon speciellt bra minnesbild blev det inte. Jag var där och då, det får räcka så.

Idag kan jag se på den och upptäcka sprickorna i isen, det såg jag garanterat inte då. Men om jag får kommentera min egen bild så tycker jag att sprickorna ser elektriska ut och jag inbillar mig att stolpen har en koppling till jordens magnetfält och att det sprakar om den när energin alstras.

Bilden tagen med en iPhone och direkt uppladdad hit.

Nu börjar det arta sig!

Äntligen börjar mörkret ge vika. Och till min stora lycka har snön varit vänlig nog att falla på andra platser än hemma hos mig.

Jag sitter just nu med en kopp kaffe och njuter av både kaffet och solen, som värmer riktigt skönt här vid Hjälstaviken. Fåglarna har börjat träna sina stämmor inför våren, ganska försiktigt ännu men de bidrar till stämningen.

Att gå i skogen under den lövfria perioden är speciellt. Man ser saker på mycket längre avstånd, då blir det ofta så att man tar avvägar för att få en bild. En kilometer fågelvägen blir lätt många fler när man tar fotografvägen.

Trots det milda vädret ligger isen kvar, men det spelar i den när man går förbi.

Framme vid gömslet är det ganska öde, men vackert.

Alla bilder tagna med mobilkameran.