Elva fotoböcker de senaste elva åren. I år aktuell med "Bevingat – Magiska möten i fågelmarker" (Bonnier) som är utsedd till Årets Pandabok av WWF samt med "I starens tid" tillsammans med Tomas Bannerhed, som står för texterna.

Hanar som ska imponera

Den här hanen var brushanespelets verkliga suverän.

I min nya bok Bevingat. Magiska möten i fågelmarker finns ett avsnitt om lekfåglar. Jag har tidigare haft med tjädrar, orrar, dubbelbeckasiner i böckerna men i den här bokens lekkapitel handlar det om en spansk flamencodansör och så dennes storebror, men också om brushanar.

Med flamencodansören som nämns i kapitlets rubrik avser jag småtrappen, vars bestånd i Spanien minskat med 80–90 procent på bara tjugofem år. I första hand är minskningen en följd av att markerna försvinner. Just småtrappen och stortrappen håller till i vad som på engelska beskrivs väl i ordet "wasteland". Alltså mark som av människan tidigare betraktats som oviktig, men som nu på senare år har börjat exploateras. Konstbevattning, motorvägar, vindkraftverk, stängsel för boskap bidrar till att de orörda marker som trapperna behöver minskar – särskilt stortrappen behöver stora markområden i fred. Samtidigt som dessa marker alltså varit väsentliga ur fågelsynpunkt har de inte ansetts värda att beskydda av andra naturvårdsskäl, det har väl inte heller funnits anledning att skydda markerna, eftersom man betraktat markerna som ointressant ödemark. Men när nu inget skydd funnits har det varit lätt att börja exploatera dem. 

Lekfågelshanar skiljer sig från 90 % av fågelarternas hanar. Men de liknar majoriteten av hanarna inom däggsjursvärlden. Det finns ungefär femtusen däggdjur, och inom nio av tio däggdjursarter har hanen bara en uppgift när det handlar om reproduktionen. Han ska föra vidare sina spermier. När det uppdraget väl är utfört gör han inte ett skapandes grand, i vart fall inte när det gäller att ta hand om avkomman. Inom fågelvärlden är det tvärtom. Inom nio av tio arter lever man i tvåsamhet, och både hane och hona bidrar till uppfödningen av ungen eller ungarna. 

Bland fåglar är det hanen som ska imponera på honorna. Det är hanen som ska få honorna att vilja välja just honom. Inom de arter som där hane och hona hjälps åt är det tre saker som är avgörande för hanens förmåga att attrahera en hona. Hanen ska naturligtvis vara vacker, ha en fjäderdräkt som skvallrar om god hälsa och goda gener, men han ska också få honan att förstå att han är en god jägare. Det är därför man om vårarna kan se hanar mata en påtänkt hona redan innan häckningstiden. Vad hanen vill säga med detta är ungefär: "Titta på mig! Jag är en duktig jägare, jag kan skaffa mat och försörja en hel familj. Gift dig med mig så ska jag se till att vi får friska ungar med massor av mat." Förutom att vara vacker och en god jägare får hanen dessutom gärna ha en bra boplats (lyxvåning) att erbjuda honan, kanske en bra holk i ett rikt område, det vill säga rikt på föda. 

Brushanar mäter varandra under leken.

Ser man en riktigt vacker fågel kan man därför ge sig den på att det är en hane, även när hanen är fantastiskt utsmyckad kan honan inom samma art utseendemässigt te sig högst oansenlig. (Inom de arter där hane och hona inte utseendemässigt skiljer sig åt får hanen imponera med något annat, som sin dans vid leken eller med skönsång.) 

Lekfågelshanarna skiljer sig som sagt från hanarna inom nittio procent av  världens tiotusen fågelarter. Eftersom de ändå inte ska bidra till "uppfostran" och uppfödning av ungarna behöver de inte bry sig om att visa att de är duktiga jägare (honan kommer ändå inte att ha någon nytta av hanen senare), inte heller behöver de skryta med någon toppvåning. De ska ju bara föra sina spermier vidare. Och för att få göra det handlar det om att vara attraktiv. Honorna vill ju ha vackra och friska barn.

Småtrappen imponerar på honorna med sin "dans" och med sina hopp, stortrappen fäller upp fjädrarna baktill när den ska imponera. 

Brushanehanarna är emellertid litet extra speciella; de är nämligen inte bara vackra när de visar upp sig i festdräkten, utan de skiljer sig dessutom åt sinsemellan med sina helt olikartade fjäderskrudar. Ingen hane är den andra riktig lik, deras ornament eller fysiska attribut skiljer sig åt från en individ till en annan. Därför kan man på en spelplats med fyrtio-femtio hanar känna igen de olika individerna från den ena dagen till den andra.

Ska man locka till sig honorna gäller det att utmärka sig bland hanarna som alla ser olika ut.

Forskare, bland annat vid Uppsala universitet, har kommit fram till mycket intressanta resultat angående hanarna och deras sociala position under leken. Något som inte minst Staffan Ulfstrand, professor emeritus i zooekologi vid nämnda universitet, har skrivit om. Forskarna skiljer i huvudsak på tre sorters hanar, den ena kan dessutom delas in i två undergrupper. 

För det första har vi de brushanar som forskarna kallar suveräner. De är hanarna som befinner sig mitt på spelplatsen, de är de hanar som dominerar och som honorna framför allt kommer att välja. En suverän kan lägga beslag på en yta på upp till en kvadratmeter på den centrala spelarenan, och den  ytan försvarar han idogt under en månads tid. Suveränen som håller en sådan lekyta kallar forskarna för en revirhävdare, sedan finns det reviraspiranter bland suveränerna. Det är hanar som kanske är yngre, mer oerfarna och som vill lägga beslag på en sådan yta, men som kanske inte lyckas det här året men kommer att göra det senare år. En sådan reviraspirant kanske får chansen att lägga beslag på en central yta när revirhävdaren någon gång måste göra en paus i parningsspelet för att äta upp sig under ett par dagar. Eftersom leken kan pågå en månad och det går åt mycket energi under spelet måste det till en paus även för den starkaste revirhävdaren.

Litet utanför spelplatsens suveräna arena finns sedan satellithanarna. De har oftast en litet ljusare fjäderdräkt; de får inte riktigt komma in till centralarenan och de får inte heller komma till vad gäller honorna. Utom ibland, vilket förklarar varför de ställer upp på spelet.

En tredje kategori hanar liknar utseendemässigt honorna, de utgör högst någon procent och får väl aldrig en chans att "komma till".

Mer om det ska jag kanske inte avslöja här. Det brukar jag berätta om på mina föreläsningar och i boken. Man kan också läsa Staffan Ulfstrand själv.

Brushanarnas spelplatser har minskat i Skandinavien, en trist utveckling, inte minst eftersom leken är så fascinerande. Sett till världsbeståndet är de emellertid inte hotade. På ryska tundran kan det mycket väl finnas uppemot en miljon brushanar.

De ljusare färgade satelliterna kan möjligen tidigt på morgonen med sina hopp och sin ljusa fjäderdräkt locka honor till spelplatsen när det fortfarande är litet dunkelt. Men när honorna väl anländer väljer de i första hand suveränerna att para sig med.

NÄSTA VECKA FÖRELÄSER JAG BLAND ANNAT HÄR:

2 november kl. 19 – Hörby Bibliotek

3 november kl. 18.30 Skutskär Älvkarleby Bibliotek

4 november kl. 12 Bjäre Bokhandel, Båstad vernissage och lunch

5 november kl. 18 Uppsala: Studentbokhandeln (kortare)

6 november kl. 10 Forsa Folkhögskola

7 november kl. 14.30 Eslövs Fotofestival

8 november kl. 14.45 Stockholm Fotomässan

Inlagt 2015-10-29 00:16 | Läst 4521 ggr. | Permalink
Ett mycket intressant inlägg och erhört vackra bilder. Forskare in British Columbia (D. Lank) har visat att de tre olika typerna av brushane hannar är genetiskt olika och att det är gener som styr deras olika beteenden snarare än inlärning. Detta kanske du har mer om i din bok? När jag läste om Lanks arbete med brushanar snubblade jag över en kort artikel om brun kärrhök och att så många som en tredjedel av hannarna har en fjäderdräkt som ser ut som honor. Forskarna ansåg att genom att se ut som honor och även bete sej honlikt minskade risken att de skulle attackeras av andra hannar och därmed få en ökad möjlighet att närma sej en hona. Då gäller det förstås att hon inte bryr sej så mycket om hur han ser ut.
Hälsningar Lena
Svar från brutusostling   2015-10-29 11:42
Nej, ny forskning. Tack för tipset! Ska kolla. Nästa bok kanske det kommer med. :)
En intressant art som jag alltid träffade på i mina österbottniska vårmarker under uppväxttiden. Åtminstone ett år häckade brusahane (-hona ...) på strandängarna vid Kimo åmynning i hemkommunen Oravais. Under senare decennier har den blivit allt svårare att hitta ... Speciellt i SW Finland (Åbotrakten) där jag nu bor.

Tack annars för bra bildvisning på Fotomässan i Sthlm.

-hawk