Tvättekärringarna i Exhult
Fiktiv bild.
För 60 år sedan hände det märkliga saker i skogen runt Exhult, Markaryd. Vid flera tillfällen fann ortens befolkning köksattiralj och tvättade damkläder i skogen. Men man kunde trots skallgång och polisspaning med hund samt upprop i tidningar och kungörelse som upplästes i landsfiskalsdistriktet kyrkor inte lösa problemet. Att det blev mera känt och polisanmält hänger samman med att Rubin Johansson, Exhult, den 6 maj kom cyklande på vägen som går mellan Timsfors och Axhult. Då hann kommit några hundra meter som om Exhult hörde hann ett susande ljud inifrån skogen. Han ville utforska varifrån ljudet kom, varför han lämnade sin cykel och smög sig in i skogen. Han upptäckte då ett brinnande fotogenkök under en gran. Han låg stilla och lyssnade för att om möjligt upptäcka ägaren till fotogenköket. När hann låg där och lyssnade hörde hann samtal ute på byvägen. Det var hemmansägarna Axel Svensson och Oskar Jonsson, båda från Exhult. Tillsammans tog sig de tre exhultsborna fram till fotogenköket som brann med kraftig låga. På detsamma fanns vitemaljerad så kallad gräddspann (som användes vid mejerier) rymmande 2 liter. Spannen som till hälften var fylld med förorenat vatten där man tillsatt soda. I kärlet kokade ett damlinne. Intill fotogenköket, men väl gömt under en gran låg ytterligare en gräddspann. Även denna hade används till tvätt då den var kraftigt nedsotad. Dessutom fann man en sten som vägde omkring 10 kg och som var inlagd i en snara av grovt snöre, samt en lina som var uppspänd mellan en enbuske och en björk. Linan var försedd med tre stycken kluvna träklykor, troligtvis avsedda att användas som tvättklämmor.
Flera deltog i spaningarna
Redan samma dag som Rubin Johansson gjorde ovanstående fynd var tjugotalet bybor på plats och spanade efter ägarna till tvätt attiraljerna. Ingen större lycka att få klarhet hade t.f. landsfiskal Gösta Lang som tillsammans med fjärdingsman Adolf Lundin sam fjärdingsmannen i Traryds socken, ortsbefolkningen och hund noga undersökte skogspartiet. Vid förhör med exhultsborna kom det fram att man sedan 8-10 år tillbaka vid skilda tillfällen observerat platser i skogen där man gjort upp eld. Dessa platser hade i regel varit ensligt belägna och väl dolda. Fru Greta Jonsson-Johansson har i ett brev till brorsdottern Inga berättat om ”Tvättkärringarna”. Men hon såväl som landsfiskal Lang och byborna kan inte lämna någon vettig förklaring till vad som hänt i Exhult och som blev känt långt utanför församlingen i samband med Rubin Johanssons polisanmälan. Men vi låter Greta-Jonsson Johansson själv berätta om vad hon har upplevt.
Pojkar såg nakna människor
”Jag minns när jag gick i småskolan i Hildas stuga och där var barn från Axhult (minns Du möjligen några som hette John och Robert Olsson, ja, dom var kanske fler). I alla fall påstod dom ibland att dom såg folk som gick nakna i skogen mitt mellan Axhult och Exhult, just där vår skog gick nästan ut till vägen. Där fanns också en bäck. Men vad barn sa var ju ingen som folk brydde sig om. Inte vet jag heller om det hade något samband med tvättkärringen, men i varje fall var det här vid bäcken, som far första gången hittade tvätt. Jag skulle tro att det också sammanföll med min småskoletid. Tvätten bestod (som jag minns det) av två linnen av vitt tyg med brodyr och spetsar och knäpptes medtrådknappar på axlarna. Det var nog ganska vackra saker. Tvättgrytan bestod av en emaljerad mjölkflaska, 3 eller 5 liter. Du vet en sådan där som man hämtade mjölk i. Jag kommer ihåg inte ihåg om den hängde i ett snöre eller om den stod på något. I varje fall så använde dom stearinljus som värmekälla. Tvättstrecket var gamla tjocka snören och fäst mellan ett par trädstammar. Tvättklämmorna var gjorda av träpinnar som var kluvna och sedan knutna ihop på något sätt. Ibland hängde tvätten uppe och ibland låg den i lut i den där hinken. Dom höll nog till ganska länge vid den här bäcken. Men ibland vet jag att far ilsknade till och tog tvätten med hem. Jag tror jag nå´n gått klädd i dom där särkarna. Sen tyckte väl dom vuxna att det var lite ängsligt med elden i skogen. Dessutom var det ju kusligt och oförklarligt alltsammans. Så småningom kom man väl underfund med att det var veckosluten som det hände, om varje vecka eller längre emellan minns jag inte. Så började det bli tal om att pojkarna i byn skulle sitta vakt nå´n gång och se vad som pågick. Men det blev aldrig av. Sanningen att säga så tror jag inte dom vågade. Men varje gång som far eller någon annan tog bort tvätten så dröjde det länge innan dom kom tillbaka. Dom hade väl letat upp nå´n ny bäck någonstans. Jag minns, det var sen jag var konfirmerad, att jag var med i kyrkliga ungdomskretsen och det var väl dom flesta ungdomarna i byn. Då hade någon fått reda på att hon (kärringen) höll till vid en bäck nere vid Strätteli. Hur dom fått reda på det begriper jag inte. I alla fall, då var det många djärva så när vi cyklade hem på natten från Markaryd så dök vi in i skogen ovanför Strätteli och mycket riktigt där hängde samma sorts tvätt. Sen kom jag ut i världen och vet inte så mycket. Men så slumpade det sig att jag var hemma den söndagen när Rubin fann tvätten vid Kyrkebäcken. Då hade hon (tvättkärringen) moderniserat så det var ett spritkök i stället för ljus. Den gången stod ju tvätten och puttrade på spritköket så hon kunde ju inte vara långt borta. Vad som var kusligt var ju att där låg några stycken stenar efter sprängning som hade väldigt vassa kanter, nästan som yxor. I dessa var fästa ganska långa snören, tydligen någon sorts kastvapen. Det var kanske detta som gjorde att det polisanmäldes. Polisen var där på eftermiddagen med spårhund, men fann inget. Jag vet aldrig att någon sedan såg till henne. Det tonades väl bort och glömdes. Hur många år det hållit på törs jag inte säga, men man kan gissa på femton år eller mer. Jag var ju bara liten när det började, men det var inte som jag trodde, slut här. Viking har berättat för mig nu på gamla dar, att han en gång, långa tider efter Rubins anmälan, gick hem från Markaryd sent en vinterkväll. När han kom mitt för Johanna-Kristinas stuga, som stod tom då, hörde han väldigt tunga steg som kom därifrån. Viking sa han blev rädd så han stack iväg. Men Viking talade aldrig med nå´n om det. Han var väl också trött på tvättkärringen. Inte förrän nu på senare tid har han talat om det. Nu tror jag att berättat allt. Konstigt var det och oförklarligt. Men inte var det väl på skoj som nå´n på i så många år. Så långt Greta Jonsson. Men för att ytterligare belysa ärendet har jag tagit del av landsfiskal Gösta Lang omfattande förhörsprotokoll, som tagits fram av en systerson till Greta. I samband med dessa förhör framkom att hemmansägare sven Johansson, Exhult påträffar ett damlinne upphängt till torkning i ett avträde till en honom tillhörig ödegård belägen i södra Exhults by. Han hade låtit linnet hänga kvar, men några dagar därefter hade han varseblivit en för honom okänd, medelålders dåligt klädd man komma gående på byvägen i riktning från ödegården. Kort därefter upptäckte Johansson att damlinnet som hängt på avträdet var borta.
Sven B Jönsson
Källa
Markarydsbygden del 4. Sven B Jönsson (1919-1998).
Örnsskjutning
När Karl Svensson (1877-1959) i början av 1920-talet, var på väg ner till sina ängar, fick han se en örnstor rovfågel i en grantopp. Han vågade inte gå längre, var rädd för att skrämma fågeln. Karl vände hem för att hämta sitt gevär och han tog även med hästen som skydd, Karl smyg sig på örnen och med ett välriktat skott, lyckades han skjuta där den satt i grantoppen. Det är lite märkligt att örnen (kungsörnen) var så "medgörlig", det måste tagit en del tid att hämta gevär och häst och dessutom samla koncentration för ett lyckat skott, eftersom man nog bara fick en chans. Det var också listigt att ta med hästen som skydd. En åker strax intill har fått namnet Örnabacken, skall dock inte ha något med denna berättelse. Förmodligen var det skottpengar på örn vid denna tid.
Klorna från örnen fick min morfar, Ernst Gustafsson (1880-1946) finns nu bevarade i mitt hem, hittades vid en vindsröjning våren 1980.
Vingarna har bevarats i många år i Misterhult, hos Karls släktingar, men lär enligt uppgifter vara kastade på soptippen. Berättare Gunnar Svensson, Exhult.
Kungsörn och havsörn fridlystes 1924.
Det betalades också för ett rävskinn 150 kr, hermelin 10 kr, ekorrskinn 2-4 kr, tjäder 5 kr samt orre 1 kr. En lyckad jaktdag kunde därför ge en god inkomst, och att det också var bättre betalt än på sin ordinarie arbetsplats.
Örnklorna.
Ritning av örnklorna, ritade av Lars-Erik Karlsson, Misterhult.
Skogsbacken där örnen sköts, och gamla vägen ner till Ängarna.
Örnabacken.
Kroknäbbar
”Örnen är en hög grad modig, grym och glupsk roffogel. Dess fruktansvärda vapen, näbb, och klor äro utomordentligt starka, krökta och spetsiga. Äfven de väldiga vingarna användas stundom som anfallsvapen, och örnens vingslag ega nästan otrolig styrka…Sällan eller aldrig dricker han vatten; ty blodet af de djur han dödar är tillräckligt att släcka hans törst”
Sven Nilsson 1858 i ”Skandinavisk Fauna”
Lyktgubbar
Fiktiv bild.
Från min hembygd i Exhult berättas, att det förr i tiden sågs lyktgubbar kring gårdarna.
"Vid denna tid sågo många menniskor s.k. lyktgubbar. De voro vandrande ljus samt flyttade sig från ställe till ställe. Många sågo dylika. En sådan lykta stod om kvällarna å Jonas Svenssons "kruna" och lyste. Man säger att dylika voro avdunstningar ur jorden" Mystika ljussken på sankmarker förklarades som gubbar som var ute och gick. Lyktgubbar kallas också för gastabloss.
Källa
Lars Lundberg, Mormor berättar (Skrivit av John-Emil Johansson, Exhult (1895-1916)
Göingesägner, Per Gustavsson, 2009
Lyktgubbe
Mörka nätter kan man emellanåt skymta ett spökligt ljussken flämta mellan träden. Ljuset kan snabbt ändra form och färg. Det rör sig även mycket oberäkneligt, det kan ila fram som en blixt för att sedan plötsligt stanna upp, byta riktning eller försvinna och dyka upp igen lite längre bort. Oftast ser man bara ljuset men kanske kan man även skymta lyktgubben själv, en lite figur med grå eller gröna kläder.
Lyktgubben tros vara en osalig ande efter en avliden som lurat till sig någon annans mark genom att flytta de råmarken som markerade gränsen mellan två ägor. Som straff får han ingen ro i graven utan döms att i evighet gå längs den rätta ”orätta” markgränsen. Man kan ofta höra gubben gå och mumla ”Här är rätt, här är orätt”, när han flyttar pinnarna som markerar gränsen. Om en människa går efter lyktgubben och flyttar tillbaka de ”orätta” gränsmarkerna till rätt ställe får han frid.
Lyktgubben kan av ren illvilja förvilla folk så att de går vilse. I värsta fall lurar han ut människor i mossor och kärr med sin lykta så att de går ner sig. Men är man vänlig mot lyktgubben kan han också hjälpa bortvillade att hitta hem. Får man hjälp måste man vara hövlig, som i mötet med alla naturväsen, och alltid ge lyktgubben en slant för besväret. Om inte blir han vred och delar ut en rejäl örfil, eller förvrider synen på en så att man aldrig hittar hem även om man bara står en meter från dörren. Vänder man ett klädesplagg på avigan bryts dock förtrollningen.
Källa
Nordiska Väsen, Insamlade-Nedtecknade- Illustrerade av Johan Egerkrans B. Whalströms.
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Gatufoto
- Intresse - Landskap
- Intresse - Macro
- Intresse - Natur
- Intresse - Produkter
- Intresse - Sport / Motorsport
- Intresse - Vilda djur
- Intresse - Växter, insekter, naturdetalj
