Kallkällan

En källa är en plats där grundvatten strömmar fram ur markytan och det strömmande vattnet är ofta synligt.
Vattenkällor är platser dit människor har sökt sig under årtusenden och haft en stor betydelse som möjlighet för människor och djur att hitta rent dricksvatten, och har också spelat en betydande roll för den ursprungliga lokaliseringen av bosättningar. 
Många källor har tagits i anspråk av människan, till exempel för dricksvatten och bykning. De vuxna har burit vatten med hinkarna hängande i ok av trä på axlarna. Källor kan ofta vara svåra att upptäcka eftersom de ofta är små, och i vissa fall kan ha diffusa utflöden om de är täckta av vegetation.

Kallkälla i Norra Misterhult. Källan har används för vatten till dricksvatten och bykning under senare delen av 1800-talet och början av 19oo-talet. Även värdefull under torkår, när de grävda och stensatta gårdsbrunnarna sinade.

Surbrunnskillan i Timsfors.

Kristinas (1626-1689) källa i Sånna. Drottningen lär ha stannat vid källan och druckit av vattnet för att släcka sin törst på en av sina resor söderut.

Litteratur
Drottning Kristina. Sven Stolpe. 1974.
Minnen och historier från bruksorten Timsfors. 1989.
Ödetofta offerkällor. Monika Golabiewski Lannby. 1990.

Länkar
Skoghistoria
Naturvårdsverket
Miljöhänsyn

Maläjlyckan

Maläjlyckan ligger i Norra Misterhult, utmed byvägen till Exhult. Här har det under slutet av 1800-talet tillverkats pottaska (lövträdsaska) och det har också legat en backstuga på åkern, där det lär finnas rester kvar av grunden. Närmsta grannhuset Lillgården, använde åkern för att odla potatis. I början av andra världskriget (krigsvintrana 1939-1942) hade militären läger här, och för sanitära behov fick man låna Lillgårdens utedass. Krigsvintern var mycket kall, i södra Sverige uppmättes köldrekord, på över 30 grader.

"Maläj-Swännen" (Sven Persson, 1806-1870) bodde i en jor`stu`a. Där fanns en stor sten som de hade till bord. Ungarna brukade sitta uppklättrade på den. Mor talade om, att när de gick till julottan vid fyratiden på juldagsmorgon, då låg "Maläj-Johannesen" (Johannes Pettersson, född 1851) och brände pottaska i "Bögehåltet".   

Pottaska
Pottaska användes vid tillverkning av såpa, glas, krut, färgämnen och läkemedel och gav för utmarksbönderna ett välkommet tillskott i kassan, lönsammare än tjärbränningen. Pottaska ska ha använts redan av egyptierna 1000 f. Kr. vid tillverkning av glas. Det är också ett mycket gammalt rengöringsmedel och betmedel vid växtfärgning. Tillverkningen i Sverige spelade lokalt en ekonomiskt viktig roll för bönderna, men påverkade skogen genom mycket stora uttag av lövträd. Skogsskövlingen av asp- och björkskogarna var omfattande. Enligt några uppteckningar sägs det att 1 000 kilo virke gav ungefär 1 kilo pottaska. Finns även uppgifter om, för att framställa 185 kg pottaska behövdes ett hektar 70-årig björkskog. Många har hävdat att skogen därmed tog stor skada.

Textavsnitt från "Lyckan", av Ivar-Lo Johansson
”De gamla talade ibland om hur det var, när det skulle tvättas på slottet, sa jag. Kvinnorna beskrev hur det gick till, när de skulle börja med friherrinnans tvätt. De fyllde björkaska i linnepåsar och hängde påsarna i den stora, immande tvättgrytan. Sen kokade de lut av björkaskan. De skulle skrubba tvätten klockan ett på natten. Tidigare hade de lagt i blöt i två stora bykbaljor och efter det skulle de dra upp tvätten och låta den vattenrinna. De hängde påsar med aska i tvätten, medan den låg i blöt, också då i små linnepåsar. Björkluten skulle vara så stark att en fjäder knorrade sig. De hällde björkluten över byken flera gånger, sen skrubbade de i asklut och använde hemkokt såpa. Fyra pipor och fyra extra kvinnor från godset var kommenderade till tvätten, som började klockan ett den första natten. De höll sen på i tre dagar. Männen bar byken upp på en vagn, och kvinnorna följde efter ner till dammen för att klappa. Om vintern slog de hål på isen. Kvinnorna måste sno halmband om benen ända upp till knäna för att skydda sig mot kylan. Men ibland måste de resa sig upp och hoppa och slå händerna mot varann för att kunna behålla något av värmen kvar”.

Textavsnitt från "Markernas visdom" av Nils-Erik Landell
"Bönderna högg ned skogarna, lät dem ligga och torka något år för att sedan bränna. I dessa svedjeland odlades rovor och råg. Virke höggs, även för export. Men under 1700-talets två sista decennier var värdet av exporterad tjära dubbelt så stort som exportvirkets. Mängder av lövskog användes för att framställa kaliumkarbonat, som kallades pottaska därför att askan av träden urlakades i lerpottor. I söder avverkades bok och i norr björk. Men bara en procent av vedens torrvikt gick att nyttiggöra som aska, vilket användes för färgning och glastillverkning. Ändå var under en tioårsperiod från 1738 den årliga exporten  av obehandlad aska 776 ton och av pottaska 1 500 ton!"

Foto: ©Lars-Erik Andréasson

Maläjlyckan, ligger utmed byvägen i Norra Misterhult, där pottaska (lövträdsaska) tillverkades en gång i tiden. 

Maläjlyckan.

Källor
Nils-Erik Landell, Markernas visdom, 1990
Lars Lundberg, Mormor Berättar, 1982
Vera Melin, Norra Misterhult, 2020
Jämshög
Stockholms universitet
Shenet

Håris

Foto: Lars-Erik Andréasson. 

Botanist Lennart Engstrand förklarar att det vita luddet är vättarnas skägg. När de var uppe och festade på natten och fick bråttom att gömma sig när morgonen kom fastnade de med sina skägg...
En mer naturvetenskaplig förklaring för den här isen som har många namn: vätteskägg, sidenis, håris, bomullsis är att den uppstår under vissa speciella betingelser. Temperaturen ligger runt noll, det fryser på natten och töar på dagen och så måste vi ha en pinne som ska vara lite förmultnad, angripen av svamp så att den är porös. Barken ska spricka så att veden blottas. På dagen när det töar sugs vatten in, och på natten fryser det. Volymen ökar och ur varje mättad por trycks ett "hårstrå" ut. 
Det ska vara rätt hög luftfuktighet. Det forskas en del på vad mer som krävs och det finns studier som visar att det ska vara en viss sorts svamp eller en viss sorts bakterie för att fenomenet ska uppstå.

Foto: Lars-Erik Andréasson.

Foto: Lars-Erik Andréasson. 

Foto: Lars-Erik Andréasson. 

Foto: Lars-Erik Andréasson. 

Källor
Naturmorgon, 2018-01-20

Nötskålen, Julafton och lite till...

Den gamla nötskålen, som jag minns från mitt föräldrahem på Gustavslund i Norra Misterhult, togs alltid fram vid jul och var placerad i finrummet på ett fint litet runt bord. Vid stora kalas skulle det också bjudas på tobaksvaror, som var placerade på det runda bruna bordet. Till nötskålen fanns också en orginell nötknäppare som hade formen av en liten gubbe, i fint snidat trä. Det doftade gott från en finare en glasskål med Jaffa apelsiner och Ingrid Marie äpplen som togs fram och placerades på bordet.
Finrummet med sitt fina burspråk, användes vanligtvis  bara vid högtidliga tillfällen, midsommar, jul, nyår, konfirmation, större kalas och vid ett husförhör, som jag kommer ihåg. Under den kalla årstiden fick det eldas rejält i vedkaminen och särskilt under jul- och nyårshelgen för att få upp temperaturen, det tog lång tid med flera vedinlägg och det tog hårt på den inburna veden. En speciell och trivsam doft spreds i rummet allteftersom temperaturen steg och rumsfukten försvann. Far skötte eldningen i det ombonade och vackra finrummet, ett rum som det "sitter i väggarna" om alla kalas (julagillen) och festligheter av alla de slag som ägt rum, oftast dokumenterade i skrivkramps benägna gästboken, ibland glömdes den förstås att tas fram, till gästernas lättnad och värdarnas grämelse!
Man kan också förstå hur mycket det har pratats och skrattats i detta så kallade finrum.
Det var heller inte ofta det var tänt i rummet, bara vid festligheter, man skulle helt enkelt släcka efter sig - bara vara tänt i rummet man vistades i.
I rummet fanns ett vägguttag, placerat vid burspråket, en vanlig elinstallation på den tiden - en lampa mitt i taket och ett enkelt vägguttag på väggen, i höjd med fönsterbrädan.
Vid åska på sommaren, skulle alltid gardinerna tas undan från eluttagen, om blixten slog ned i närheten kunde gnistor slå ut från uttagen och antända i gardinerna. Likaså drogs sladden ut till radion och till telefonen, och man skulle heller inte vara i närheten av eluttagen.
Något år sinade vattnet i vår brunn, då fick vi hämta hos grannen Johan Pilgren, kommer ihåg att Johan satte sina batterier vid spisen för att de skulle laddas upp, och det gjorde de nog också till en viss del. Johan hämtade mjölk hos Algot Johansson.
På julafton var det traditionsenligt dopp i grytan vid middagstid, det var lite speciellt att doppa vörtbrödet (grovbröd med russin och vörtkrydda) i skinkspadet, smakade också gott med kokekorven och kokeköttet. Innan jul köptes det in en slaktad gris, från Konsum i Timsfors. Under Annandagen, seververades lutfisk med Colmans starka senap. Måltidsdrycken var svagdricka, inhandlat av drickabilen, som körde regelbundet, liksom brödbilarna. Till vardags dracks det "drickasup", bestående hälften av svagdricka och mjölk.
Under eftermiddagen kom alla hem och det dukades upp till ett njutbart och hemlagat  julbord med julens alla delikatesser, julskinka, julkorv, prinskorv, pressylta, kalvsylta, löksill, köttbullar, grönkål, brunkål, rödkål, sillsallad och Janssons frestelse som intogs innan tomten förväntades att komma. Och, det var en klar fördel, eftersom det blev rätt stökigt av allt julpapper det blev från alla paketen och leksakerna skulle förstås också undersökas och lekas med under kvällen. Julpappret sorterades noga innan det kastades, någon liten paket hade ju lätt kunnat komma bort i allt papper. Julpappret med de vackraste figurerna sparades och klipptes ut och klistrades med potatismjöl på kakelplattorna ovanför spisen till nästkommande jul.
Vi visste givetvis att tomten skulle komma, vi hade ju alla varit så snälla, och särskilt innan jul... Med glittrande och drömmande ögon och en evig längtan kom tomten förstås och dessutom ända från Nävragöl i Blekinge. Jag vet aldrig att far var hemma när tomten knackade på..., han var alltid ute just då, och köpte en kvällstidning - en så kallad vit lögn!
Under sena julaftonskvällen blev det jämmer, för att det hade blivit alldeles för varmt i rummet, "hett så det loade" och en uppmaning att inte lägga in mer, det fick till och med vädras, fastän det kändes hånt att släppa ut den goe spisvärmen, som det hade kämpats med under stora delar hela dagen.
Jag kommer inte ihåg att vi var på julottan någon gång, som började tidigt på morgonen, kanske redan kl. 05.00. i Markaryds kyrka.
Vedboden låg som tur var ganska nära till bostadshuset och det var förstås inte roligt att bära in ved, när det var kallt, vinden ven och snön yrde runt knuten. Det var inte mycket att välja på, man ville ju själv inte frysa, dessutom var det angenämt att sitta inne och kura skymning och höra hur det sprakade i spisen och höra Amerikaklockans pendel ticka på, efter ett väl förrättat arbete. Jag vet aldrig att det var brist på någon ved, den räckte alltid till, vedbon var lagrad för i regel två säsonger med ren björkved, finhuggen och väl lavad. Man fick ju hjälpa till att såga ved på våren, och det var viktigt att "föra" såget på rätt sätt, inte dynga på, dvs att "hänga" på sågen. Som liten var jag glad för att spika lite varstans, vid ett tillfälle hade jag spikat åtskilliga spik i huggkubben. Far gjorde till och med ett skåp där verktygen skulle låsas in, men far förmådde inte att låsa in verktygen - jag fick hållas!
Det var också noga med att det fanns tänneved och spetor tillhands, för att det skulle ta sig lätt i spisen på morgonen. 
Eftersom det inte fanns någon elspis i min barndom, eldades det i en järnspis med järnringar hela året för matlagning och varmvatten till hushållet, så det gick åt ved även på sommaren. Järnringarna och järnplattan kunde tas bort med spiskroken, så att speciellt utformade grytor fick mer kontakt med glöden. Ovanför spisen och i skorsten fanns ett spjäll, där matosen drogs ut, draget reglerades via en lång kedja. Det var kokkaffe som gällde, så det fick eldas var gång det skulle serveras kaffe och varmvatten till disken. Far skulle alltid dricka fatakaffe hemma vid köksbordet och en sockerbit till, det svalnade fortare om det hälldes på kaffefatet och med en sockerbit mellan tänderna sörplades kaffet från fatet.
Det var också lite speciellt med snuset, det blandades till av hälften General och Ettan, och på den tiden var det ovala dosor, det fanns också möjligheter att köpa snus i lösvikt. 
Under högsommaren fanns det också tillgång till ett fotogenkök med två hällar, när man skulle varma vatten och koka kaffe. Vid all bakning, fick det förstås eldas i spisen. I vedspisen fanns det också en vattenbehållare, som värmdes upp vid eldningen och användes bl.a. vid diskning. 
När det var vinter togs skidorna in med viss övertalning och spändes mellan krokhållaren och spisen för att få fina framböjar, blev extra bra om man hängde en tyngd baktill på skidorna, oftast ett par stövlar. Såg alltid imponerande ut med fina skidböjar. 
Trots att innanfönstern var tätade med vadd och fönsterremsor och smyckat med eterneller blev det kallt framåt morgontimmarna. Vid långvarig och sträng kyla blev det frostrosor på rutorna och i fastukvisten frös den avvattnade lutfisken. Innanfönstern "lagrades" i en snedgarderob på vinden, inte den lättaste plats att varkens ta fram eller sättas tillbaka.
Skålen är tillverkad i björk och inhandlades av min farbror, Johan Andréasson, (1894-1948).
Det tillhörde också en originell nötknäppare, med formen av en gubbe och en mer vanlig i metall. När det var julkalas kom även gästboken fram och placerades på det lilla bordet tillsammans med diverse tilltugg, och tobak, bl.a. cigariller.
Vi hade också en originell julbelysning, Luma ljusbukett, med formen som en julkärve, ljusen var placerade på en svart hållare med sju ljus som satt på höga stänger.
Tyvärr försvann denna klenod vid en utrensning och storstädning.
Första Tv:en (nya folkmöblen), köptes av Gustav 1959, och placerades först på Gustavs rum på andra våningen, vilket blev lite förtrångt, flyttades därför ner till första våningen ganska omgående. Första gången man såg på Tv var hos Rubin Johansson, Exhult, under fotbolls VM 1958, rummet var fullsmockat med folk kommer jag ihåg.
Första avsnittet av ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” sändes 1960, och har nu en gammal tradition att sändas kl.15:00. Programmet har under många år tagit förstaplatsen som årets mest sedda TV-program. Karl Bertil Jonssons julafton och midnattsmässan från Petrus kyrkan är också stående program på julafton.

Nötskålen som omtalas i texten.

Det var en liknande nötknäppare som också användes.

Nötknäppare i trä, men inte den som omtalas i texten.

Pipan som hängde som prydnad i finrummet.

Det var en sådan kamin det eldades i vid festliga tillfällen, och extra
spännande och högtidligt på julafton. Tomten fick ju inte frysa.  
Jag kommer också ihåg att det blev en speciell lukt i rummet, inte av
rök, utan en känsla av feststämning.

Lutfisken
"Än i dag kan vi nordbor chockera våra utländska gäster bara genom att beskriva proceduren för lutfisk. 
Entusiastiskt berättar lutfiskälskarna om en torkad fisk som blötlägges en vecka i ett stort kar.
Sedan tas fisken upp, baljan rengörs och botten täcks med släkt kalk. Inför allt mer tvivlande åhörare fortsätter beskrivningen med själva luten som
görs av kristallsoda, som inte skall förväxlas med kaustiksoda, samt vatten så det täcker fisken.
Efter en vecka är fisken så mör att man lätt kan köra ett finger genom den.
Ytterligare två veckor ska fisken ligga i blöt i enbart vatten innan den är färdig 
att kokas".

Lutfisk
Vörtkrydda
Dopp i grytan

Litteratur 
Kristina Li Olls: Så åt och drack man förr ... Bokförlaget Settern

Ett gammalt torp

Minnen från ett gammalt torp, "Murar-August", Norra Misterhult.