Ingrid Lindebergs fotoblogg

Vardagliga betraktelser över fotograferandet, fotografier, att ställa ut och att göra fotoböcker.

Fotobok som e-bok – funkar det?

Fotoboken Där vi en gång var i hyllan för utlåning i Rotundan i Stockholms stadsbibliotek

En fotobok ska vara tryckt på papper. Eller går det att göra en fotobok till en e-bok? Det finns inte särskilt många fotoboksförfattare som vågat ta det steget. Steget mellan en tryckt bild och en digital kanske anses vara för stort. Nu har jag tagit det och väntar med spänning på mottagandet. Kommer den att accepteras, beställas, återfinnas i bibliotekens utlåningslistor över nedladdningsbara e-böcker?

Min skönlitterära fotobok Där vi en gång var trycktes 2018. Jag har sålt den själv i samband med utställningar och mässor. I övrigt har jag låtit Adlibris och Bibliotekstjänst administrera försäljningen. Ingen jätteanstormning, jag blir inte rik och det kommer att krävas ytterligare ett antal sålda ex innan produktionskostnaden är betald. Men för min del handlar det om att nå ut till de som normalt inte bryr sig om konstböcker, som inte har råd att själv lägga ett antal hundralappar på en bok men som går iväg till biblioteket och lånar.

Min bok handlar om förorten då i text och nu i bild. Den finns på de större biblioteken i landet. Och efter det att jag haft separatutställning med bilder ur boken på biblioteket i Alvik i början av 2020 var det kö för att låna den. Då kom covid-19. Biblioteket stängde och sedan dess har jag funderat fram och tillbaka. Går det verkligen att göra en e-bok av en fotobok som är så beroende av bilden och samtidigt av den sammankopplade skönlitterära texten?

Jag har fått förslag på att göra en fast e-bok i Indesign. Det skulle innebära att jag skulle behöva lära mig ett avancerat designprogram där det finns stora möjligheter att gå bort sig om man inte är säker. Och sedan fick jag förslag att göra den som e-bok i pdf. Efter mycket tänkande fastnade jag för pdf-alternativet. Naturligtvis har jag låtit de som är proffs fixa till den så att bilderna skyddas och boken blir en utlånings- och säljbar e-bok. Den är nu gjord så att det går att se uppslag om man vill, eller visa den i mobilen. Trots att det inte blir en responsiv text som automatiskt anpassar sig till mobilskärmen går det tydligen att läsa enligt en av mina provläsare. Men kommer den att uppfattas som en fotobok? Eller blir det så att texten kommer att dominera och bilderna förvandlas till illustrationer snarare än självständiga, tolkningsbara bilder som de är i den tryckta boken?

Mitt i alla mina tankar hade jag en diskussion om boken och då, under samtalet, inser jag att e-boken förvandlat boken till något annat, också. I mobilen får den ytterligare ett liv, den förvandlas till en handfast guide till det förflutna. De riktigt intresserade kommer att kunna stå på platserna där bilderna är tagna och låta sig svepas tillbaka i tiden av texten i kombination med bilderna. Helt plötsligt kommer de se sin omgivning genom mina ögon men i ett annat ljus. Hoppas, hoppas att jag får kontakt med någon som varit ute och promenadgått med boken i mobilen. Vad är det egentligen de upplever att de sett? Jag saknar så alla diskussioner om mina förortsbilder som uppstått med besökarna på utställningarna jag deltagit i. Kan e-boken ge möjlighet till digitala diskussioner?

Nu är det bara några dagar tills e-boken släpps. I den nationella bibliotekskatalogen finns titeln redan publicerad och Adlibris har prissatt den. Ett nytt spännande äventyr börjar, det som inleddes med en vanlig fotopromenad i mina barndomskvarter för tre år sedan.

Postat 2020-12-02 20:54 | Läst 314 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Tillbaks till rötterna

Skolgård framför röd tegelbyggnad

Nytt år och nya erfarenheter väntar. För första gången ska mina foton från förorten möta människorna, barn- och ungdomskamrater, tidigare grannar och syskon till skolkompisar. Jag har tagit modet till mig och ska under januari månad visa min bildsvit "Där vi en gång var" på biblioteket i Alvik, en snabbspårvägshållplats från där jag växte upp.

Vissa av bilderna ställde jag ut på Fria fotografers filial, Planket, Galleri Movitz, Arbetets museum (Norrköping) och CFF 2019.  Men det är första gången jag får tillfälle att visa upp så många foton på en gång och att då få göra det på det som en gång var hemmaplan känns både kul och lite nervöst. Lite som mina föräldrar ofta sade, tänk på grannarna. Vad ska grannarna tycka? De få f d grannar som jag stött på förra året har varit mycket positiva. Stolta över att just vårt hörn av världen får strålkastarljuset på sig.

Jag är beredd på alla typer av reaktioner. Jag har inte ansträngt mig för att försköna eller förkonstliga bilderna. Bara tagit bilderna rakt av. I färg. Ibland blir det brutalt, ibland banalt. Men så finns där den skönlitterära texten och det som uppkommer hos betraktaren och läsaren i gapet mellan text och bild. Ska bli mycket intressant. Räknar med diskussioner. Kommer finnas på plats i biblioteket varje söndag kl. 13-15 för att träffa besökarna.

Plats: Alviks bibliotek, Gustavslundsvägen 26. T-bana: Alvik

Tid: 12 januari - 31 januari 2019

Vernissage: 12 januari kl.13-15

Program: 26 januari kl. 13-14

Postat 2020-01-05 15:47 | Läst 678 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

"Jag älskar att fotografera i dåligt väder"

Det är Dokfotodag i Norrköping. Hösten pågår för fullt och Arbetets museum mitt i strömmen i Norrköping är fortfarande delvis täckt av byggnadsställningar och fasadputsskydd. På våning sju, högst upp i det ovanliga huset där Dokumentärfotosalongen 2019 finns är det vinter. Blåsten viner. Hundarna ylarna. Pulkorna har fastnat i en snöstorm. Stillbilderna som Ragnar Axelsson visar är så levande. Hundarna är inte bara dragdjur, de är personligheter. Ragnar är en fotograf som arbetat som pressfotograf och som nu fångar naturen och människornas liv i de arktiska områdena. Jag känner hans driv, vilja att dokumentera, hans nyfikenhet. Och när väderleken är som tuffast på hans bilder kommer bekännelsen "Jag älskar att fotografera i dåligt väder". Har du inte sett Ragnars bilder eller hans senaste bok som kom ut nu i höst? Här är länken till hans webb: https://rax.is/

Själv älskar jag hösten. Det eftertänksamma ljuset som inte lockar uppmärksamheten ifrån fotoobjektet. Eller också är jag bekväm, vill inte behöva bekymra mig om oväntade skuggor. I höst var det min debut på Dokumentärfotosalongen. Så tacksam över att bli utvald och så imponerad av Arbetets museums professionalism som genomsyrade salongen. Allt från hängning till utställningskataloger på både svenska och engelska. Min bild skildrar gatuköket med utemöblerna ordentligt utställda för att kunderna ska kunna njuta av sin hamburgare eller korv och så cementfabriken med tre cementblandarbilar och cementtornen direkt bakom. Jag kallar bilden "Utveckling". Genremässigt skulle den kunna kvala in chockturismfacket om den levt helt sitt egna liv, men nu ingår den som en del av min bildsvit "Där vi en gång var" - förorten och vardagslivet på 50- och 60-talet i kollision med dagens verklighet. På Dokumentärfotosalongen kändes den exotisk. En bild av förorten, en förort som ingen normalt ser eller bryr sig om. Passade in i årets tema "Ett annat sätt att se”. Naturligtvis är min bild tagen på hösten, på eftermiddagen vid två-tretiden i oktober-november 2017. Nu är utställningen stängd och bilden åter i Stockholm. Närmast väntar Salong CFF 2019.

Bilden "Utveckling" av Ingrid Lindeberg på Dokumentärfotosalongen 2019 i Norrköping

Postat 2019-11-20 21:31 | Läst 696 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Frågor på en utställning

Har just avslutat årets gemensamma utställning med mina kamrater i fotogruppen Fabel. Liksom förra året var vi på Galleri Movitz och besökarna var lika intresserade, kunniga och samtalsintresserade. I år fick jag en hel vägg i rummet längst in för att visa upp bilder ur två av mina bildsviter.

– Och hur många exponeringar är det där?
– ?
– Ja, hur många bilder tog du när du tog den bilden?
– Kanske 6-8.
Först efteråt kom jag på att det egentligen frågan handlade om var hur många sammanläggningar av bilder jag gjort för att åstadkomma den bild jag hängt upp på utställningen. Rätt svar är noll.
Andra frågade om jag tiltat bilden. Var jag stått i förhållande till bilden. För så raka stuprör kan man inte få. När jag berättar att jag beskurit bilden rätas frågetecknen ut.

En annan seriös besökare stod framför min bild av en fasad tagen i Mostar.
– De där husen, de har du väl lagt dit?
– Nej, svarade jag förvånat.
– Inte kullen heller. Det trodde jag, fortsatte mannen som intresserat granskade min bild på mycket nära håll.
– Oj, nej sådant kan jag inte. Jag kan inte bildbehandla, bekände jag.
– Aha, du har fotograferat analogt tidigare. Då förstår jag.

Det är bara att inse att jag mentalt inte frigjort mig från det analoga tänket. Då film var dyrt, bilden krävde eftertanke innan den togs och huvudmotivet för fotograferandet var att visa hur det verkligen såg ut. Noterar också att här på Fotosidan fanns alla olika sorters fotografiinriktningar utom Dokumentärfoto, men det är kanske jag som tittat för snabbt och missat något. Och även om det funnits en kryssruta också för dokumentärfotot, är det sådant jag håller på med när jag är på jakt efter tomrummen? Det som inte syns men finns där ändå?

Postat 2019-09-30 23:12 | Läst 790 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera