** Idag gör vi arbeten på vårt system, kortare störningar kan förekomma. **
Här kan du följa med mig i mina tankar innan, under och efter fototillfället...

Klarblå himmel, solens varma strålar & första mötet...

(Fortfarande min favoritbild)

För ca ett år sedan mötte jag äntligen hökugglan i det vilda för första gången. Jag hade gång efter gång sett bilder på den i ett område i Västmanland. Men även gång på gång kommit till platsen och inte sett en skymt av den. Ibland är det som att naturen håller inne viktiga möten till de där tillfällena som en är mest mottaglig och själsligt behöver mötet för att landa, läka och fyllas av glädje och tro. Det har hänt mig flera gånger och det är som att naturen omfamnar och tröstar en. Talar om att jag inte är ensam. För visst är det så att även om en har fantastiska människor runt om en som är fulla med ödmjukhet, omtanke och trygghet så kan en ändå känna sig ensam ibland. Naturen är som min andra familj.

Jag har mycket att tacka för. Mina sinnen har skärpts. Min observationsförmåga att se små levande varelser eller stora som med sin naturliga kamouflage göms har förbättrats. Att snabbt uppfatta rörelser, att kunna identifera vad jag sett och även i flera fall hinna ta den där bilden. Min sambo roar sig med att ändra på saker i lägenheten då och då, skrattar när jag berättar att jag upptäckt det. Oftast tar det inte alls lång tid. Det inte är så att jag går och kollar medvetet, det bara sker naturligt. Det känns även som en trygghet när vi kör bil, att synfältet ökat och att hjärnan tar upp  mer information och ja, då kan en se när en liten sork försöker ta sig över en väg.

Men tillbaka till mötet med hökugglan. Jag åkte iväg själv, solen sken och himlen var klar. Jag satte mig först vid en matning och kollade på småfåglarna som flög runt som helikoptrar och valde ut frön. Jag tänkte att det kanske ändå skulle vara värt att fortsätta efter vägen för att tänk om! ja, tänk om!

Satte mig i bilen och eftersom jag var ensam efter skogsvägen kunde jag hålla en låg hastighet och helt plötsligt ser jag skugga på en trädtopp. Blir helt lyrisk, stannar bilen och krånglar med kameran för att kunna få en dokumentationsbild för identifiering. Det kunde ju lika gärna vara en kråka som satt där. Men denna gången var det ingen kråka. Jag kör vidare för att parkera bilden. Går med snabba steg och hoppas att den ska vara kvar.

Där sitter hökugglan. Så vacker! Jag börjar fota, eller försöker fota. I min iver hade jag kommit åt manuell fokus på objektivet. Innan jag listade ut det tänkte jag att kameran hade hakat upp sig. Sitter på en sten och försöker lösa situationen, fylld av panik. Ringer min sambo, inget svar. Jag inser sedan vad jag missat och när jag nu är redo så sitter inte ugglan kvar. Tårarna kommer. Då händer det där som brukar hända när jag behöver det som mest. Ugglan är inte alls borta. Nej, det har bara valt att sätta sig betyligt mer nära mig. Det var en sagolik stund. Se den byta trädtopp ibland, spana och inte direkt bry sig om min närvaro. Historien tar inte slut här. För vet ni, samma vecka fick jag se den vid två tillfällen till.

(Gillar inte att fota mot blå bakgrund, men ibland är det bara gilla läget)

Vid andra tillfället fick jag och min vän Mattias se den jaga när vi satt i närheten. Vid tredje tillfället fick min sambo även se ugglan. Sen såg jag inte till den igen. Men då hade den redan gett mig tre fina historier av minnen att bära med mig.

(Beskuren)

(Hade valt en annan placering om jag fått samma möjlighet idag. Men vid detta tillfälle ville jag mes fånga den på bild)

I år har jag inte sett någon hökuggla. Men två dagar efter "årsdagen" så såg jag en sparvuggla för första gången, precis när jag behövde det som mest.

Inlagt 2018-02-13 10:18 | Läst 317 ggr. | Permalink
Fina ugglemöten du har haft! Hade själv ett möte med Hökuggla för c:a 35 år sen.. den var 'stabil' och höll sig just där i ett par veckor! Kunde därför få fina 'analoga' bilder på den då.. Roligt med en Sparvuggla, den tycker jag är ännu lite 'finare' och ganska så orädd, tror jag har sett den tre gånger över huvud taget..
Hälsn!
Svar från Maria Sjödin   2018-02-16 16:12
Det är ju verkligen trevligt när de stannar kvar över en period och en har chansen att förbättra bilderna genom fler tillfällen. Låter strålande att ha fotograferat dem utan dagens teknik. Håller med om sparvugglan och hoppas verkligen att jag får en till möjlighet. Hoppas du fick dig en god semla, själv fick jag nöja mig med en dagen efter. Men den smakade lika gott ändå.

Önskar dig en trevlig helg/Maria
Toppen bilder! Underbart möte du haft. Underhållande läsning man rycks med i historian. Så skönt att den satt kvar!

MvH
Johnny
Svar från Maria Sjödin   2018-02-16 16:13
Tack Johnny! Blir väldigt glad att även texten var till nöje.
Ha en fin helg! / Maria
Vilka fina bilder på Hökugglan, och på jakt dessutom. Ugglor är ju så fina och så är de ju inte så extremt rädda som många andra rovfåglar, så man har ju chans att få lite bilder, gäller bara att få syn på dem
Svar från Maria Sjödin   2018-02-16 16:14
Tack Peter. Jag är faktikst förvånad över just ugglors lugn över ens närvaro i förhållande till när jag försökt fota ormvråk. Så fort en stannar med bilen så drar de iväg. Men det finns väl ett syfte med det med.

Trevlig helg! / Maria
En vacker berättelse, ett fint inlägg jag bara kan hålla med om. Den observationsträning din man ger dig fick mig att tänka på Rosa Pantern filmerna där kommissarie Clouseau hemma tränas av Cato. Jättefina bilder och ett minnesvärt möte. Det där med objektivet (alla dessa knappar!) känner jag igen flerfalt.
Svar från Maria Sjödin   2018-02-16 16:17
Nu vet jag iaf att jag ska kolla av objektivet, men hade jag missat möjligheten helt gällande ugglan så hade det nog känts en hel del. Även om händelserna lägger sig i minnesbanken så upplever jag att det är fotona som plockar fram dem och att det annars skulle kunna vara lätt att glömma.
Du hade nog skrattat åt mina reaktioner när jag upptäcker vad han ändrat i hemmet men jag tänker att det visar sinnesnärvaro ;)

Ha en strålande helg och tack för dina tankar / Maria
Trevlig berättelse och fina bilder. Känner igen mig i en hel del av det du skriver.
Jag tycker ju även att sorken är söt, men det kanske är tur att dom inte kan föröka sig allt för mycket, utan i stället ser till så att många fåglar slipper vara hungriga.
ing-marie
Svar från Maria Sjödin   2018-02-16 16:19
Tack Ing-Marie!

Jag håller med om sorken. Jag gillar VERKLIGEN gnagare och det kändes lite i själen även om det är naturens gång. Just på denna bild ser sorken "nöjd" ut, på bilderna efter ser den förtvivlad ut.
Men som sagt, naturens gång.

Önskar dig en fin helg! / Maria
En fin berättelse och ett spännande möte. Jag gillar verkligen första bilden och när den har fångat bytet är den också svår att motstå. Första gången jag såg en hökuggla dök den mot oss efter en ganska kort stund. Jag slängde upp kameran och tryckte av. Det blev en lång serie oskarpa bilder och en skarp mitt i. Den passerade väl genom fokuspunkten helt på egen hand :-)
Hälsningar Lena
Svar från Maria Sjödin   2018-02-16 16:22
Tack Lena!
Jag gillar också första bilden, mest för att det inte blev en klassisk fågelbild. Haft den som bakgrundsbild på min mobil sedan jag tog den och den får mig alltid att le.
Härligt att den lyckades leverera :)

Ha en fin helg! /Maria