Nu kan även jag berätta en historia om lavskrikan.

( Taget med Nikon D4s + 200-500mm )

Jag har hört många fina historier om möten med lavskrikan. Hur social och nyfiken denna vackra fågel är. Mitt första möte var i början av hösten. En regnig dag men jag var ändå i extas. Helgen som var spenderade jag och min sambo i Särna, även denna gång stod lavskrikan på önskelistan. Kamerautrustning, matsäck och lite mat till lavskrikorna packades och vi gav oss iväg mot Fulufjället. Min mamma och hennes sambo följde också med. Särna täcktes av dimma men vi möttes av sol när vi väl var framme vid Fulufjällets nationalpark. Strax efter att vi börjat gå ser jag en lavskrika och mammas sambo sträcker ut sin hand med lite mat som snabbt fångar fågelns uppmärksamhet. Vi går in en bit efter leden till en fin grillplats. Packar upp och inom kort har vi två lavskrikor som sedan umgås med oss tills vi packar ihop för dagen.

( Nikon D7100 + 35mm )

Det kanske ser enkelt ut på bilderna men det var definitivt allt annat än enkelt. Det är exempelvis smart att ladda batterierna till kameran innan. Tur att min sambo delar intresset och hade sin kamera med laddade batterier och lät mig låna den ett par gånger så att jag kunde få med mig några bilder hem. Historierna jag hört om människors möte med denna varelse stämde verkligen och detta borde ha gjort allt lätt som en plätt gällande fotandet. Fåglar är ju levande varelser trots allt, vilket innebär en hel del rörlighet. Snön som hade lagt sig på marken och träden var både positivt och negativ då det kan gynna en bild likväl som det kan förstöra en bild. Det naturliga ljuset ändrades från bild till bild. Konstant kontrollering av inställningar var ett måste i kombination av att flytta på sig ett par centimeter. Kylan gjorde sig även påmind och fota med handskklädda händer är inget jag föredrar.

Magiskt var det. Något annat kan jag inte påstå. Både att se glädjen i mitt sällskaps ögon när lavskrikorna dök upp och min egen lycka. Jag vet att jag inte är ensam om denna upplevelse. Att ha en lavskrika i min hand men det hindrade mig inte från att känna mig ödmjuk, lycklig och tacksam.

( Min sambo Björn fotad med en Nikon D4s + Sigmaobjektiv )

Jag och min sambo gjorde ett besök även under söndagen och träffade samma par, eller jag antar att det var samma par. De lät som R2D2 när jag hörde dem kommunicera med varandra. Jag förundrades över deras skicklighet att hålla balansen i min hand utan att skada mig. Kanske ska tillägga att jag kom ihåg att ladda batterierna till kameran denna gång. Solen visade sig inte utan det var rätt så grått , ännu kyligare och det gjorde det ännu svårare att få till bilder. Dock lyckades jag fota en del med mitt 35mm (till crop-sensor) vilket kändes rätt lyxigt då jag annars under ett år mest fotat med mitt 200-500mm.

( Fotade med min Nikon D7100 + 35mm samtidigt fågeln satt i min hand)

Helgen bjöd även på en magiskt solnedgång över Nipfjället, en tretåig hackspett och våfflor med hjorttronsylt.

(Taget med Nikon D4s + 200-500mm. Satte inte skärpan på hackspettens knopp men jag är glad att jag kunde dokumentera mötet)

( Stannade till och fotade när vi var på g ner)

Denna bild får avsluta inlägget. Jag frös som en tok och ville mest sätta mig i bilen igen men tänkte, denna bild måste tas trots frusna fingrar.

Tacksamheten över den glädje & det lugn ...

som alla fantastiska varelser kan ge en. Syftet med besöket till denna plats har varit att fotografera fåglar men vid de 3-4 tillfällena har två ekorrar dykt upp och jag har helt enkelt blivit trollbunden. För så är det, jag glömmer tid & rum, mina lungor blir lättare att fylla med luft, jag hör mig själv skratta högt av glädje & förtjusning. Detta är såklart något som kan hända när jag fotograferar fåglar med, fast det är något speciellt med ekorrar, möss, grodor och paddor. Någon form av perfektion, någon fascination över det estetiska samt deras beteende. Vid senaste besöket fick jag se hur ena ekorren valde ut sina platser att sedan gömma nötterna bland. Tassar som klappades på mossan för att täcka över de nötter som ekorren fått med sig. Kuttrandet mellan de två ekorrarna, svansviftningarna, nyfikenheten på mig & min sambo. Acceptansen hos olika varelser. Jag har skrivit det förr & jag skriver det igen, ödmjukheten tar plats i mitt inre, läker mig, ger mig sedan möjligheten att dela den vidare. Jag hoppas på fler möten med dessa individer.

Majoriteten av tiden jag varit på denna plats har molnen skuggat platsen med sin närvaro.

Här kom ekorren skuttandes mot mig och jag hade mitt 200-500mm så det blev lite tight..