Intressanta bilder och intressant ämnesområde. Samtidigt lyfter det fram frågan om bilderna blir starkare eller svagare av den tillskapade blekheten. Den associerar till urblekta, äldre färgnegativkopior. Är denna manipulation befogad? Allt är ju, som bekant, tillåtet i konsten, men känns det rätt i detta fallet? Visst, det skapar onekligen en stämning, men är stämningen "sann"? Dvs, här har vi en samtida situation som plötsligt ser ut som om den ägde rum för ca 50 år sedan.
Skulle bilderna bli mindre dramatiska? Eller om man spetsar till frågan: skulle de bli mindre bra, mindre intressanta om de inte hade denna bleknade ton?
Svårt att svara på entydigt. Min första reaktion, när jag såg reportaget i SvD's papperutgåva var först att jag hade blivit aningen vilseledd; först trodde jag att det var äldre, bleka kopior som var reproducerade - och visst till en början blev jag gripen av stämningen, men ju mer jag läste och ju mer jag tittade, ja detso mer blev jag litet besviken, kände mig lurad. Det aktuella, det "sanna" i bilderna kändes förlorat, det dokumentära värdet hade förlorats till viss del av iscénsättningen. Per Lindh ställer den relevanta frågan om P. van Hoopen inte riktigt tror på motivet i en mer naturlig färgställning.
Kanske svaret hade varit i en svartvit bildserie, utan den, faktiskt något irriterande, manipulativa blekningen. I svartvitt hade man fått en mer "konstlös" koncentration på ämnet och i viss mån, en mer "ärlig" vintage-association - utan att vara övertydlig.

Jag gillar hans bilder. De är vackra. Dessa människor utstrålar en sorts värdighet som motsätter sig våra värderingar.De skira pastellanslaget understryker den bräckliga styrkan i deras tillvaro. Härligt att se och uppleva.