Krönika: Mellan raderna
Vad utläser du av bilden du har framför dig just nu?
Då syftar jag inte på sanningshalten som Charles Peirces term indexikalitet som beskriver den fysiska relationen mellan det fotograferade objektet och mediet. Ett index behöver ju inte alls likna det ting eller person det representerar. Kanske kan man tala mer om ”ikonisitet”, alltså analogin mellan det bilden visar och det den egentligen betyder – det vill säga någon typ av sanningsbegrepp i form av det bilden förmedlar. Och kanske till och med ett steg längre, tolkningen av bilden och vad som händer i dig när du betraktar den.
Just nu ser du till exempel ett porträtt av mig. Det finns inte många, ska du veta.
Jag är inte unik bland fotografer när det gäller ångest inför avbildningar av mig själv
Det är inte många fotografer som frivilligt ställer sig framför kameran men jag är extremt kameraskygg. Jag går hellre till tandläkaren än är med på bild. Avstår gärna helt från uppdrag där jag avkrävs ett porträtt.
Därför blir jag lite ledsen när jag ser en kommentar på en krönika. En kvinna uttrycker sitt missnöje genom kommentaren: ”Fast i mitt stilla sinne undrar jag vem som tog bilden på skribenten och vad hen hade för syfte med detta porträtt. Jag får inte ihop kvalitén på Saras texter med den underdåniga tjejblicken nedifrån som man i vanliga fall ser på bilder när tjejer vill framstå som främst söta.”
Man får tacka för feedbacken om att det kommer kvalitetstexter ur den här överarbetade hjärnan, men jag blev faktiskt mer ledsen av tolkningen än jag brukar bli av de (anskrämliga) bilder som oftast tas av mig.
Faktiskt är jag ganska nöjd med den här bilden, det är därför jag skickat in den. Det är nämligen en selfie, tagen i panik med syfte att blidka en chefredaktör och en överskjuten deadline inför tryckning. Upp med kameran på stativ efter en kvälls ångestjobb i studion. Nyttja spegelbelysningen som ljussättning. Riv av den som ett plåster.
Det är möjligt att jag ser lite underdånig ut, men jag hukar mig väl främst inför mina egna kritiska ögon.
Jag skulle gärna, för en gångs skull, vilja vara fin på bild.
Kan ett porträtt någonsin fånga ett verkligt, ett äkta jag? Jag tänker att så inte är fallet, det är en konstruktion. Att få välja den bild jag kan tänka mig leva med, det känns viktigt när den frontar en text jag själv skrivit. Kanske är det ett uttryck för ett sjukligt kontrollbehov, en sviktande självkänsla och en släng av dysmorfofobi.
Det är på det hela taget otydligt vad hennes syfte var med kommentaren men jag tror att hon försökte dra en lans för mig och andra kvinnor – och förutsätter att bilden tagits av en man med oklar agenda. Det är ju trots allt inte en kritik av hur jag ser ut utan hur jag avbildats. Fast jag tycker nog att det är att överanalysera. Uppenbart är i alla fall att det var viktigt för uttolkaren att få sätta någon på plats.
I sociala medier kommer vi hela varvet runt, eftersom vi har möjlighet att inte bara välja bilder själv, utan också skapa dem och deras kontext – alltså styra över hur vi vill uppfattas. Där är det snarare underförstått att man själv är regissör. Ett slutet system där vi dompterar vår publik och förvandlar oss från individer till personliga varumärken. De influencers som är mest framgångsrika räknas förresten inte längre i följarsiffror utan graden av interaktivitet och äkthet. Denna äkthet innebär inte någon verklig sanning eller autenticitet. Man styr inte bara över det faktiska innehållet utan också det som går att utläsa mellan raderna.
För mig som skapar innehåll i dessa kanaler – både för mig själv och ett antal profiler och varumärken – är detta ingen hemlighet. Jag har till och med slutat tycka det är märkligt.
I kontakt med andra som inte är på den skapande sidan i denna galna karusell inser jag att många inte förstår att de bevittnar ett vilse-ledande skådespel. De flesta ”dagens outfit” som populära konton visar upp, de fotograferas i bulk vid vissa tillfällen, så också härliga luncher och sminkningar. ”Favoritprodukter” som tipsas om är egentligen lukrativa reklamsamarbeten. Aldrig betalas det räkningar eller gråts över jobbelastning och vårdnadstvister. För om det händer, så försvinner följarna. Det är illusionen som fungerar som verklighetsflykt.
Jag själv är skyldig. Mina egna flöden visar härliga resor, framgångsrika föreläsningar, otroligt spännande uppdrag och ett satans högt tempo.
Det visar inte krånglande uppdragsgivare, klimat-ångest, porträttpanik och för lågt saldo på kontot.
Det där om tempot, det är faktiskt sant. Och den farligt låga självkänslan.
Men inte ser jag så många kommentarer om det.
TEXT: SARA ARNALD
Läs mer
Artikeln är publicerad i Fotosidan Magasin 4/2019
Plusmedlemskap kostar 349 kr per år
8 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Bara detta om bilden är index eller ikon och den avsiktliga eller oavsiktliga avkodningen.