Artiklar > Krönika: Mellan raderna

Krönika

Krönika: Mellan raderna



Vad utläser du av bilden
du har framför dig just nu?

Då syftar jag inte på sanningshalten som Charles Peirces term indexikalitet som beskriver den fysiska relationen mellan det fotograferade objektet och mediet. Ett index behöver ju inte alls likna det ting eller person det representerar. Kanske kan man tala mer om ”ikonisitet”, alltså analogin mellan det bilden visar och det den egentligen betyder – det vill säga någon typ av sanningsbegrepp i form av det bilden förmedlar. Och kanske till och med ett steg längre, tolkningen av bilden och vad som händer i dig när du betraktar den.

Just nu ser du till exempel ett porträtt av mig. Det finns inte många, ska du veta.

Jag är inte unik bland fotografer när det gäller ångest inför avbildningar av mig själv

Det är inte många fotografer som frivilligt ställer sig framför kameran men jag är extremt kameraskygg. Jag går hellre till tandläkaren än är med på bild. Avstår gärna helt från uppdrag där jag avkrävs ett porträtt.

Därför blir jag lite ledsen när jag ser en kommentar på en krönika. En kvinna uttrycker sitt missnöje genom kommentaren: ”Fast i mitt stilla sinne undrar jag vem som tog bilden på skribenten och vad hen hade för syfte med detta porträtt. Jag får inte ihop kvalitén på Saras texter med den underdåniga tjejblicken nedifrån som man i vanliga fall ser på bilder när tjejer vill framstå som främst söta.”

Man får tacka för feedbacken om att det kommer kvalitetstexter ur den här överarbetade hjärnan, men jag blev faktiskt mer ledsen av tolkningen än jag brukar bli av de (anskrämliga) bilder som oftast tas av mig.

Faktiskt är jag ganska nöjd med den här bilden, det är därför jag skickat in den. Det är nämligen en selfie, tagen i panik med syfte att blidka en chefredaktör och en överskjuten deadline inför tryckning. Upp med kameran på stativ efter en kvälls ångestjobb i studion. Nyttja spegelbelysningen som ljussättning. Riv av den som ett plåster.

Det är möjligt att jag ser lite underdånig ut, men jag hukar mig väl främst inför mina egna kritiska ögon.

Jag skulle gärna, för en gångs skull, vilja vara fin på bild.

Kan ett porträtt någonsin fånga ett verkligt, ett äkta jag? Jag tänker att så inte är fallet, det är en konstruktion. Att få välja den bild jag kan tänka mig leva med, det känns viktigt när den frontar en text jag själv skrivit. Kanske är det ett uttryck för ett sjukligt kontrollbehov, en sviktande självkänsla och en släng av dysmorfofobi.

Det är på det hela taget otydligt vad hennes syfte var med kommentaren men jag tror att hon försökte dra en lans för mig och andra kvinnor – och förutsätter att bilden tagits av en man med oklar agenda. Det är ju trots allt inte en kritik av hur jag ser ut utan hur jag avbildats. Fast jag tycker nog att det är att överanalysera. Uppenbart är i alla fall att det var viktigt för uttolkaren att få sätta någon på plats.

I sociala medier kommer vi hela varvet runt, eftersom vi har möjlighet att inte bara välja bilder själv, utan också skapa dem och deras kontext – alltså styra över hur vi vill uppfattas. Där är det snarare underförstått att man själv är regissör. Ett slutet system där vi dompterar vår publik och förvandlar oss från individer till personliga varumärken. De influencers som är mest framgångsrika räknas förresten inte längre i följarsiffror utan graden av interaktivitet och äkthet. Denna äkthet innebär inte någon verklig sanning eller autenticitet. Man styr inte bara över det faktiska innehållet utan också det som går att utläsa mellan raderna.

För mig som skapar innehåll i dessa kanaler – både för mig själv och ett antal profiler och varumärken – är detta ingen hemlighet. Jag har till och med slutat tycka det är märkligt.

I kontakt med andra som inte är på den skapande sidan i denna galna karusell inser jag att många inte förstår att de bevittnar ett vilse-ledande skådespel. De flesta ”dagens outfit” som populära konton visar upp, de fotograferas i bulk vid vissa tillfällen, så också härliga luncher och sminkningar. ”Favoritprodukter” som tipsas om är egentligen lukrativa reklamsamarbeten. Aldrig betalas det räkningar eller gråts över jobbelastning och vårdnadstvister. För om det händer, så försvinner följarna. Det är illusionen som fungerar som verklighetsflykt.

Jag själv är skyldig. Mina egna flöden visar härliga resor, framgångsrika föreläsningar, otroligt spännande uppdrag och ett satans högt tempo.

Det visar inte krånglande uppdragsgivare, klimat-ångest, porträttpanik och för lågt saldo på kontot.

Det där om tempot, det är faktiskt sant. Och den farligt låga självkänslan.

Men inte ser jag så många kommentarer om det.

TEXT: SARA ARNALD



Publicerad 2019-11-25. Läst av 1969 personer.

8 Kommentarer

PMD 2019-11-26 00:36  
Jag begriper ingenting. Är det postmodernt?
Terje Hellesø 2019-11-26 05:56  
Du träffar verkligen kärnan i ett allt vanligare fenomen. Vad är det vi väljer visa för andra, och hur detta skapar nästan ett parallellt universum till verkligheten. Håller med dig i varje stavelse.
Bengf 2019-11-26 06:37  
Mins ditt äldre inlägg om när du kollade på betraktare av bilder vid en utställning, hur somliga satte näsan direkt mot bilden av någon anledning, så bra skriven och fyndig hur vi människor beter oss i bland. Dagens inlägg och porträtt kommentarer, så tänker jag på ett inslag om Lill Lindfors för ett antal år sedan, hur noggrann Lill var med ljussättningen på scenen, så hennes ansikte inte skulle få konstiga skuggor och förändra intrycket, vilket var lätt hänt. Hon är ju så erfaren från scenframträdande och att hur ljuset faller kan bli tokigt.
mats lindfors 2019-11-26 10:27  
Tack för en intressant krönika! Har för mig att Lena Andersson skrev i DN om att hon tyckte att skribenter och författare hels inte skulle synas på bild. Tycker att bilden på dig är bra. Och det tyckte jag från första början.
mombasa 2019-11-26 10:42  
Tack för en intressant krönika. En viktig uppgift i bildvärlden är väl hur man (vi) gör kunskaper om bildkommunikation tillgängliga för en större allmänhet. Min bestämda åsikt är att bild, och i synnerhet fotografisk bild som kommunikativt medium, alltså språk, är sorgligt eftersatt i svensk skola och utbildning. Uttrycket att "alla lärare ska vara svensklärare" skriver nog alla under på, men om vi dessutom säger att alla lärare ska vara bildlärare ( i den mening att de förstår, kan undervisa och handleda i bildkommunikation) så undrar jag hur stor responsen blir.
Bara detta om bilden är index eller ikon och den avsiktliga eller oavsiktliga avkodningen.
MattiasL 2019-11-28 01:40  
En bra påminnelse om att inte vara för snabb med sin tolkning, angående självporträttet.
Peter - 2019-11-28 02:38  
Bra läsning, tack
Queenbusybee 2019-12-09 12:26  
Åh, så rätt och relevant! Jag känner igen mig så väl. Att alltid stanna bakom kameran och aldrig någonsin hamna framför, pga exakt de skäl du för fram. Jag måste medge att jag också reagerar på "rådjursbilden", men när du beskriver hur och varför är jag helt med på noterna. Bild, bildanalys och bildberättande är sannerligen ingen lätt sak. :)
ANNONS
Missa inte utrustningsförsäkringen som Plus-medlemmar har bättre pris på

Plusmedlemskap kostar 220 kr per år

Mer premiumläsning