Om jag förstår tekniken rätt är det inget nytt under solen när det gäller principen. Det är samma princip som när vi tar tre bilder från vänster till höger och använder en sticher för att skapa ett panorama. Vad som är nytt är att man har tagit teknologin ytterligare ett steg och använder laser och ultraljud för att dels hitta exakt rätt område för varje bild (tile), och exakt avstånd. Snabbheten och precisionen ökar dramatiskt. Sedan sammanställs alla dessa små tiles till en stor bild, liknade som när vi använder satellit bilder i program som MOBAC eller Google Earth. Det finns redan sådana system på marknaden där man placerar en vanlig kamera med ett teleobjektiv i en datorstyrd ”vagga”, sedan flyttar vaggan kameran ett steg år gången och tar ett stort antal bilder som sedan sammanställs till en enda stor mycket detaljerad och högupplöst bild. Problemet med tekniken är att alla dessa små tiles har tagits vi olika tidpunkter, om man fotar ett landskap ändrar sig ljuset, och om något rörligt passerar, som ett tåg, fungerar det inte. Med tavlor går det bra för detaljerna flyttar ju inte runt speciellt mycket. Ett exempel är detta system http://www.gigapan.com/

Telecentrisk optik är inte heller något nytt. Då slipper man eventuella problem med att tittvinkeln är olika på olika ställen i bilden; alla punkter avbildas rakt framifrån. Vet inte om det skulle vara ett praktiskt problem för sådan här användning, men skulle jag sätta ihop ett dyrt system i den här stilen skulle jag titta på telecentrisk optik. Känns som ett typfall.

Sant, det finns två sätt att korrigera fel. Den ena är optiskt, den andra med en dator, elektroniskt. Vilken Google använder vet vi inte, kanske båda. Alla har väl erfarit att, speciellt med vidvinkelobjektiv, linjer, till exempel byggnader, som borde ha varit vågräta eller lodräta istället lutar, ”tittarvinkeln”. En annan är den så kallade ”barrel distorsion” eller ”fisheye effect”, vad som skulle ha varit räta linjer får en kurvigt utseende. Det korrigerar vi ofta med ett program som GIMP. Det finns massa olika sådana optiska fel som uppträder beroende på objektivet och kameran och hur de används. Det här är en hel vetenskap och väl värd en eller flera separat artiklar. En annan intressant sidolinje. Google kameran är ju högt specialiserad, den kan, och är avsett, att bara göra ett slags jobb, ta högupplösta bilder av konst. De många små bilderna tas med en tidsförskjutning, och det gör inget för objektet förändra sig inte. I till exempel astronomi fungerar inte det, man vill ha gigabilder av ett exakt ögonblick i tid. Då måste man använda antingen ett objektiv med massor av sensorer bakom, eller många objektiv, en för varje sensor, alltså många kameror, varje kamera riktad mot ett bestämt område inom den bildram man vill fånga. Sedan sammanställs de många bilderna till en enda, precis som med Google kameran. Våra SLR och andra kameror tar tre bilder samtidigt, RGB, medan satellitkamerorna tar tre bilder efter varandra som elektroniskt blir tre bilder för RGB. Satelliterna rör sig ganska långsamt relativt jorden, så det gör inget, men om dom fotograferar ett flygplan, som alltså rör sig snabbt, då blir det tre separata bilden, en efter den andre åtskjilda i rum, för R, G, och B. I samtliga fall, lägg till svartvitt, alltså fyra bilder totat.

Just astronomi är det väl vanligast att ta flera bilder på både samma område och på olika områden för att slå samman efteråt. Jag har sett bilder på andromedagalaxen som är tagna under en 2-3 års period där man tagit bilder på delområden och därefter slagit samman.

Skillnaden mellan ”Google systemet” och de andra teknologierna är att det i det första fallet är en ordentlig tidsskillnad mellan den första delen av bilden och den sista. Det fungerar fint när objektet är statiskt, som en målning eller ett landskap. I andra fall måste alla delar av bilden fångas vid exakt samma tidpunkt, till exempel en aktionsbild av idrott, eller en komet. Sedan, som med astronomi, kan man ta ett antal bilder under flera år och sätta samman dom som i en video. Även inom astronomin finns det naturligtvis statiska förlopp som kan fångas med ”Google metoden”, men det är inte alltid så. Astronomerna väljer väl den metod som bäst passar deras projekt. Den ena metoden utesluter inte den andra. En intressant artikel här, http://petapixel.com/2012/11/12/a-look-at-the-worlds-largest-digital-camera/ ”62 separate CCD sensors” och http://www.businessinsider.com/worlds-largest-camera-in-chile-2015-9?op=1