Merläsning
Fotoboken ”Sångsvan - tillbaka i ljuset” finns nu i butiken
Nytt på Fotosidan
Jonas Classons och Anna Forsters nya bok ”Sångsvan - tillbaka i ljuset” finns nu i butiken. För några år sedan släppte Jonas Classon den framgångsrika boken ”Lappuggla – skogens dolda väsen”. Nu kommer en uppföljare, även den dedikerad till en enskild fågelart. Denna gång är det sångsvanen som är i fokus. Under större delen av 1800-talet och början av 1900-talet minskade beståndet av sångsvan så mycket att arten har varit utrotningshotad i vissa regioner. Nu fyller de åter himlen varje vår. I tio år har Jonas följt den mytomspunna arten, vilket resulterat i boken ”Sångsvan – tillbaka i ljuset”. Som Plus-medlem har du extra bra pris på boken.
Läs mer...
10 Kommentarer
Logga in för att kommentera
"Jag tycker vare sig det är annorlunda eller kraftfullt med transsexuella sprutnarkomaner som ligger utslagna i Tjernobyls ruiner. Det är en axelryckning, ungefär. Jag har sett det 1000 gånger."
Anledningen till att det dokumenteras är ju inte för att vara annorlunda som fotograf, utan för att de situationerna faktiskt finns och utspelar sig på riktigt, fortfarande, men det är ju jobbigt att ta till sig när vi lever och har det så gott ställt här.
Ett problem i detta är kanske att konst blandas samman mer med denna typen av dokumentära fotoprojekt då konsten konsumeras utifrån att den ska vara tillfredställande för den som konsumerar den medans det dokumentära projektet görs för att skildra ett ämne snarare än att vara konst, men för att finansiera sitt leverne får man hänga sitt dokumentära projekt i de fina gallerierna.
Personligen kan jag hålla med om att ibland känns det som om alla skall plåta utslagna och utstötta individer det är iofs väldigt få som gör det bra men det är många som känner sig kallade.
Kommer att tänka på Anna von Brömssen's reportage om Sebbes sista dagar i livet, vilket berörde mig så pass mycket att hela hushållspappersrullen tog slut efter att jag sett bildspelet. Men då har jag också en son som legat för döden några gånger och hennes bilder hittade den där undanstoppade rädslan.
Är det inte så att om vi själva inte kan relatera till svåra bilder så har de inte den riktiga genomslagskraften och blir egentligen bara tekniskt bra komponerade bilder? Bara en reflektion.