Mja, det finns ju tredjepartstillverkade makroobjektiv som är alldeles utmärkta. T.ex. världens mest sålda makroobjektiv, som är Tamron 90/2,8 Macro 1:1, och det känns inte alls "sladdrigt". Kan verkligen rekommenderas - pris strax under 5.000 kr.
Ett annat intressant alternativ kan vara Sony DT 30/2,8 Macro 1:1 SAM. Det har betydligt kortare brännvidd, och är VÄSENTLIGT lättare att få bra makrobilder med (vare sig man är nybörjare eller ej, men givetvis framförallt då), bl.a. eftersom skärpedjupet inte blir delar av millimetrar (vid skala 1:1 blir skärpedjupet bortåt 10 ggr större för ett 30 mm än för ett 90 mm objektiv). Dessutom är detta 30/2,8 marknadens absolut billigaste original-makroobjektiv - runt 2.400 kr. Alltid en fördel, förstås. Det låga priset har INTE uppnåtts genom att sänka den optiska kvaliteten, utan främst genom att använda sig av polykarbonat-plast (vilket är en mycket bra plast) och göra den billig att massproducera, där Sony torde ha avsevärt större erfarenhet och kompetens än alla de andra traditionella kameratillverkarna. F.n. är det väl bara Panasonic och kanske Samsung som har någon nämnvärd massproduktionserfarenhet.
Föreslår också att du frågar henne VARFÖR hon vill ha en DSLR, eller kanske en SLT nuförtiden...
Vilket kameramärke var det hon använde då? Detta kan vara förklarnigen - det kan vara så att hon blev väldigt förtjust i den kamera hon då hade - att den gav henne mycket fotoglädje (det var i så fall sannolikt någon Minolta-kamera - Minolta var kameravärldens stora innovatörer, och hade bl.a. bäst ergonomi, mycket bättre sökare osv). Fast de hade inte ett lika utbyggt system som Nikon, som därför tog huvuddelen av pro-fotograferna - på den tiden var de ensamma om det på SLR-marknaden. Själv har jag bortåt ett halvt århundrades erfarenhet av inte bara dagens huvudkameramärken - utan jag äger/har genom livet ägt systemkameror från TRETTIO olika kameramärken, så jag har kunnat göra noggranna jämförelser...
Det intressanta med detta var att det så småningom gick att urskilja och känna igen varje märkes speciella karaktäristik. Och, häpnadsväckande nog, detta ändrades i stort sett inte alls under dessa cirka 50 år! Dessutom, och ännu mer förbluffande, så har i stort sett alla dessa individuella karaktärer "överlevt" t.o.m. transformationen in i den digitala systemkameravärlden (faktiskt för alla de märken som nu finns kvar från den tiden)!
Ifall det nu skulle råka vara så att att det var just Minolta hon hade, och att hon vill ha något med samma karaktär, så kan hon naturligtvis i och för sig köpa en begagnad Minolta systemkamera (de hann med att komma ut med KM Dynax 5D och 7D innan de blev uppköpta), men jag skulle hellre råda henne till att köpa en ny kamera med garanti. Ifall man inte har så mycket erfarenhet så kan det förstås vara lite svårt att "veta var man ska titta", när man kollar upp en begagnad kamera.
Var hittar man då idag kameror med Minolta-karaktäristik? Tja, gissa var Minolta-ingenjörerna jobbar någonstans nuförtiden...
Fördelen med detta är då också att det finns ett stort antal begagnade Minolta AF-objektiv som funkar på Sonys Alpha-kameror. Samtliga Minolta AF-objektiv, samt alla från Tamron, Sigma och Tokina med Minolta AF-fattning funkar FULLT UT. Detta innebär att för alla dessa objektiv som tillverkats under de senaste 25 åren så funkar autofokus, autoexponering, autoexponering, antiskak (eftersom denna sitter i kamerahusen), EXIF etc. Vilket Minolta/Sony-kamerorna är helt ensamma om på planeten. Sätter man kravet att allt detta ska funka (och det torde väl de allra flesta av oss föredra), så finner man att det finns över 350 olika objektiv att välja på. Inget av de andra systemen på marknaden kommer i närheten av detta.
Till sist - hade en tanke på att knacka ner märkenas olika karaktärer, men inlägget har redan blivit alldeles för långrandigt (blir av någon anledning nästan alltid så för min del...). Skulle någon vara intresserad så får jag väl återkomma.