Sten-Åke!
Antingen har du missuppfattat grovt vad jag har skrivit (och i så fall får du väl gå tillbaka och läsa om det men utan att ha förutfattade meningar) eller så förolämpar du avsiktigt när du jämför mig med apologeter för Minamataförgiftningarna (och i så fall bör du lämpligen hitta på något annat än att läsa om vad jag har skrivit ...).
Jag har inte missuppfattat någonting av det du skrivit Per. Har du något som tyder på det?
Det är klart att jag tagit drastiska exempel och ibland måste man göra det för att mekanismerna ska bli uppenbara. För mig handlar det om dessa mekanismer som många företag gömmer sig bakom och använder i sin skadebegränsning.
Det är väl CIPA som ju är en branschorganisation som aggregerar kameraindustrins säljsiffror och gör den tillgänglig men det är nog långt kvar innan vi får aggregerade siffror över företagens felreturer (helst per modell då). Så därför tycker jag detta statistikältande faktiskt inte funkar här för vi kommer aldrig få tillgång till dessa siffror av CIPA eller kameraföretagen direkt. Det blir bara ett apologetiskt stöd till en kameraindustri som inte alltid sköter sin kvalitetskontroll.
Ingen dör om ett objektiv felfokuserar men i andra sammanhang händer det därför att apologeterna lyckas kompromettera målsägarna och flytta fokus i dessa frågor ofta till denna typ av psedodiskussioner där det inte går att komma fram. Den här typen av invändningar är ofta ett uttryck för härskartekniker som gör att det här ofta kan rulla på.
Jag tycker Bengts exempel med bilindustrin är ett bra sådant. Till och med ett sånt välrenommerat företag som VolksWagen gör självmål som dessa. I detta fall handlade det faktiskt ovanligt nog inte om kvantitativa mått utan om kvalitativa. Man blev avslöjad med att fiffla med insprutningen i motorerna (jag antar i samband med typningen) och sedan med att ha levererat något helt annat i de bilar som gick ut till kunderna. Det är sällan man får slag på fifflande tillverkare på det sätt som man fick med VW och här var det uppenbarligen frågan om ett helt medvetet fusk. De stod där med brallorna nere. Det är nog ett av de få fall där man misslyckades med att lägga ut några dimridåer.
Jag har själv arbetat i distributionsledet i IT-industrin och bl.a. på support för mjukvara. De företagen sålde till alla återförsäljare i landet. Dit ringde folk in med alla möjliga problem på 90-talet och även om vårt jobb var att hjälpa folk så fanns regler för att skydda företagen från problemen som kostade pengar och effektivitet. Vanligt var att folk ringde in och ville reklammera ett dataprogram de inte var nöjda med. Då fanns lägligt en policy som vi upplyste folk om:
Frågan var: Har du brutit förpackningen? Jaså? Ja då kan vi inte ta tillbaka produkten. Slut på diskussionen.
Det här är ett tag sedan och konsumentskyddet är nog bättre nu men redan då var det en som ringde in och ville lämna tillbaka ett ex. av Lotus PIM-program Agenda, som hade en ganska hög inlärningströskel. Chefen för vår kundservice upplyste då kunden om företagets policy. Kunden svarade då att: "Jag har inte sagt att jag ville ha tillbaka några pengar utan jag vill bara att ni ska ta på er omaket att slänga skiten för jag vill åtminstone att ni ska ha det problemet." Jag tycket det var lite kul eftersom det visar på en viss resning som de flesta faktiskt saknar.
Den kvatitativa ansatsen är självfallet viktig men den är ofta omöjlig då vi sällan kan få tillgång till aggregerade data över hur många som faktiskt drabbats av felen. Tyvärr är det ofta det som gör att man kan vifta bort oss när vi kommer med våra problem.
Försvarslinje nr 2 var denna:
Nää, vi har inte hört att några andra skulle ha några problem med det programmet. ... eller så var det åtminstone inte vanligt.
Strikt inofficiell försvarslinje 3: I branschjargongen hette det också ofta att huvudfelet istället var SBS - d.v.s. skit bakom spakarna - alltså att kunden har alltid fel.
Inget direkt fel på objektivet men inga "vau" känsla heller. Trevlig zoom omfång på gränsen att det blir stor för A6xxx hus.
