Tack för svaren! =)
Aha, så om jag förstår rätt så ska man få samma uppfattbara skärpedjup på 25mm/0,95 på m43 som på ett 50mm/1,9 FF35mm och den sistnämnde används egentligen bara en referens för att man ska ha nått å jämföra med när man pratar om objektivs olika egenskaper på olika bildsensorstorlekar?
En sak jag aldrig har fattat dock med skärpedjup är att mindre blir i fokus ju större öppning i bländaren man har och mer blir i fokus ju mer bländaren stängs. Hur kmr detta sig optiskt talat? Min dåliga kunskap om optik är att ju fler strålar som kan nå in till bildsensorn genom att bländaren är mer öppen (lägre tal) så bör mer hamna i fokus? Men praktiskt talat så stämmer inte detta så det är nått jag inte hajar rent optiskt talat! =)
Jag tror att du kan hitta förklaringen på flera ställen på nätet.
"Fokus" finns egentligen bara i ett tunt plan, och allting bortom eller hitom är mer eller mindre oskarpt. När man talar om skärpedjup handlar det om ett område som är väldigt lite oskarpt, där spridningscirkeln för en återgiven punkt blir mycket liten, så liten att vi uppfattar det som inte märkbart mindre skarpt än det som ligger i fokus.
En punkt som ligger längre bort, eller närmre, får en större spridningscirkel, och uppfattas inte längre som en skarp punkt, utan kan se ut som en plump, eller en tallrik, eller kanske rentav en ring, beroende på olika optiska egenskaper i det aktuella objektivet. Det oskarpa, som brukar kallas "bokeh", vill vi för det mesta ha "mjukt" återgivet, dvs att det inte har någon skarp kant utan att kanten är luddig, och att det inte har någon markant fläck i mitten, vare sig ljusare eller mörkare. Man brukar tala om "fin bokeh", och det handlar oftast om att man har en sån där mjuk utsuddning mot kanten av det som är oskarpt i bakgrunden.
Men spridningscirkeln är det som avgör "skärpedjupet", och spridningscirkelns storlek beror på storleken på objektivets ljusinsläpp. Vi kan då se det som att det handlar om den absoluta storleken på ljusinsläppet, eftersom skärpedjupet avgörs av rymdvinkeln som bländaröppningen tar upp sett från motivet. Det gör att vid lika stor slutlig avbildningsskala, kommer enbart avståndet och öppningens storlek att avgöra skärpedjupet.
Hur stor spridningscirkel man godtar för att se det som "tillräckligt skarpt", eller "inte mindre skarpt än det som ligger i skärpeplanet", är en mer eller mindre personlig bedömning, men den har också en relation till bildvinkeln, dvs storleken på sensorn. En bild tagen med större bildvinkel betraktas ofta från längre avstånd än vad som svarar mot ett naturligt perspektiv, och då kan man godta en större oskärpecirkel för att tycka att det är skarpt nog.
Så när man gör upp tabeller över skärpedjup, brukar man sätta en spridningscirkel som har en viss relation till sensordiagonalen. Tabeller eller beräkningsformler har alltid med endera formatets diagonal, eller en siffra för godtagbar spridningscirkel, som är olika för olika format.
Men det är en personlig fråga, och inte någon exakt vetenskap det handlar om, en bedömning, som ibland kan vara från fall till fall. Vi godtar vanligen större spridningscirkel för närbelägna föremål som återges stort än för sådant som är längre bort och väldigt litet i bilden. Det är helt enkelt väldigt luddigt, och inte alls exakt, som man kan förledas att tro om man använder en skärpedjupsformel (eller kalkylator) för att beräkna skärpedjupet. Det handlar inte om millimetrar om man inte är ganska nära, utan det är lite "mellan tummen och pekfingret".
För skärpedjupet finns ingen exakt gräns, utan det blir gradvis mer oskarpt ju längre bort från det "skarpa" man kommer, och godtagbar spridningscirkel är i någon mån godtycklig.
/ AplAy.
