Ytterligare en sån där tung filosofisk diskussion, där alla ord utom Nikon och Canon är välkomna.

Jag filosoferar ibland över målet och meningen med fotografi som hobby. Levebrödet är ju en självklar drivkraft för yrkesfotografen, men vad är det egentligen som driver oss hobbyister att lägga tid och själ på denna besynnerliga aktivitet?

Varför plågar vi oss upp tidiga morgnar och släpar oss ut i skogen med en blytung kameraväska, ivrigt spanande efter finkar och trastar?
Varför spenderar vi timme efter timme i ett kolsvart rum förorenat av stinkande kemikalier?
Varför trakasserar vi vänner genom att i tid och otid trycka upp en kamera i nyllet på dem? osv. osv.
Är vi knäppa eller kanske "knäppare"?

Här är några förslag på tänkbara drivkrafter för en hobbyfotograf:

1. Berättarglädje. Glädjen att visa något för andra människor, att berätta en historia, att förmedla tankar och känslor, att väcka funderingar.
2. Intresse för motivområdet. En naturfotograf använder kanske kameran som ett skäl att vistas i naturen. En flickfotograf kanske plåtar flickor för att...?
3. Teknikintresse. Tillfredsställelsen i att förstå och kontrollera hela den fotografiska processen i detalj.
4. Pryl- och konsumtionsintresse. Egenvärdet i att ständigt frossa i nya prylar, häftiga finesser, osv. Kanske för att imponera på omgivningen?
5. Grupptillhörighet/identitet. Att ha en hobby gemensam med andra, att delta i föreningsliv osv. ger en identitet åt människor, precis som vårt yrke är en del av vår identitet.

Punkterna 1-3 är mina personliga drivkrafter, och nummer 2 är nog den starkaste. Jag använder fotograferandet som ett skäl att vistas ute i naturen och att idka friluftsliv. Att knalla rakt ut i skogen tomhänt skulle kännas konstigt, men tar man en kamera med sig så känns det genast mer legitimt. Jag har ibland varit ute hela dagar med fotoryggsäcken utan att ta en enda bild och har ändå känt mig nöjd efteråt tack vare naturupplevelsen. Knäppare än knäppt?

Nr 4 var nog en viss drivkraft tidigare, men jag hoppas att jag numera har frigjort mig från prylintresset som självändamål. Nr 5 har periodvis varit viktig, fast inte just nu.

Vilka fler drivkrafter kan finnas för en hobbyfotograf? Lägg gärna till fler punkter på listan. Berätta om dina personliga drivkrafter!

Ordet är fritt, men kom ihåg, helst inget om N... eller C...

Tvåan och trean är viktiga ingredienser, men du har missat en av de, i alla fall för mig, viktigare sporrarna; Tillfredsställelsen inför sig själv när man ser att man gjort någonting bra. Men allt sammantaget är nog kameran mycket en ursäkt för att få sitta och fisa i fred ute i skogen. Jag har ett ton andra såna ursäkter (fiske, jakt) men fotografin dominerar nog nu. Jag är mycket ensamvarg i mitt utövande och gillar den meditativa stämningen man kan komma in i när det flyter på.

Konsumtionshysteri är annars ett av mina favoritämnen att diskutera. Tyvärr är jag nykter nu, annars kan jag resonera hur långt som helst om det. Men det är klart att pryltokigheten också kan vara kul, men den har inte så mycket med fotografi att göra. Man kan faktiskt hålla på med det ena utan att hålla på med det andra. Eller det ena utan att det påverkar det andra så mycket. Naturligtvis har jag också haft ett stadium när prylarna var viktiga, och ofta en ursäkt när man misslyckades. Nu tror jag att jag har ett lite mer nyktert förhållande till dem. Jag kan fortfarande köpa nya saker, men då är det mest på skoj och ofta gamla grejer mer för att pilla med än att använda. Jag har en rätt medelmåttig utrustning som jag använder, men jag har insett att det inte är den som begränsar min utveckling.

Ordet är fritt, men kom ihåg, helst inget om N... eller C...

Klicka för att se resterande...

Miranda! Minolta! Pentax! Petri! Pentacon! Practika! Konica! Kiev!

Precis som Guntes bilder skriker Gunte så skrek rubriken Acke , forumets filosof och frivillige moderator(?).

Har faktiskt funderat på just den här frågan tidigare i veckan och undrat vad det är som är kul med fotografering. Jag kom fram till att det som jag tycker är roligt är själva momenten vid fotograferingen och om sen resultaten blir så är det en bonus.

Ska besvara din fråga om de drivkrafter som du ställt upp.
Det är klart att det är en fördel att få vara i naturen när man utövar en hobby så tvåan får ett jakande svar. Men folk kollar lite snett när jag säger att jag ska åka till en ö i skärgården på något skollov i tre dagar och då de ställer frågan "vad ska du göra där?" får svaret "jag skall fotografera en massa". "jaha, varför då" blir svaret ibland.
Trean blir också jakande. Kunskap över tekniken är aldrig fel och det blir väl också en liten sporre som driver mitt kunskapstörstande framåt, att lära känna sin utrustning så att säga.
Fyran blir nog nekande, nej förresten både och. Har inte så mycket pengar att köpa grejor för men det hindrar ju inte drömmarna från att vilja bli sanna. Men det blir mest som Jim skrev gamla grejor. Har lite förkärlek till gamla saker och ting. Men om jag ska imponera på omgivningen med min kamerautrustning så har jag nog fel kamera. Min F2 är ifrån början av 70-talet och antingen så fnyser folk eller så frågar de hur man orkar släpa på en tegelsten. Det kanske ska tilläggas att det finns dem som uppskattar gammal konst också...
Femman blir nekande. Samhörighet finner jag på annat håll, nämligen inom seglingen. Fast det kanske blir lite förändring snart; ska gå på ett möte med Stockholmsbild på måndag.
Glömde ettan... Nja. Fotograferar i första hand för mig själv för att, som jag skrev i början, själva fotograferingsmomenten är roliga och om andra gillar bilderna så är det bara en bonus/extra kul.

Det känns som om svaren kommer bli olidligt långa i den här diskussionen .

Några personliga reflektioner.
Har man som jag aldrig varit duktig på att teckna och måla finns det en möjlighet i fotohobbyn att kompensera för detta.

Utevistelse och naturupplevelse och resor i kombination med fotohobbyn är en trevlig sysselsättning.

Mörkrumsarbetet i på de mörka höstkvällarna där vårens och sommarens bilder dokumenteras är en behaglig rekreation.

Sen skall vi inte glömma alla de fina bilderna på nära och kära som föräldrar, barn, m.m.

Fotoklubbgemenskapen har också mycket att ge.

Så finns det mycket att hitta i fotografin som hobby....

Man kan säga att jag är en samlare,samlare av intryck och avtryck..Intrycket naturen ger mig en tidig morgon och spelar upp hela tonskalan från djupaste purpur till ilsket orange..det ger avtryck i själen och jag mår bättre i knopp och kropp..Det ger också ibland avtryck på filmen som jag sedan kan återuppleva vid ljusbordet..
Det är någon typ av inre meditation när man befinner sig djupt nersjunken i något
naturutsnitt,där tid och rum är oväsentligheter,där jämmer och elände i världen inte existerar..
Man märker inte när regndropparna letar sig in under kragen,inte heller när familjen Svensson nära nog trampar på en...Ett tillstånd av välbefinnande..och jag erkänner gärna att kaffet och köttsmörgåsen med ost smakar mycket bättre mellan motiven än hemma.....och visst är det kul med tekniska grejer,men det togs bra bilder för trettio år sedan också..
mvh/gunte..

6. Att dokumentera miljöer, kulturer, sociala avtryck.

Det som främst driver mig är sökandet och framställandet av den ultimata, superba bilden. Jag blir även knäsvag av hissnande landskapsbilder och har fått upp intresset att ta mig ut i terränglådan.


Dessutom har jag i dessa digitala tider gett mig attan på att i grunden lära mig det 150 år gamla svartvita kemi-fotograferingen. Det finns en enorm kompetens samlad i företrädelsevis äldre män, och det är en kompetens som kommer att minska/krympa och kanske hotas att försvinna. Jag vill lära mig allt!!

/Erik

Bra tråd! Jag vill lägga till några aspekter som är viktiga för mig:

- Det som gör foto till en så suverän hobby är ju att man kan ta den med sig överallt. Gör man det tillräckligt ofta tänker dessutom omgivningen inte på det till slut, vilket ökar chansen till bra bilder.

- Dessutom blir man ju aldrig fullärd, det finns ju alltid nya saker att fördjupa sig i, vare sig det gäller exponering eller mörkrumsteknik eller komposition eller hur man närmar sig människor med kameran eller...

- Till sist: man kan ju dessutom utöva den så gott som hela livet!!

/Fredrik

Mycket kul tråd!! Ska bli kul att se vart den leder

För min del blir det enkla svaret att jag fotograferar därför att bilderna finns där! Världen består av en oändlig mängd bilder och bland dem finns det vissa guldkorn värda att plocka. Dessa guldkorn kan dyka upp precis överallt och om man inte har möjlighet att fånga dem kliar det i hela kroppen. Så fort man går ur huset ser man potentiella bilder och om inte kameran är med är det en sann plåga. Ungefär som att stå utan fiskeprylarna intill en skogstjärn en sommarkväll då fisken vakar. Eller att hitta världens bästa svampställe utan att ha något att plocka i.
Världen är helt enkelt ett stort svampställe och kameran är min korg

Det är helt klart tvåan som är det viktigaste, ännu ett skäl att få komma ut i naturen. Trean blir starkare hela tiden har jag märkt. Fyran är inte en drivkraft, snarare en bonus
Det är alltid kul att få nya leksaker att roa sig med...(Stort barn vill ha dyra leksaker)

Bildarkivet

Resultatet av drivkrafterna blir ett bildarkiv i någon form Kan ni spegla era drivkrafter i hur ni senare använder tagna bilder ?

Upplever mig själv som en berättare inför mina vänner fast jag skulle nog vilja därhän att jag försökte påverka min omgivning med t.ex utställningar.

Ända sedan jag var en liten kotte ville jag ha en systemkamera för att kunna fotografera. Jag var och helt värdelös på att måla och rita. Då mitt intresse i sammanhanget är att avbilda omgivningen och verkligheten på ett bra sätt. Men det var inte förrän jag 18år som jag kunde köpa min första systemkamera och då vara jag bara tvungen att ha en motpol till alla de statiska intressen jag hade i form av matte, datorer. Jag behövde något som inte vara rätt eller fel utan som var min tolkning av nångting.

Sedan har det blivit så att fotograferingen har sammanflätats med en del andra intressen såsom datorer och naturupplevelser i måttliga mängder.

För det mesta vill jag nog berätta något med bilderna jag tar, det är mest sådana foton jag tar och strävar numera att få dessa estetiska. Tidigare var det mest avbildningar om minneskaraktär på bilderna. Jagandet efter den perfekta bilden är också en drivkraft. Jag har blivit mer målinriktad i detta syfte och har två projektidéer som jag hoppas kunna genomföra någon gång.

Utöver detta har jag en faschination för nakenbilder och modellfoton. Där jag gärna studerar bilder som ligger på gränsen mellan det som är konst och det som man hittar i en porrtidning.

Prylar köper jag ju gärna i massor men det finns ekonomiska begränsningar. Därför har jag hårdare börjat försöka sälja lite bilder för att hobbyn ska bli självgenererande, det går inte så bra... Och visst känns det bra att plocka upp sin stora utrustning bredvid något som är jättemallig över sin nyinköpta turistkamera. Fast nästan ändå roligare är det att plocka upp den bredvid någon som har för mycket pengar och köpt en N... F5 i tron att det gör bilden, de brukar inse sitt tillkortakommande och tona ner approchen ganska ordentligt.

Kontroll av tekniken är underordnad för mig, dock inser jag behovet att kunna det för att åstakomma de resultat jag ha.

Det var väl det i korthet.
/Maverick

Nu trillar tårarna nerför mina kinder
En verkligt trevlig diskusion.

Punkt 2 & 3 täcker nog in mina skäl för fotograferandet.
Jag fotograferar mest i dom miljöer där jag har mina övriga intressen (ja, jag har andra intressen)
Därför blir mitt fotograferande mest en dokumentering av mitt liv och min omgivnig.

Resultaten dvs bilderna är därför oftast inte av något större intresse för den breda massan men ibland blir jag lite konstnärlig av mig oxå.

Dessutom är jag ju tekniktokig o pryltokig som få

Och till sist för att inte rubba Ackes cirklar så säger jag väl "Minolta" Hi hi hi.

Jag har tidigare målat ganska mycket så jag tyckte att det var ett naturligt steg, båda handlar ju om våra egna tolkningar av saker och ting. En känsla av tillfredställelse finns ju självklart med i bakgrunden. Kan man dessutom imponera på människorna i ens närhet så är det klart att man hittar motivation att fortsätta där också. Finns det någon skönare känsla än att få en riktig "meeen guuud vad du var begåvad då", man blir ju direkt 5cm längre och hur stolt som helst. Det är vad som driver mig, det är konsten helt enkelt!!

Jag började plåta för att ha något at göra när jag gick långtidssjukskriven för en whiplashskada. Det var det enda som kunde få mig att gå upp ur sängen innan 1300 (detta var på vintern och solen försvann tidigt).

Jag behöver väll knappast säga till er i detta forum att det är lätt att bli biten, det tog mig ungefär tre månader innan jag bytte upp mig till en större kamera.

Andra anledningar är att jag vill ha beröm utav min omgivning (vilket är varför jag är här) och att jag enligt min flickvän är en sk prylbög, vilket jag kategoriskt förnekar

MVH
Greve Nickon

Jag började fotografera för att min pojkvän hade ett kamerahus över och ville ha sällskap! Man är som bekant inte direkt jättesocial när man är ute med kameran så om man är två med kameror behöver man inte oroa sig för att den andre känner sig ignorerad!

Jag använder helt klart fotograferandet som en sporre att ta mig ut i naturen och verkligen lägga märke till hur den ser ut, kameran har helt klart höjt min medvetenhet!

För en tjej som tyckte att bildtimmarna var det värsta i skolan är det oerhört tillfredställande att kunna få ett estetiskt resultat som jag inte skäms för.
Prylar är ju ganska kul det också, men det är mer en bonus.

En annan viktig aspekt på fotograferandet för mig är att det hjälper mig att rensa hjärnan och stänga ute all stress eller något annat som man har att ta tag i. Det fungerar fint som terapi för mig!

MvH Maria

Jag tror det är att få skapa någonting (en bild) som är det som är drivande. Att få skapa miljöer. När man sen målar och ritar som en kråka med parkinson och springer på en nybörjar bok om foto i plugget så är det ju inte mycket att göra .

Så är det ju det här med prylarna med. Visst sitter man och dräglar över scandinavian photos hemsida. Men faktiskt så har jag märkt att det inte är prylarna som gör att jag tycker att det här är kul utan jakten på den "perfekta bilden". I och med att jag inte har råd att köpa en massa dyra grejer så är det bättre att fota istället.

Det här med att jag skulle vara intreserad av motiv området är ju också en intresant grej men det tror jag inte stämmer så mycket på mej. Dom motiv jag är intreserad av är nog främst natur men jag är ju riktigt lat. Men jag har dock märkt att man känner att man mår bra när man är ute i naturen och fotar.

Grupptillhörighet; nej eller ja här på fotosidan så är det väll en viss grupptillhörighet.

1:an borde vara förbjuden i vissa former. "Titta här på bilderna från vår Tysklands semmester" urk.

Så är man ju även tekniskt intreserad.

Andreas.

Jag fotograferade och fotograferade. Efter några tusen negativ kändes det så meningslöst, så jag visste inte varför jag höll på. Jag hade varit hemma och legat sjuk, och inte fotograferat på en hel vecka.
Det snöade och jag åkte in till stan. Gick runnt hela stan, bara gick och gick. Sen ställde jag mig på torget i över en halvtimme och bara stirrade. Jag förstod inte vad jag ville berätta. Jag förstod inte varför jag valt Medieprogrammet till gymnasiet. Vad ville jag med foto?

Nu vet jag. Det är ingen idé att hålla på att fotografera om man inte vet varför. Jag vill inte skapa fina bilder, jag vill uttrycka mig. Jag funderade om meningen på livet. I bristningspunkten mellan liv och meningslöshet fann jag mig själv. Drivkraften, meningen...

En anledning till fotandet är nog att med en kamera i handen inför ett vackert landskap, en inressant händelse etc. så behåller man lite mer av upplevelsen. Man tar några bilder och tar med mig intrycken hem. Jag är nog lite av en samlare antar jag.
Skapandet är nog också en viktig beståndsdel. Att få något ur händerna gör att man mår bättre.
Sen är det ju helt enkelt förbaskat roligt att fotografera.

Min viktigaste drivkraft är nog själva skapandet. Jag har aldrig varit någon stor estet i andra medium men när det gäller foto har det alltid varit roligt. Det är också viktigt att det är just roligt. Framförallt tycker jag själva fotograferandet är roligt och kopiering av bilder hamnar lite på efterkälken. Men det är en fantastisk känsla att se hur ens bilder växer fram i framkallningsbadet. Som någon skrev känner man att man gjort något bra. Får man sedan med bilder i tävlingar, böcker eller tidningar är det en tillfredställelse.
En annan drivkraft är att man ser sin egen utveckling, att man faktiskt blir bättre och bättre.

Åh vad kul med all denna respons! Jag får en tår i ögonvrån. Tydligen är jag inte ensam om att fundera på fotograferandets mål och mening.

Jag sammanfattar de drivkrafter/motivationsfaktorer som kommit fram hittills (helt ovetenskapligt, utan inbördes ordning och med stort överlapp):

1. Glädje att berätta något för andra
2. Intresse för själva motivet
3. Intresse att förstå och kontrollera den fotografiska processen
4. Pryl- och konsumtionsintresse
5. Behov av grupptillhörighet/identitet
6. Tillfredställelsen att göra något bra
7. Avkoppling/meditation/anti-stress
8. Substitut för bristande tecknar-/målartalang
9. Samlarinstinkt
10.Intresse av att dokumentera miljöer och kulturer
11.Intresse att lära gammalt hantverk
12.En hobby som kan tas med och utövas överallt
13.Det finns alltid mer att lära
14.Världen är ett stort svampställe och kameran är en korg
15.En kreativ hobby som motpol till mer statiska aktiviteter
16.Kreativ utvidgning av målarintresse
17.Nöje att imponera på andra
18.Aktivitet under långtidssjukskrivning
19.Gemensam hobby med partner
20.Skaparglädje
21.Tillfredsställelsen att utvecklas

Detta är strålande! Nu har vi basen till en hel doktorsavhandling. Vem känner sig manad att skriva?

Fler synpunkter i detta ämne är välkomna! Jag undrar t.ex.:
*Är listan här ovan heltäckande? Har vi förbisett något?
*Vilka motivationsfaktorer har fotosidans kvinnliga medlemmar? Det finns ju så många tjejer som visar suveränt fina bilder i galleriet, men hittills är det bara en som har yttrat sig här. Kom igen!
*Hittills är det ingen som har uppgivit pryl- och konsumtionintresset som sin största drivkraft. Det förvånar mig lite med tanke på de intensiva pryldebatterna som dominerar forumet. Är det kanske lite skämsigt att ha konsumtion som drivkraft...?

Ordet är fortfarande fritt, sånär som på N... och C...